Mode & designformer

På näthinnan flimrar bekanta former förbi: Matrix-kappor i läder, stela som ogarvat älgskinn; rutmönstrade wettextrasor i kycklinggult; Walter van Beirendoncks oformliga 90-talsmode; Cardins 60-talsklänningar med applikationer i plastlack; Rodchenko, hans första overaller tidigt 20-tal; Michelin-gubben och Arnold Schwarzenegger som Conan Barbaren och Terminator. Faktiskt tänker jag också på hur små barn vinterklädda i dunjackor och bävernylonbyxor rör sig. Associationerna kom när jag var på Beckmansvisning under svenska modeveckan: det var andraårseleverna på modelinjen som visade sina alster, 14 ”individuella” kollektioner efter temat No Season. Indeed no season. Mer likformigt än individuellt. Ser rentav hemgjort ut, som hopfogat med hjälp av limpistol och häftpistol, ungefär resultatet av Project Runway-uppgiften ”gör något av det ni hittar på hobbyavdelningen på Clas Ohlsson”. Som mest intressant när man flätar nät av plastremsor. OK, okej: det stod i programmet att det handlar om designprocesser & materialblandningar, men just jag ”köper” inte det argumentet hela vägen. Ni kan själva se visningen på www.beckmans.se/noseason/ och kanske håller ni med mig att man saknar elegans, harmoni och estetik. Och att skorna är roligare än kläderna. Betydligt mer experimentellt och varierat resultat syntes i projektet Brand New, ett samarbete med NK och sex svenska modemärken, där sistaårseleverna på Beckmans modelinje fick göra tre kollektionsplagg var inspirerade av modemärkenas vårkollektioner. Resultatet visades i en utställning på NK och redovisas även på skolans hemsida: www.beckmans.se/brandnew

Här syns Rikard Wahls tolkning av Filippa K:s smokingstil. De pösiga byxorna och jackan i mitten platsar mycket väl in hos Filippa K, tycker jag. Foto Kristian Löveborg.

Och här syns Lisa Laurell Amandonicos tre plagg inspirerade av V Avenue Shoe Repair. Särskilt förtjust är jag i den välskräddade jackan till vänster och det fina korsettlivet i skinn med cords. Mer sådant, tack! Foto Kristian Löveborg.

Jag är fullt medveten om att det är viktigt att designutbildningen (på Beckmans) vilar på konstnärliga grunder och att det är lika viktigt att de kläder och accessoarer som skapas både ska uttrycka identitet och spegla samtiden. Men: ”konstnärlig grund” betyder också att utnyttja de tekniker som klädskapande bygger på; det ser jag ganska lite av i No Season-kollektionerna, där ser jag bara likriktning och i och för sig samtid. Det sades mig att det bland annat beror på ”en stark handledare som gått på Royal College of Art i London”; no season & no secret, även på Beckmans hemsida hittar jag Marie O’Connor, mycket riktigt utbildad på RCA och konstskolan i Glasgow. Kolla gärna hennes hemsida: www.marieoconnor.co.uk I No Season-projektets trycksak förklarar hon det textila och materialblandade experimentet: ”It is done foremostly in the collecting of a personal material culture; a family of forms, a creative personal debris, to inspire and translate as cloth on the fashioned body.” Intressant i och för sig, men vem ska bevisa sin sak, eleverna eller the senior lecturer? Inget fel med konstnärliga & karismatiska lärare, men lika viktigt är att uppmuntra elevernas leklusta och utmana dem till att ge ”individuella uttryck”. Jag lär mig också på skolans hemsida att årskurs 2 ska plocka 39,0 hp (högskolepoäng) i modedesign och 6,0 hp i mönsterdesign; i mina ögon säger det mer om bruket av limpistol än kunskaper i drapering. I det mer ”verklighetsförankrade” projektet Brand New (där synnerligen skräddarskicklige Pär Engsheden varit handledare) syns så många fler individuella uttryck, och väldigt bra prov på skaparlust och hög modegrad – som exempelvis i de plagg av Rikard Wahl och Lisa Laurell Amandonico som bildvisas ovan. Gå för all del in på hemsidan www.beckmans.se och leta upp ”elevernas portfolios”. I Lisas portfolio finns en väldigt bra filmsnutt med en mycket speciell klänning; det är Rebecca Stellas musikvideo för Give Me That O. http://www.youtube.com/watch?v=Rl188WGVUS8

Det här är en mycket speciell handstickat tröja av Sandra Backlund, som ställdes ut i Kasthalls concept & flagship-store på Ingmar Bergmans gata 4 när butiken invigdes. Kasthall använder ju ullgarn i sina handtuftade mattor och ull är ett av Sandras favoritmaterial.

Korsbefruktningarna mellan mode- och inredningsvärlden är något som intresserar mig, i hög grad även för formspråket sinsemellan. Tittar man bara på Sandra Backlunds tröja/bolerojacka ovan kan man lika gärna tänka på stolar: det görs nu en hel del ”cuddly”, kramgoa och mjuka fåtöljer som ska ”omfamna” den som sitter i stolen på samma sätt som man sveper om sig en tröja eller jacka. Samma typ av näst intill naiva ”lappverk” som just nu förekommer hos modestudenter på designskolorna blir allt tydligare i möbel- och pryldesign, det är även synligt inom konsthantverk och faktiskt också när det gäller måleri. Allt det här handlar om ”storytelling”; där både handens verk och egna fantasier ska förmedla det individuella uttrycket. Det fungerar utmärkt i unikat och är OK i små limiterade upplagor, men det blir mer än tjatigt i massproduktion … men det intressanta med massproduktionen (och större serier) är förstås att det då bygger vidare på likriktningen, så alla som följer John får sitt. Det är här vi befinner oss nu, där det finns en problematik med de alltmer likriktade individuella uttrycken – de är inte särskilt kommersiella. Mer analytisk än så tänker jag inte vara nu, strax på väg mot Möbelmässan. Jag är bara nyfiken på om jag ska få se ett formskifte.

