London calling!
Twiggy gör det. Ringo Starr gör det. Och nu även jag! Alltså: besöker Chelsea Flower Show. Det var ett äventyr, som en och annan av mina designbekanta undrat över: vaddå, byta Milano och möbler mot blommor och trädgårdar?! Gick alldeles utmärkt. Så innan jag visar bilder från Chelsea Flower Show kommer sidospåren. Eftersom London-besöket även inbegrep Clerkenwell Design Week som gick av stapeln för tredje gången, och bjöd på mycket ”Milano-känsla” eftersom det fanns en rutt mellan olika lokaler i stadsdelen Clerkenwell som är mest känd för att det är ett industriområde ”under utveckling” i East End. Nu very chi-chic och med mycket energi. Huvudutställningen för CDW var i en kulturskyddad före detta glasfabrik, Farmiloe Building; råenkel och bra bakgrund för så väletablerade utställare som Anglepoise, Aram, Zanotta och även svenskar som Lammhults, Swedese och Offecct. I egna showroom fanns bland andra Vitra, Poltrona Frau-gruppen, Flos och Moroso … så inte behövde man sakna Milano. I en otrolig gammal fängelsebyggnad, The House of Detention, ställde unga cutting-edge-designer ut i fängelsehålorna. Lokalerna var mer cutting-edge än produkterna. Som om detta inte var nog hade DesignMuseum utställningen Design of the Year 2012; i mitt tycke ett lågvattenmärke, väldigt många av de nominerade produkterna var flera år gamla. I samma byggnad pågår fram till 9 juli en väldigt sexig utställning över franske skodesignern Christian Louboutins 20 år i branschen. Det är han med de rödfärgade sulorna om ni nu inte skulle veta. Very cutting edge in my opinion! Som också visar att gäller det bara mode så är fransmännen absolut bäst på att ta ut svängarna. Vilket även var mycket synligt på utställningen Leather Forever i Royal Academy of Arts lokal inne i city; det handlade om Hermès och 175 år i kvalitetsbranschen, behagligt och skickligt scenograferat av Alexandra Plat. Från Kelly-väskor och välinredda bagage till fantastiskt vackra sadlar. Så vackert!
Sköna gröna och rostiga höstlövstoner, fotograferade av min ”hovfotograf” Linorten.
Så vackert säger jag också om bilden här ovan, med blodlönn i olika nyanser av grönt, rost och rostorange, som fanns inne i stora tältet där man bara visade olika växter på Chelsea Flower Show. Mäktigt och häftigt i sig! Men Chelsea Flower Show handlar om så mycket mer: spektaklet (faktiskt!) i sig (som utan vidare är trädgårdsmänniskors absoluta Mecka) har pågått sedan 1913 i det grönområde som omger Chelsea Hospital, där även ett pensionärshem för krigsveteraner finns – de rödklädda veteranerna ingår i högsta grad i den allmänna show CFS är. Jag pratade med en 103-åring, som alltså hade varit med i The Great War, första världskriget: med stor förtjusning sa den nästan tandlöse gamlingen ”and I shot hundreds of them germs”. Nära nog 160 tusen människor från hela världen besöker CFS för att se vad nära 600 utställare bjuder på; höjdpunkten är the show gardens, det rör sig om ungefär 20–30 arkitektoniskt planerade trädgårdsanläggningar, varav 12 stycken fick guldmedalj i år. Här visar jag den provensalska trädgård som L’Occitane hade anlagt med en kontemplativ patio:
Idén med merparten show gardens är att det ska vara ”ett stressfritt område” där planeringen är ungefär lika naturlig och okomplicerad som en äng. Men förstås kräver det evigt pyssel. I franska L’Occitanes trädgård samsas örter med gräs och blomster. Tänk gärna också på att det tar 25 dagar att ”sätta” den här trädgården på plats! Foto: Marie Smak.
