Rapport från Formex, i prylarnas värld
Två gånger om året slår Stockholmsmässan till med landets största prylmarknad – i form av mässan Formex. Jag kan utan vidare erkänna att jag tycker Formex är en jobbig mässa; det enorma utbudet och mängden prylar gör det svårt att ”se skogen för alla träd”. Jag hör till dem som vill ha tydlig struktur, dvs ett mönster för var vad finns: är jag ute efter exempelvis definitivt designrelaterade nyheter vill jag veta VAR de finns. Nu försöker mässorganisatörerna verkligen göra sitt bästa för att strukturera – så att den inköpare som letar efter exempelvis julpynt inte ska behöva förirra sig bland leksaker, så att den redaktör som letar efter designnyheter inte hamnar bland doftljusen. Att det ändå blir förvirrat vill jag inte skylla mässledningen för, det beror snarare på vad utställarna väljer att visa – och där blev allmänintrycket att ”shabby chic”, eller det som norrmännen så egensinnigt kallar ”vitt och slidt”, är det enda som gäller. (Vill ni läsa en kritisk bedömning av detta rekommenderar jag min eminenta bloggkollega Henrick Erikssons inlägg på moltazdesign.se)
Ett bra sätt att nyhets-orientera sig på Formex är att besöka de separata utställningarna: de två som ”stod ut” nu var å ena sidan den i entréhallen, gjord av Synnöve Mork, som tolkat mässans övergripande tema Cosy Minimalism med den egna listiga utställningsrubriken Rum Rim Ram & Reson – där fanns ett skickligt handplockat urval av det som visades i mässmontrarna med Synnöves egna tillägg om vad som ligger i tiden. Utställningen hade karaktär av diversebutik, där allt från möbler, textilier och pryttlar samlades på fyra olika men färgstämda ytor. Enligt Synnöve: ”Rum för yta, rumslighet och volym. Ram för en viss begränsning men också innehållet i en helt naturlig ram. Rim är för barnen i form av visor, ramsor och humor. Reson står för förnuft och miljötänk.” Snyggt och överskådligt!
Både utställning och restaurang var Pine & Dine, också den skickligt fixad av RekoStylisterna: i en miljö som kändes som en snygg kantin, med bord och skåp i obehandlad (= träfärgad) plywood blandades ny och klassisk design på ett ytterst behagligt och opretentiöst sätt – dessutom var matbuffén både smak- och fantasirik. Det här var mässans två oaser, och definitiva inspirationskällor. Egentligen hade man inte behövt ”trendspana” någon annan stans. Lustigt nog kom jag fram till att ”ljust och fräscht” är höstens inredningskod – trots att ”ljust och fräscht” närmast har blivit ett skällsord gentemot vad inredningstidningarna står för tack vare Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts mycket omskrivna krogshow, fast showen inte alls handlar om vad som är ljust och fräscht. (Kolla mer på formex.se)
En ganska liten och udda utställning som tyvärr var lätt att springa förbi var 17 svenska formgivare chez Pascale – som gått på turné i USA och nu för första gången visades i Sverige. Den bygger på alster av de kvinnliga svenska formgivare som boken 17 svenska formgivare chez Pascale handlar om: boken initierades av galleristen Pascale Cottard Olsson år 2007 och gavs ut på Bokförlaget Langenskiöld (hemsida: langenskiolds.se) – det handlar om flera av dagens mest intressanta och formstarka kvinnor, som alla ställt ut på galleriet och som gjort objekt för Gallery Pascale. (Inom parentes lägger jag nu till att jag är något jävig: jag är en av flera skribenter som skriver mycket personligt om formgivarna ifråga.)
Nåväl. Hur var det nu med mina egna toppnoteringar? Den första hittade jag ute på sta’n när jag besökte Orrefors som hade ”öppet hus”: där bedrev man en marknadsundersökning för att se vilket intresse som kan finnas för en viss typ av produkt. Den jag tände på direkt och tycker att Orrefors BORDE ha självförtroende nog att satsa stort på är Lena Bergströms Pastillo-serie med ”sugproppslock” vilket innebär att skålarna (med lock) kan ställas in i kylskåpet för att bevara innehållet. Jag föll handlöst och vill bara ha!
Stor Pastillo med lock pris 349 kr, finns i kornblått, gräsgrönt och rökgrått. Jag känner att ”you cant live without it”!
På Formex presenterade begåvade Monica Förster sitt nya bestick Dorotea för Gense. På bild verkar inte besticken så märkvärdiga, men när man håller dem i handen händer något: de har en tyngd som bland annat gör att de inte ”halkar” av tallriken, de ligger bra i handen och exempelvis gaffeln har rätt ”grepe” för att ta tag i kött och fisk. Gense beskriver besticken som en ”framtida klassiker”, vilket jag håller med om: rätt tyngd, rätt strömlinjeform. Namnet har en fin historia: Monicas pappa var kock på Hotell Dorotea i norra Sverige, han samarbetade också senare med Tore Wretman på Restaurant Riche. Monica lärde sig alltså tidigt hur viktigt det är att bestick fungerar.
Monica Försters bestick Dorotea för Gense säljs i förpackning om 16 delar till 1 379 kr.
Alla goda ting är tre, brukar det heta. Min tredje favorit är en dumplingcooker från kinesiska Ji, som Men at Work representerar: det är en keramisk behållare som man ångar/kokar exempelvis dumplings i på gasspis. Ja, tyvärr tycker somliga som inte har gasspis. Toppen tycker jag som har gasspis och tycker att det är skitjobbigt att ånga dumplings i de där vanliga bambubehållarna. För övrigt kan man ångkoka grönsaker i den. I övrigt: en designutveckling av en sedan årtusenden klyftig och praktisk produkt. Det är det ”design” borde handla om mer ofta.