Structure Chair kallar Michael Bihain sin nya stol. Plocke-pinn i möbelvärlden? Där man fortfarande kan fråga sig om en stol är en stol är en stol om den håller sig inom linjerna för en streckteckning.

Efter den lilla formutflykten kommer vi till klassicismer. Någonstans läste jag att vad vi människor, som är bra trötta på konsumtionshets, längtar efter är ”klassiska trygga föremål” som appellerar till tradition och familjehistoria. Det är inte direkt en nyhet, det är just det alla skickliga trendvisionärer talat om sedan slutet av 1990-talet. Näst efter vilken säng & vilka lakan vi sover i är det viktigaste frukostporslinet: oavsett om vi dricker kaffe eller te är en generös kopp med greppvänlig hänkel det optimala/ultimata. Efterfrågan har skapat tillgång: att engelska tekoppar (från klassiska Spode) är idealet har sent omsider och nästan nu realiserats i Sverige, där främst Rörstrand ”bjuder” på en frukostkopp i klassiska mönstret Ostindia. Jag ska återkomma till den, men här ska jag även konstatera att just blåvitt är en bästsäljare i Sverige.

Jag har druckit kaffe ur den så jag vet att den håller vad den lovar: frukostkoppen Ostindia Floris från Rörstrand, formgiven av Anna Lerinder, med uppförstorat detaljmönster från klassiska Ostindia-servisen av finländska Charlotte Slotte.  

In emellan frukostkoppen och Bihains stol finns i princip idéerna om formgivning just nu. Men nu återvänder jag till modevärlden i anledning av att en speciell mode-memoar har publicerats: Margò Modedrottningen, utgiven av Norstedts förlag; bästa priset på boken får man på AdLibris www.adlibris.se Boutiqueägaren Margò Fallai Sjöblad berättar om sitt liv i modebranschen (med hjälp av journalisten Karina Eriksson Wärn), vilket började med Boutique Margot i Göteborg och Stockholm i slutet av 1960-talet. Den stora succén var att lansera märket Yves Saint Laurent Rive Gauche i Sverige, men i övrigt var Margò också skicklig på att sälja egna franskinspirerade kläder. Svensk modehistoria med andra ord, från den tiden när ”det vackra folket” (inklusive Margò, som uttalar sig så men som på ”svenskt” vis stavade sig Margot till en början) gick på nattklubben Alexandra’s och när jag själv bar jeans från Gul & Blå. Margò berättar mer än så, rätt osentimentalt och ganska så krasst i tonen. Jag träffade henne för att tala om boken & göra en intervju för Damernas Värld så jag vet att hon tycker att det är helt ointressant att vara sentimental. Jag kommer lika lite som Margò att berätta några ”really juicy bites”, men jag kan säga att boken är rolig läsning om en period när Stockholm vaknade till liv internationellt.

Omslagsbilden till Margò Fallai Sjöblads memoarbok Margò – Modedrottningen togs på 1970-talet av en amerikansk fotograf på tillfälligt besök här i Sverige vet jag eftersom han lånade studio & ljussättning av min f.d. man fotografen Stig Forsberg. Jag känner igen ljussättningen. Margòs lockar är förmodligen för övrigt ordnade av frisören Roger Morgan, vars salong Hairport hon hjälpte till att starta. Kul värdelöst vetande är kanske att Christer Lindarw tecknade affischer för Hairport och gjorde annonser för Boutique Margot.

Jag säger som vanligt: Enjoy!

 

Lite lagom vårkänslor

Fresch var temat för Formex-mässan som nyss gick av stapeln: alltså fräscht på ren svenska. Tänk för all del grönt (som bladgrönt) och försök få lite vårkänslor. Lite svårt på grund av vädret. Men försöka duger, man ska ju se framåt trots att det är lågkonjunktur. Beväpnad med beskedet att det bland annat skulle handla om att ”säsongens krispiga färgtema leker med sorbetpaletten; rosa, solgult och himmelsblått kombineras med en bas av vita nyanser, bruna naturtoner och matta metaller som guld och koppar” begav jag mig på trendspaning. Såg det som min uppgift att leta efter prylar som man blir glad av, och nog fanns de även om det var lätt att gå vilse i shabby-chic-utbudet och bli huvudvärksbedövad av otaliga doftljus. Jag, som annars inte faller för det färgglada, blev riktigt uppmuntrad av nya färgglada kaffeservisen Pop hos Sagaform, formgiven av duktiga (och trevliga) Ann-Carin Wiktorsson. Fräscht som bara den, och särskilt trevligt att Sagaform visar ny och egen design …

Blanda & ge är devisen för servisen Pop i stengods: åtta 70-talsfärger blandas i sju olika produkter där så att säga allt udda blir jämnt. Fina lilla kannan kostar 169 kr, kommer ut i butik under våren. www.sagaform.com

Formex-mässan har också sitt eget designpris, Formidable: priset tilldelas ett företag som ställt ut under 2012 och en produkt väljs ut av en jury med Stefan Nilsson från Trendgruppen i spetsen. Skärpta jurymedlemmar är designprofessor Kerstin Wickman, designern Monica Förster & min journalistkollega Dan Gordan på Sköna Hem. Valet föll på vasen Fanny, tillverkad i mässing av Klong (www.klong.se) och formgiven av smarta arkitekten Ami Katz. Håller helt med juryn om att vasen är stram, lekfull och innovativ.

