Med kameran som språkrör
Epitetet ”fotografernas fotograf” kan mycket väl vidhäftas André Kertész, den ungerske fotografen som också var stilbildande för det som kallas fotojournalism eller snapshot photography. Exempelvis Cartier-Bresson sade en gång om sig själv, Robert Capa och Brassaï: ”Vi är alla skyldiga honom så mycket, vad vi än gjort gjorde Kertész först.” Det handlar om det där enkla, idag så självklara, som ligger i betraktarens ögon – det där som är att använda kameran som ”språkrör”. Kertész själv var mycket lågmäld i sitt sätt att kommentera sina bilder, det handlade för honom om att fånga ögonblick och att ”skriva med ljus” – bilden ska inte bara tilltala ögat utan även vidröra själen. Det är just precis den typen av bilder som nu visas i en finstämd liten utställning på Fotografiska: André Kertész My France.
Det låter så rått att säga ”street photography”, men det är ju så man talar om vardagligt enkla ögonblicksbilder av det slag som André Kertész tog, vilket i sin tur har gjort att man utnämnt honom till den dokumentära bildens fader. Här syns Marché aux animaux från 1927/28. Visst är bilden med ett gammaldags uttryck helt förtjusande! Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.
När ni tittar på den här fina och opretentiösa bilden förstår ni varför så många fotografer inspirerats av honom. Tänk på Cartier-Bresson, Brassaï, Robert Doisneau, Willy Ronis, Eugène Atget; men även Ralph Gibson, Frank Horvat, Helen Levitt; svenskarna Georg Oddner, Hans Hammarskiöld, Gunnar Smoliansky och Christer Strömholm. Lägg därtill en mängd modefotografer: jag singlar ut Jeanloup Sieff, William Klein, Helmut Newton och svenske Carl Bengtsson (som jag vet är stor beundrare av Kertész). Just modefotograferna brukar även nämna Martin Munkàcsi, även han ungrare och mästerlig reportagefotograf som också gjort modebilder.
André Kertész, som levde 1894–1985, började fotografera som 14-åring och var helt autodidakt men arbetade professionellt för tidningar både i Ungern och Paris, dit han flyttade 1925. Där gjorde han 1927 sin första utställning, för övrigt den första soloutställningen någonsin inom fotografi. En återkommande uppdragsgivare var konst- och fototidningen Vu, startad av Lucien Vogel 1928; det är i det samarbetet som många av Kertész’ mer konstnärliga bilder utvecklas. Och prisad blev han. Men själv kände han sig hela livet, märkligt nog, som fotokonstens okände soldat. Innan krigsutbrottet, 1936, flyttade Kertész (som var av judisk härkomst) till USA, där han arbetade för bildtidningarna Life (startad 1936) och Look men även för Vogue. De franska bilderna, hans visuella dagbok, lämnades hos hans franska agent Jacqueline Paouillac som efter krigsutbrottet begravde dem i en väska i södra Frankrike. Först 1963 när Kertész återvände till Frankrike ”återfanns” bilderna; det är just dessa bilder som bildar grunden för Fotografiskas utställning, de ingick även i en större vandringsutställning som senast visades på Jeu de Paume i Paris 2011. Fotografiskas utställning pågår till 27 maj. Skynda iväg och se den, och ta riktigt god tid på er att studera varje liten detalj. It’s a real treat for photo-addicts!
Avslutningsvis visar jag en av Kertész mest kända bilder, La Fourchette från 1928. Bilden finns förstås med i katalogboken från Jeu de Paume som finns att köpa i Fotografiskas utmärkta butik. Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.