Mina trädgårdskunniga kompisar berättade att det nog var Ulf Nordfjell som ”satte trenden” för de mer sparsmakade trädgårdarna när han fick guldmedalj på Chelsea Flower Show år 2007 med sin så kallade Linnéträdgård; innan dess var visnings-trädgårdarna mer blommiga och ymniga, sedan ungefär tre år tillbaka är de betydligt mer sparsmakade och man koncentrerar sig på att avgränsa och inringa trädgården med murar och dammar, innanför stenlagda stråk eller grusgångar. Även själva trädgårdarna är mer ”naturligt vildvuxna”. I år var det ängsblommor, gräs och kryddväxter som var grejen. Det blev ganska likriktat, men riktigt fint när man som i exempelvis 200-årsjubilerande champagnemärket Laurent Perriers trädgård (anlagd av Arne Maynard) inramade trädgården med rostiga stålhäckar (!) och lät pioner blanda sig med ängsblommor. Nu ska jag inte bli tjatig, utan rekommenderar intresserade att gå in på hemsidan: www.rhs.org.uk – kolla för all del alla små videosnuttar. Ni som undrar vad jag fick ut av det här svarar jag så här: precis som när jag besöker möbelmässor försöker jag hitta en trend och göra en analys. Intressant att även trädgårdar följer trenden att det handlar om livskvalitet, ödmjukhet, långsiktighet. Tråkigt att det personliga uttrycket inte syntes mer. Men i växttältet syntes minsann mer vulgära och egensinniga uttryck, gud-ske-lov säger jag. Det som inte alls är min analys men som är en bra beskrivning av vad Chelsea Flower Show annars är kommer från en av mina vänner: det är precis som att kliva in i ett avsnitt av tv-serien Midsomer Murders, där man går på trädgårdsutställningar, dricker Pimm’s på puben, är omgiven av söta tanter i blommiga klänningar och stråhattar och över huvud taget befinner sig i en ”bild” illustrerad av Beatrice Potter – it’s so very British and absolutely charming! Nu visar jag fler bilder av lönn och spirea, i en lite annan färgskala, och tycker att ni (som jag) ska tänka på andra former – för nu går jag över till ett annat ämne:
När jag tittar på de här bilderna tänker jag faktiskt på mode & kläder. Det finns klänningar som lånar form från växtvärlden. Inga nyheter: Christian Dior kallade sin första kollektion Corolla, vilket är blomkalken som form, vilket inspirerade till berömda New Look 1947. Tänk så här: vänd upp och ner på blomman, eller bladen, och ni har formen på kjolarna till 50-talets aftonklänningar. Foto: Linorten.
En av höjdpunkterna på min London-visit i sällskap med ett litet gäng form- och trädgårdsintresserade vänner var att se utställningen Ballgowns: British Glamour Since 1950 på Victoria & Albert Museum, www.vam.ac.uk, som pågår till 6 januari 2013. Titta in på hemsidan och titta på den lilla videosnutten där bland andra Bruce Oldfield pratar om en speciell klänning han designade åt Bianca Jagger, inspirerad av Rita Hayworths figurföljande ”fodral” i 40-talsfilmen Gilda. Jag älskar den här typen av utställningar och V&A är riktigt skickliga på att iscensätta dem. Nu är museet delvis renoverat vilket innebär att den del som koncentrerar sig på modeutställningar är utvidgad: Ballgowns är indelad i tre sektioner som blir riktigt intressanta om man går ”fel”, vilket jag gjorde. Den inre ringen, mittenrummet, handlar om aftonklänningar från slutet av 1940-talet fram till 80-talet (med vissa undantag, som handlar mer om stil än kontinuitet); ovanför finns en mezzanine, ett övre etage där nutida design visas av bland andra Alexander McQueen; på utsidan av mittenrummet visar man hur modet såg ut från tidigt 1800-tal fram till 1990-talet. Underbart! En trappa upp finns experimenten och utvecklingen, en trappa ner men runtom finns referenserna, inemellan finns kärnan. När jag ser helheten vill jag vara designstudent (på exempelvis min favoritskola Beckmans) och känna in hur man använder referenser för att inspireras till att göra ny design; det är ju det mode handlar om! Att omvandla, att lära sig, att skoja med fenomenet. Det var Alexander McQueen bra på, det är Hussein Chalayan bra på. Det var 70-talsdesignerna Ossie Clark, Bill Gibb och Zandra Rhodes suveräna på; tillsammans med föregångarna Mary Quant och tjejerna på Foale & Tuffin satte de idén med tjejigt, kaxigt mode på världskartan under den period när den viktiga generationsväxlingen mellan damer och flickor bestämde fildelningen för vad mode av idag handlar om. Krasst sett: It’s about them and us. Det är just det som syns i utställningen Ballgowns, men kanske inte riktigt på det sätt ni tror. Engelska modedesigners var briljanta, fantastiska, kontroversiella och egensinniga på 60–70-talet. Egentligen utmanade de hela världen, på precis samma sätt som med musiken. Men vad hände sedan? När Mary Quant, Mick Jagger, Paul MacCartney, Vivienne Westwood och alla de andra blev mätta på framgång? Inte mycket. Nu är det väldigt mycket covers. Det är också det som syns i utställningen Ballgowns; mycket av det som gjorts/designats i England sedan slutet av 70-talet är inte särskilt innovativt eller kvalitativt högtstående, det är som om brittisk modedesign stannade där. Det där tål att tänka på, eller hur? Avslutningsvis visar jag en väska designad av Lulu Guiness: en hink med blommor, hypotetiskt så. Visst var det ett snyggt sätt att knyta ihop det här med blommor och form?