En stiliserad bukett som egentligen inte kräver några blommor, så kan vinnar-vasen Fanny beskrivas. Ami Katz kom på idén när hon skulle ge en viss Fanny en 50-årspresent, och presenterade vasen för Eva Hjertberg på Klong som förtjust satte den i produktion.

Formex låter också folk rösta fram priset Folkets Val på nätet. Mer därom på www.formex.se Jag kommenterar valet av käppen från danska Nobaloney Aps med att den tråkigt nog påminner om Nanna Ditzels käpp från 1958, från danska Orebo. Så är det nu i designvärlden, att man ofta blir påmind om goda originalidéer. OK, man kan också säga att man ”återbrukar” idéer.

Redan innan Formex fick jag tips om amerikanska Kobo Candles (www.kobocandles.com) speciella Seeds Collection som Spagency (www.spagency.se) visade på mässan. Det är en idé som jag gillar skarpt: pappersförpackningen till doftljuset är helt enkelt en fröpåse, som innehåller exempelvis timjan, tomat och ringblomma. Man blötlägger förpackningen och sätter den i jord, vattnar regelbundet och väntar snällt på resultatet. Doftljusen har ovanligt diskret doft, och glasen kan mycket väl återbrukas som vanliga dricksglas. Inte för inte tänker jag sustainism: recycle and reuse!

Snäll doft av ringblomma sprids ur doftljuset från Kobo Candles, och förpackningen är alltså en fröpåse värd att plantera.

I grannmontern hittade jag L:A Bruket från Varberg som har en härlig serie så kallade spaprodukter i enkla, snygga plastförpackningar. Ekologiskt och närproducerat klingar fint; det är det vi ska satsa mera på. Finns bland annat hos Posh Living och Room. www.lillabruket.se

Havssalt, vegetabiliska och eteriska oljor, med doft av salvia, rosmarin och lavendel i 250 gram kroppsskrubb från L:A Bruket. Precis vad vintertrötta, torra kroppar behöver!

Annars: mest korkat tycker jag att det är att göra keramikmuggar som ser ut som pappersmuggar, det syns alldeles för många sådana dumheter, tala om take away; klyftig är nog egentligen Koziols spoonstick, sked & ätpinnar i ett, men ätredskap i gladfärgad plast känns väldigt barnsligt; absolut mest smart är Remake, Stadsmissionens återbruksprojekt där exempelvis slitna handdukar blir småbarnsklänningar, vilket visades i Moderådets utställning; young & crazy är väl vad jag kan säga om de pyttesmå dödskallarna i keramik hos Mateus; mest trendkänsligt är att ge svart nya färgnamnet lakrits, som Moderådet gjorde i sin färgkarta och i trendutställningen, lakrits är dessutom just nu mest intressanta smaktillsatsen i gastronomivärlden; klart skojigast var påskkycklingarna gjorda av (gula) plastremsor hos Afro Art, ett företag där man ofta hittar helt geniala men absolut onödiga ”accessoarer” gjorda av återbrukade plastpåsar, aluminiumburkar och andra förpackningar – där blir sustainism kreativt och humoristiskt, dessutom handlar det om att skapa jobb åt kvinnor i Sydafrika. Mycket kul finns i butikerna men titta också på fliken ”folkkonst” på www.afroart.se

Avslutningsvis: när jag går runt på mässor som just Formex (eller Ambiente i Frankfurt) får jag numera skamkänslor & dåligt samvete över och inför konsumerism & välfärdssamhällena; det är faktiskt lite otäckt hur otroligt många onödiga prylar och pryttlar som exponeras, så för femtielfte gången tänker jag på sustainismens manifest ”recycle and reuse rather than replace and throw away” och även på sportmärket Patagonias kloka motto ”reduse, repair, reuse, recycle” (www.patagonia.com). Inte särskilt osökt tänker jag på vad min före detta man brukade säga, att när han var liten lekte han med kottar & trådrullar, mer märkvärdiga än så behövde inte leksaker vara.

Årsredovisning & lite till

Så här dags på året brukar det vara dags för summering av det gångna året & sedan raskt kolla in kommande trender. Jag ska botanisera lite och ganska bildrikt (för att vara jag) visa vad som är på gång. Fick häromdagen en vink om att smaragdgrönt ska bli ”årets färg” 2013. Det tror jag inte på, lika lite som jag trott på orange för annat än Hermès. Grönt gör sig bra ute i naturen men är närmast katastrof nära ansiktet. Grönt i inredning är också knepigt, jag tänker direkt på sjukhus och blir deprimerad. Jag tror inte smaragdgrönt gör sig i annat än handväskor och skor, och smaragder. Titta in på www.rogervivier.com och konstatera att där är jag helt rätt ute. Ska det nu vara grönt tror jag mer på förra årets gröna, bladgrönt helt enkelt. Och varför inte höstlövston, mera åt terrakotta, rost och koppar (en väldigt trendig metall, förresten) som förekom en hel del i vinterns modekollektioner?

