Varken fegt eller blygsamt

Först tänkte jag ”varken fegt eller finstilt”, men sedan insåg jag att ”finstilt” är det i kvalitativ mening. Det handlar om smycken, i den lilla men naggande goda utställningen 4×4:2 = en kritisk massa som nu pågår hos Nutida Svenskt Silver (www.nutida.nu), och det handlar om smycken som INTE är fega eller blygsamma i uttrycket, snarare kraftfulla. Finstilta är de i hantverket. De fyra kvinnor som vardera visar fyra alster är Helena Edman, Maria Elmqvist, Gunilla Lantz och Hedvig Westermark. Undertexten ”en kritisk massa” vet jag inte riktigt hur jag ska tolka, men efter en livlig diskussion med de fyra guldsmederna inser jag att det är en brasklapp: vartenda ett av de sexton smyckena är subtilt hantverk, one of a kind, och inget som ska jämföras med masstillverkade smycken – inte heller är detta objekt gjorda av ”springchickens” som Hedvig så pang-på-rödbetan uttrycker sig. Nej, just det; det handlar om att ha utvecklat sin konstart och sitt uttryck under många år, närmare bestämt dryga tjugo år …
För 13 år sedan, 1997, gjorde Helena, Maria, Gunilla och Hedvig utställningen 4×4 på Nutida: den gången hann de aldrig egentligen diskutera vad de skulle göra och visa, men det visade sig att de av okänd anledning gjort saker i liknande stil, eller ska vi säga ”med likartat uttryck”. Nog är de samstämmiga även denna gång, men samtidigt ganska olika: enligt min mening finns den gemensamma nämnaren i det storslagna, självsäkra och som sagt inte ett dugg fega, i övrigt syns fyra olika men högst individuella uttryck och temperament. Ni, kära läsare av denna ordrika blogg, får väl själva avgöra vad ni tycker genom att gå och se resultatet. Utställningen pågår till 23 november.
Och nu ska vi titta på mina fyra favoriter:

Inspirationen till Helena Edmans ring är Karl IX:s kröningsring, som finns i Livrustkammarens samlingar. Men här syns en nättare variant, som kanske kan passa Kronprinsessan Viktoria? Foto: Hans Bjurling.

Gunilla Lantz har tittat tillbaka på ett smycke som hennes pappa gjorde på 60-talet: helt okej att tänka discobollar och Saturnus. Häftig detalj är att ”bollen” går att snurra på: definitivt a conversation piece. Foto: Hans Bjurling.

Maria Elmqvist utgick från metallrondeller som används när man spritsar småkakor. Rondellen kan kopplas av och användas som brosch. Helt underbar i den här punkiga varianten med svarta turmaliner i halsbandet! Foto: Hans Bjurling.

Hedvig Westermark har döpt sin serie smycken till ”Rose, SecondhandRose”. Utgångspunkt är ”så’nt skräp” som andra förpassar till soporna, typ gamla knappar. Det är alltså plast och inte agater som syns i halsbandet! Foto: Hans Bjurling.

Vill ni ha mer ska ni absolut gå in på respektive hemsida: www.helenaedman.se, www.elmqvistochroll.se, www.smedernalantz.se och www.smideochform.se

Sedan måste ni bara gå och titta på Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseet, där Hedvig Westermarks (i mitt tycke) underbara utsmyckning för Gloria, en brud i tiden är utställd: brudklänningen är gjord av gamla skjortor och frackskjortbröst, brudbuketten av gamla glacéhandskar har ”blommor” av ringar – jag visade den i ett tidigare inlägg här. Jag gillar verkligen Hedvigs idé att återbruka skräp i ädla, äkta smycken; dessutom är det ett sätt att tänka ekologi som jag finner otroligt intressant just nu. Bara detta lilla sidospår ger anledning till att titta på vad Nutidas utställning har att erbjuda. Det är som sagt inga försiktiga, konventionella, småskaliga saker – däremot personliga, fräcka, roliga ting som väcker begär. Kan det bli bättre?