Bladgrönt & rosttoner i trädgårdsgrönt på Chelsea Flower Show. Foto: Linörten.

På annat håll förklaras alla jordtoner, från roströdbrunt till snusbrunt, vara på gång som alternativ till gråtoner och så påstås turkos vara en av årets färger. Även den hinten kom via modevärlden och uttalades auktoritärt av David Shah, mannen bakom View on Color, som jag litar på och lyssnade hängivet till på under ett Colour House-seminarium i höstas. Mer om det strax. Här illustrerar jag med i stort sett hela regnbågsskalan, men nog dominerar just turkos.

Lite 70-talsnostalgi är det över Maxjenny Forslunds vårkollektion (www.maxjenny.com) där mönster av konstnären Astrid Sylwan syns. Det här ger också en vink om att det i modevärlden talas en hel del om ”bohemian modern”, tänk gärna på Bloomsbury-folket och 20-talet. Maxjennys slappa Drape Front Top och H Pants kostar vardera 1 400 kr.

À propos mode har Alcro och 25-årsjubilerande tidningen Elle gjort ett samarbete för senaste ad.collection som kallas ad.elle: inspirationen är Elle-galan. Fast Cia Jansson på Elle säger att det snarare handlar om färger som man (alltid) ser mycket av i modet och som är speciellt aktuella nu. Det är egentligen inga direkt nya kulörer, de har bara fått nya uttrycksfulla namn: högblanka Den lilla svarta, guldmetallic Bling Bling, ceriserosa Miss Elle och klarröda Lipstick. Att svart råkar vara superhet inredningsfärg ser ut som en lycklig tillfällighet. Det braiga med färg är för övrigt att man alltid kan måla om och över sina misstag, det är mycket enklare än att tapetsera …

Var så god: de fyra ad.elle-färgerna i snygga färgklickar!

À propos mode: utsågs Ann-Sofi Back till årets designer av Elle. Himla bra val tycker jag, som alltid gillat egensinniga, envisa och ibland motsägelsefulla Ann-Sofi. Det gör uppenbarligen Elle-juryn också: 1997 korades Ann-Sofi Back till årets nykomling, årets designer blev hon redan 2000 (för Acne) och igen 2004. Jag jublar också inför valet av Haider Ackermann som årets internationella designer, han är speciell och han är skicklig. Mer om detta på www.elle.se

Så här ser egensinniga Ann-Sofie Back ut, hon som annars inte är någon linslus, och valde säkert just därför att låna någon annans prisplakett. Gillar att hon alltid är sig själv nog och här pryder sig med flera knäppa badges; ”badgear” ser konstigt ut men är nog rätt i pluralis. Hon har en absolut egen stil. Kolla på www.annsofieback.com

Mera om mode: min trendvisionär-favorit David Shah har i flera år talat om the passion for nostalgia. Fortfarande ingen hejd på influenser från 50-, 60- och 70-tal. Spelar ingen roll att några talar om 90-talsrenässans; både soft grunge och minimalism har retro-bakgrund i 60- och 70-tal. Tänk inte bara mode, tänk musik och tv-serier och annonser; samma årtal går igen (som i Mad Men) och ibland blir också äkta vara (som tv-serien Snobbar som jobbar) och ännu står idolerna från tiden (som Rolling Stones) kvar på scenen. Kan man förklara det? Something is obviously lacking, svarar David Shah, och menar inte att det bara handlar om att omforma … Inemellan: det är bara att köra ett varv till. Och säga att det här är vår tids arv och tradition. Och för övrigt är ju vintage (andra-hands-kläder i god kondition) klart eko-vänligt. Ska man tala trendspråk är alltså det nya svarta det gamla … À propos det: gamla godingen Harvey Keitel, snart 74-årig skådis, är ny modell i Pradas annonser. Det får mig att analysera att det som saknas i det retronya är karaktär: Harvey Keitel har det, likaså grabbgubbarna i Stones, YSL:s kläder hade det. För evigheter sedan sa man att det handlar om ”att ha det”, det bara har man och det är lika svårt att tillägna sig som stil – som i sin tur går att köpa dyrt.

Sångerskan Lana Del Rey syntes som modell i H&M:s höstkampanj. Helt nyretro-stylad med high hair, lösa ögonfransar och tuggummirosa läppstift. Är fortfarande sååå rätt! Jag säger (igen) som min favorit Diana Vreeland: ”Var aldrig rädd för att vara vulgär, bara för att bli uttråkad.” Jag som var med då det begav sig är bara uttråkad …  

Över hela skalan, från att klä sig, formge kläder eller prylar till att inreda och laga mat, handlar det om personligt uttryck. Det har tjatats om det ganska länge, och det tjatas på. Kanske skulle vi få se mer av det om det finns fler som är säkra på sig själva, litar på intuitionen, som inte tittar snett på trender och struntar i att följa med strömmen? Ska det gå vägen får man som David Shah säger ”reinvent the past according to new standards”. Och så får man inte vara rädd för att ge konsumenten överraskningar, och rentav vara lite surrealistisk. Som exempelvis kocken Magnus Nilsson på restaurangen i Fäviken, som lägger till chips av björklöv i maten …

Jag kom inte på ett riktigt bra exempel här, men de här skorna i ståltråd som guldsmeden Thomas Raschke gjort är inte så dumma. De visades i julutställningen på Nutida Svenskt Silver och är ett exempel på det som förr kallades trådslöjd. Gammal teknik i ny tappning alltså. Gjort med humor. Se mera: www.thomasraschke.de/wireframes

Barnsliga och lekfulla uttryck talas det också om. Mycket av det som görs är tyvärr ganska tillkrånglat och långsökt. Jag tar ett exempel från förra året, ugnseldfasta stengodsskålarna Svenska djur, som Carl Philip Bernadotte & Oscar Kylberg gjort för Gustavsbergs porslinsfabrik: de är riktigt förtjusande, med harens och mullvadens fossingar som syns på ena kanten, som om själva skålen var en mage.

Lekfullt ”with a twist”. Det ska bli flera i serien. Foto Leif R Janson.

Återbruk är fortfarande stort och behjärtansvärt. Det kan vara så enkelt som att köpa gamla möbler på auktion. Eller göra något nytt av något förbrukat.

Italienska Lucia Bruni startade Lucirmàs i Barcelona 2006; hon använder enbart industriglas. Här syns Pure-bottle: av vinflaskan blev det vas/ljushållare, dricksglas och en lustig sked. www.lucirmas.com

Att vi ska gynna lokala producenter och värna om inhemskt hantverk är också ett tecken i tiden med oändligt många facetter. Och då blev det dags för ett intressant sidospår: utställningen Näver Say Näver i Galleri Sebastian Schildt+, dvs i Sebastians butik på Nybrogatan 25. Se: www.sebastianschildtplus.se Det handlar om ett konsthantverksprojekt som fotografen/konstnären/stylisten Aia Jüdes hållit på med i flera år, som förverkligats med substansiellt projektstöd. Aia Jüdes ville sätta fokus på ett utdöende hantverk, näverslöjd, och samtidigt sätta in det i ett nytt sammanhang. Att en klassisk kont, en sorts ryggsäckslåda, ofta är gjord av näver vet kanske en och annan; liksom att gammaldags svepaskar också gjordes i näver, men hur många vet att det är ett material som håller i ”evighet”? Det var när Aia Jüdes fick se 700 år gamla näverbrev som intresset vaknade. Resultatet av hennes projekt är Näver Say Näver, en udda och riktigt härlig kollektion ”objekt” som är både konstverk och bruksföremål. Det blev snygga väskor, skor och kepsar som utseendemässigt ”flörtar med fransk lyx”: här lånar flätat näver uttryck av rutstickat läder som i Chanelväskor, handtäljda detaljer förgylls, handtag och detaljer i läder lånar färg av Hermès, bekanta symboler & logotyper har handmålats av graffiti-kompisen Dennis Sehlin.

Handväska Thierry no 1: mönstersymbolerna är handmålade. Lås & löst H handtäljda i trä och förgyllda i 23 karats guld. Skinndetaljer i vegetabiliskt garvat skinn från Tärnsjö, samma producent som levererar skinn till Hermès (glad överraskning för Aia Jüdes) och som förser Mats Theselius och Källemo med älgskinn till stolsitsar. Pris 35 000 kr. Unik, men hågade kan beställa med leveranstid en månad. Foto Aia Jüdes.

Första gången jag såg en av väskorna föreslog jag att Aia Jüdes skulle ta kontakt med någon av ”avsändarna”; det skulle inte se helt fel ut med en flätad näverväska i Hermès kollektion, eller hur? När jag ser alla väskorna igen tycker jag det vore kul om de fann ägare. De finns till försäljning i Sebastian Schildts galleri/butik, utställningen pågår till 2 februari. Skynda dit, om så bara för att titta på underverken – jo, det är det faktiskt!

 

Rakflätad näverkeps Thierry no 4. Namnet är väl valt, grundaren av familjefirman Hermès hette Thierry. Formen på kepsen är rolig eftersom den liknar franska arméns casque och de kasketter fransk polis bar fram till mitten av 1980-talet. Foto: Aia Jüdes.

Återkommer med andra reflektioner när jag besökt Formex-mässan; det ska bli intressant att se hur mycket retro/nostalgi och personliga uttryck jag ska stöta på. Själv ska jag också hålla föredrag, var & när hittar ni på mässans hemsida: www.formex.se

 

Modemässiga hårda paket

Alla som känner till mig på ett eller annat vis vet att ”hårda paket” är det absolut bästa jag vet – året runt. Det gäller såklart böcker, men en och annan dvd sväljer jag också. Men nu ska inte jag skriva min önskelista utan tänker komma med fashionabla boktips av det slag som moderoade inte kan leva utan. Helt efter Oscar Wilde-principen: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den.”

I det här bok-blocket finns åtminstone sju böcker att längta efter. Listan kommer …

Lite svårt att ”läsa av” omslagen, men här kommer mina recensioner:

Mario Testino: In Your Face; Katalogboken big time från utställningen på MFA i Boston, man får med sig alla bilder så inte behöver man sörja över att inte ha sett utställningen. Ibland är dessutom böcker ett bättre sätt att ”se” utställningar. Här blir det full pott av glassiga Mario.

Grace, A Memoir, av Grace Coddington. Efter filmen The September Issue blev rödhåriga, frispråkiga Vogue-redaktören så poppis att den här memoarboken tjatades fram. Grace gör ingen besviken, hon berättar om ”allt”: från sin modellkarriär till hur det är att jobba på Vogue och varför hon älskar katter. (Hon har tidigare gjort en väldigt rolig bok om sina katter, där katterna berättar om hur det är att sitta front row & umgås med tjusigt modefolk.) Inte alls så torrt som det låter, tvärtom; för den som var med på 60–70-talen är boken extra rolig eftersom den innehåller en hel del fashion-gossip, trots att Grace försöker hålla låg profil. (För den som vet: bara det där att hon dejtade & gifte sig med Michael Chow/Mr Chow säger en hel del om henne som ”a really hot chick”.) I slutet av boken listas hennes favoritjobb, och då förstår man precis varför Grace anser att ett modejobb ska vara en fantasifull bildberättelse, ”en idé om mode”, och inte en oinspirerande klädkatalog; det var det hon oavbrutet försökte säga i The September Issue.

Vogue, The Editor’s Eye; Carine Roitfeld, f d chefredaktör på franska Vogue, är en av redaktörerna. Häftig bildexposé. Utmärkta tips för hågade stylister av idag. Håll ögonen öppna efter den HBO-dokumentär på samma tema som kommer.

The Sartorialist – Closer, av Scott Schuman; uppföljaren till super-duper-populära The Sartorialist, som fortfarande är bästa bildberättelsen av gatu-fashionistor. (Mitt sidotips är Ari Seth Cohens Advanced Style, där bara äldre damer porträtteras. Den boken är hur underbar som helst!)

W: The First Forty Years; månadsmagasinet W, som ”föddes” ur branschens dagstidning Women’s Wear Daily, firar 40 år med den här mycket maffiga bilderboken i storformat. Den är ett måste för den som vill ha koll på hur modemagasin i allmänhet har utvecklats och förändrats. John Fairchild, som var tidningens idégivare & förste chefredaktör, myntade f ö uttrycket fashion-victim; det var inte en komplimang! Han hittade också på Inne- och Ute-listorna, som var hejdlöst roliga – och väldigt användbara, minns jag, som ofta refererade till dem när jag skrev mina krönikor ”det allra senaste” i Damernas Värld.

Alexander McQueen: The Life and the Legacy, av Judith Watt; författaren är en av branschens bästa journalister, bara det en garanti för bra läsning. I övrigt ett absolut måste för alla oss som inte kan motstå extraordinära (och neurotiska) begåvningar, och McQueen var en av dem som har en (nästan) lika stor plats i modets hall of fame som Yves Saint Laurent. Jag vet att min mesta modeidol Diana Vreeland hade gillat honom.

Opening Ceremony, av Carole Lim & Humberto Leon; firar 10-årsjubileum för butiken med samma namn med den här boken. Skojigt, men jag är inte jätteimponerad.

Bob Recine, Alchemy of Beauty, av Rene Ricard; Bob Recine är en av branschens galnaste & mest kreativa stylister, som bl a gjort otroliga hårkreationer åt lovely Lady Gaga. Mycket inspiration, alltså.

Och så kommer några icke bildsatta tillägg som hör hemma i modevänners bibliotek:

Schiaparelli & Prada: Impossible Conversations; Mycket intressant katalogbok som hör ihop med utställningen på Metropolitan Museum of Art, där olika ”kläduttryck” av Elsa Schiaparelli & Miuccia Prada jämförs och ställs mot varandra; i mitt tycke är det mest fördel till den fantastiska, galna, fantasifulla & excentriska Schiap, som är/var en av branschens största personligheter. Till utställningen gjordes en fiktiv filmad konversation mellan damerna, i boken kan man läsa de nog så skärpta texterna.

Antonio Lopez: Fashion Art Sex and Disco; det här är ”a special treat” för oss som gillar illustratören Antonio Lopez’ skärpta, härliga, färgstarka teckningar. Antonio Lopez, 1943–1987, som (förstås) var ett av modets många aids-offer, var på 70-talet branschens mest stilbildande modetecknare. Att det var han som ”upptäckte” Jerry Hall & Pat Cleveland som modeller gör inte saken sämre; han var också en livsnjutare & entertainer som under en period gjorde livet roligare för bl a Karl Lagerfeld …

The Little Black Jacket, av Karl Lagerfeld & Carine Roitfeld; stor & för all del stilig bok från ”smala” tyska förlaget Steidl, som Karl Lagerfeld har speciella avtal med, men jag måste få erkänna att jag tycker att boken är väl ”smal”. Hennes styling är förstås skarp, men hans fotografi är förväntad. Och ja, det handlar förstås om Chanel-jackor.

Helmut Newton 1920–2004; katalogboken till den härliga & fina utställningen på Grand Palais i Paris, finns på franska & engelska. Bra komplement till andra Newton-böcker, utmärkt exposé över hans verk för den som inte känner till alla hans bilder. Texterna är största behållningen; inte undra på det eftersom änkan June, alias fotografen Alice Springs, gör sina tillägg.

Men kära läsare, glöm för all del inte den här boken: Modebibeln av Karina Ericsson Wärn, som är det bästa som hänt svensk modebransch i år!

Handlar det bara om mode görs världens bästa böcker i ämnet utomlands. Jag tror envist så att det beror på att vi inte har så mycket tilltro till dräktkultur i Sverige. Men så kommer undantagen. Till dem hör Karina Ericsson-Wärns Modebibeln: jag rekommenderar den inte bara för att jag gillar Karina (som gillar mig; jag får fina komplimanger i boken) utan därför att det är en väldigt bra exposé över svenskt mode från slutet av 1800-talet fram till idag. Inte minst gillar jag den jämförelse som görs mellan supertrendiga Acne & bästsäljande Gudrun Sjödén, det kapitlet sammanfattar på flera sätt fenomenet svenskt mode; å ena sidan så trendängsligt, å andra sidan så torrt kommersiellt. Ett kapitel som på sätt och vis ”bildsattes” i den dokumentär som Helen Elmquist gjorde för SVT Kultur Special – Modets pantertanter. www.svtplay.se/video/891595/modets-pantertanter Helt lysande! I det programmet träffar man tre damer som satt & sätter viktiga avtryck i Sverige: härliga, galna Gunilla Pontén, jämlika Mah-Jongs Kristina Torsson & kulturtanternas favorit Gudrun Sjödén. Av Gunilla Pontén ville jag få mer, men det är för att jag: 1/anser att hon är en av Sveriges ytterst få egensinniga & originella formgivare, 2/tycker oerhört mycket om denna eviga tonåring & räknar in henne bland mina vänner. Undrar just när Kultur Special släpper dvd:n Modets pantertanter? Med extra allt i form av bortklippt material? Det kunde bli en svensk variant av min senaste favorit-dvd om Diana Vreeland, The Eye has to Travel. Ni vet det sedan tidigare, men det är fortfarande ett himla bra hårt paket! When ever.

Och gäller det inte mode utan livets väsentligheter i största allmänhet så upprepar jag att Fifty Shades of Grey del I är OK läsvärd på engelska (you will learn a few good tricks, sexually) och att Caitlin Morans otroligt roliga & skrattretande How to be a woman också ska läsas på engelska; båda finns i pocket och kan bli fina små paket under granen. Enjoy!

 

 

 

Glam på Fotografiska & i modevärlden

”Var aldrig rädd för att vara vulgär, bara för att bli uttråkad”, är en av många kända one-liners som min modefavorit Diana Vreeland serverade. Av flera anledningar tycker jag att det är ett citat som passar in på utställningen med fotografen David LaChapelles bilder på Fotografiska. Damen ifråga var chefredaktör på amerikanska Vogue 1962–1971 och sedan konsult för Metropolitan Museum of Arts dräktavdelning fram till sin död 1989. Innan dess hann hon hänga med bland andra Andy Warhol på Studio 54, så det är inte otänkbart att hon och David LaChapelle träffades just där – LaChapelle anlitades av just Warhol som fotograf för Interview, och det var tack vare Warhol och Studio 54 som han introducerades i New Yorks gaykretsar. Tidigt 80-tal var paradoxernas tid, å ena sidan glitter & glam, å andra sidan aids som skördade offer likt i en epidemi. ”Det var en tid då man förlorade många vänner”, konstaterar David LaChapelle vid pressvisningen av utställningen Burning Beauty som fyller alla utställningsrum på Fotografiska fram till 3 mars 2013. David LaChapelle är en riktig snygging, det är inte ett dugg svårt att föreställa sig hur eftertraktad han var när han som 15-åring kom till New York. Det är lika bra jag visar en bild på honom:

Ung och eftertänksam David LaChapelle. Foto © Garret Suhrie. Mer om honom och hans verk finns på hemsidan: www.davidlachapelle.com  

Idag är han en solbränd, vältränad och pratglad 49-åring med hemvist på Maui, Hawaii. Han har fina skrattrynkor runt de bruna ögonen. Han ler ofta varmt och har en både humoristisk och ödmjuk utstrålning; utan sedvanlig amerikansk ego-boost berättar han ordrikt och varmhjärtat om sitt arbete (där alla, från stylister, modeller och assistenter får credit, för fotografi är ingen enmans-show), sina bilder och sina tankegångar (om bland annat livskvalitet och död); jag tror hans sätt och framtoning beror på hans italienska rötter. Den här utställningen är den största som hittills gjorts med hans verk; bröderna Jan och Per Broman på Fotografiska har drömt om det sedan 2008, då de gjorde en utställning tillsammans med LaChapelle i Nacka Strand. Nu visas 256 bilder, med störst fokus på senare verk. Det blir en salig, surrealistisk och färggrann blandning. ”Här blandas mörker och förvirring med bilder som bara är roliga och fyllda med humor”, enligt David LaChapelle själv. Utställningens namn, Burning Beauty, kommer av ett citat från skulptören Michelangelo, för säkerhets skull skrivet på engelska på en av väggarna: ”If I was made for art, from childhood given/A prey for burning beauty to devour/I blame the mistress I was born to serve.” Nog får man sig till livs mycket ”burning beauty”, från otroligt svulstiga (vulgära) kändisporträtt och reklambilder fyllda med silikonpumpade blondiner och väloljade nakna snubbar till nästan genomskinliga, sköra svartvita bilder av änglalika pojkar; de senare är tidiga bilder från 80-talet, som får åtminstone mig att tänka på aidsoffer. In emellan finns en serie på åtta roliga, illusoriska blombilder; även i dem kan man läsa in tankar om liv, död, förgänglighet.

Stereotyper återkommer, kanske som mest blondiner med uppumpade bröst och förstorade läppar. Amanda Lepore, som LaChapelle känner ”sedan hon var kille” syns här 2002: Amanda As Andy Warhol’s Marilyn. © David LaChapelle, courtesy of Fred Torres Collaborations, New York. Varianten med Amanda som Warhols Liz Taylor är lika burlesk.

Att jag tänkte på Diana Vreeland-aforismen om vulgaritet kom redan när jag klev in i utställningen och möts av bilden Candy Mosque, som är riktigt kladdig och vulgär, men knappast tråkig. Egentligen är det den här sortens LaChapelle-bilder jag tycker bäst om, där finns humorn och ironin. En annan favorit i den genren är Burning Down the House, med Isabella Blow och Alexander McQueen, tagen 1996 för Vanity Fair. Roligast är LaChapelle när han tacklar yta, mest subtil är han när ämnet är religion. Under vinjetten Religious Attractions syns en serie gigantiska bilder (från 2009) i första rummet på bottenvåningen, de kunde vara illustrationer i en ”uppdaterad” bibel eftersom de handlar om Jesus i olika kända scener: de är fantastiskt bra, och provocerande på ett eftertänksamt sätt. Släng dig i väggen Elisabeth Ohlson Wallin, tänkte jag – här finns någonting att lära! Rent surrealistiska är den serie katastrofbilder som finns i ett annat rum. Men även där kryper humorn in. Som i den bild jag avslutar med, innan jag säger att det är värt att ägna den här utställningen god tid. Vila sig från allt glam kan man göra i filmrummet där LaChapelles musikvideos visas.

Här får välfärden och överkonsumtionen på käften: Death By Hamburger, från 2002. © David LaChapelle, courtesy of Fred Torres Collaborations, New York.

Från en surrealist till en annan. Jag nämner ju Diana Vreeland. Just nu går en dokumentärfilm om henne på ”biografer ute i världen”: Studiocanals The Eye Has to Travel. Den bygger på samma material som boken med samma namn, editerad av Lisa Immordino Vreeland som är gift med Alexander Vreeland, barnbarn till Diana – som europeiskt så uttalade sig Dee-ana. Både boken & dvd:n hittar ni på Amazon. Bästa julklappen & presenten till den sanna modenörden! Jag orkar aldrig vänta så jag har redan shoppat bådadera.

Var så god: omslaget till boken The Eye Has to Travel, Abrams förlag, så ni vet vad ni ska leta efter. Stor och tung. Mäktigt innehåll.

Boken är en härlig exposé över Diana Vreelands liv & karriär. The Empress of Fashion, som hon kallats i efterhand, blev hon egentligen inte förrän hon kom till Metropolitan Museum of Art som 68-åring år 1971. Allt började när hon blev anställd som moderedaktör på Harper’s Bazaar 1939; meriten var att hon ”kände en hel del för mode” och själv klädde sig väl. Stil går inte att köpa för pengar, känsla för stil föds man med och det gjorde Diana. I övrigt var hon hämningslös. Hennes första uppdrag var goda-råd-spalten Why Don’t You: den var helt galen, men väldigt underhållande, vad annat kan man säga om råd som ”why don’t you rinse your blonde baby’s hair in champagne”. Som moderedaktör var hon skärpt och trendkänslig, vilket resulterade i att Vogue anställde henne som chefredaktör 1962. Där excellerade hon och blev sinnebilden för hur en moderedaktör ska vara, efter mantrat ”vi ska ge dem vad de inte visste att de ville ha”. Jag brukar säga att det borde vara det enda en moderedaktör ska leva efter. Men när annonsingången sjönk fick Diana sparken från Vogue. Lyckligtvis hade en del av hennes gamla vänner (som Jackie Kennedy, som Diana hjälpte inför presidentsfru-stylingen, med de berömda pillerburkshattarna från Halston, exempelvis) lobbat för att hon skulle bli konsult på Metropolitan Museum of Arts dräktavdelning, eftersom ingen annan hade så mycket kunskap om mode och så många idéer om mode som hon. Och så startade Diana en trend för modeutställningar på muséer: hennes första utställning handlade om Balenciaga, hennes andra om Hollywood och hennes sista om Yves Saint Laurents 25-åriga karriär. Tacka alltså Diana Vreeland för att all världens muséer med dräktsamlingar gör design- och tema-utställningar. (Inte osökt gör jag därför reklam för en fantastisk utställning på vårt svenska Dansmuseum, Korolys Kostym Drama, som pågår till 30 december. Charles Koroly är scenograf, han har sedan drygt 30 år gjort otroliga, roliga, vackra dräkter till bland annat Dramaten och Stadsteatern. Han gör själv guidade visningar varje söndag kl 14.00. Inse att ni kan gå både dagen innan julafton och nyårsafton. Han pratar på & berättar mycket underhållande & personligt om dräkterna i säkert två timmar och det är värt varenda minut! Diana Vreeland hade vrålat av glädje. Kolla www.dansmuseet.se där det finns smakprov på dräkterna.)

Nu orkar ni inte med mera. Men titta på dvd-omslaget till Diana Vreeland-dokumentären. Strunta i kommentaren ”The Original Devil Wears Prada”, om ni till äventyrs ser den; till skillnad från Anna Wintour, som chefat för Vogue sedan 1988, hade Diana fantasi, humor och känsla för mode. Och hon var inte elak.