Fotografi Publicerad 03 juni 2013

Fotografi i världsklass

Var det inte helt nyligen jag noterade att ”en bra modebild ska berätta en historia”? I princip är det så att alla bra bilder berättar historier; inte för inte körde Kodak med kampanjen ”en bild säger mer än tusen ord” … Nu var det så att särskilt under 60–70-talet var det oerhört viktigt att just modebilder berättade historier, det var så man gjorde sina jobb, helt efter små story-boards; det har jag själv erfarenhet av och det verifieras om och om igen i fotoböcker (som den jag senast skrev om, Vogue – The Editor’s Eye) och böcker om fotografer som Richard Avedon, Helmut Newton, Irving Penn, Lillian Bassman, Sarah Moon – som i sin tur är förebilder till namn som Nick Knight, Mario Testino, Steven Meisel … En av de mest komplicerade och avancerade ”historie-berättarna” var Helmut Newton; det var t.o.m så att han blev lite irriterad när han såg kopior av sina bildidéer, och tyckte på ålderns höst att det var lika bra att han återvände till sina gamla kunder (som Vogue) för att göra ”riktiga” Newton-bilder …

Visst är den häftig? Fat Hand and Dollars, Monte Carlo 1986, Copyright Helmut Newton Estate. Jag ser den som ett tidigt exempel på Instagram, men den här typen av snapshots har alltid roat små som stora fotografer. Alltså inget undantag i Helmut Newtons bildskatt. Bilden är tagen på casinot och ringen är från Bulgari. Ingår i en serie med Bulgari-smycken gjorda efter helt egna idéer.

Vi blir alltmer bortskämda med bra foto-utställningar, inte minst tack vare Fotografiskas stora ambitioner. Bilden ovan är ett exempel från Fotografiskas utställning med 196 bilder av Helmut Newton, som pågår till 29 september. På lilla Gun Gallery visas nu bilder av Julia Hetta fram till 20 juni; det är ingen stor utställning, men den är värd en omväg på grund av Julias poetiska och måleriska bildspråk. På Kulturen i Lund visas modebilder av Carl Bengtsson fram till 3 november; även där bjuds det på ett speciellt & stämningstätt bildspråk.

Det här är en klassiker i modesammanhang: Yves Saint Laurents kritrandiga ”byxdress” på en regnvåt bakgata i Paris, även den gata där Helmut Newton själv hade bostad. Just den här bilden användes som inbjudningskort för utställningen på Fotografiska. YSL, Rue Aubriot, Paris 1975, Copyright Helmut Newton Estate.

Bilden bär förstås på sin egen historia: idén att använda nakna, finska Eija som ”provdocka” för att antyda den androgyna klädstilen passade inte alls franska Vogue, istället publicerades alternativet med den ensamma, kostymklädda danska Vibeke. Därefter bjöd Newton sällan på alternativ! Men nu tog han också bilden för sin egen skull, och använde den i sin första fotobok White Women från 1976. Att han var både kontroversiell & kompromisslös var bara att acceptera om man arbetade med honom. Jag är en STOR beundrare av Helmut Newton: han är en av mina absoluta favoriter alltsedan jag såg hans modebilder på 60-talet; jag gillar dessutom hans sinne för det absurda, hans speciella men ofta sjuka humor och smak för vulgaritet. Det subtila med Helmut Newton (1920–2004) var att han var en humoritisk snuskhummer, han förnekade aldrig voajören i sig. Var så goda, ta till er det här uttalandet från 1984, som prydde en av väggarna i den fantastiska Newton-utställningen på Grand Palais (i Paris) förra sommaren: ”I love vulgarity. I am very attracted by bad taste – it is a lot more exciting than that supposed good taste which is nothing more than a standardized way of looking at things… If the art world rejects me, all I can say is, ‘Good luck to the world of art.’ If I look for a real point of view, I’m not going to start by looking at what art will accept so I can conform to that. That’s why … sadomasochism still seems interesting to me today. I always carry chains and padlocks in my car trunk, not for me but for my photos.” Det är i stort sett samma bildmaterial som i Paris som flyttat in på Fotografiska. Och bilderna är precis lika fantastiska här som där, men fortfarande efterlyser jag bättre ljussättning på Fotografiska. Nåja, det där har nu liksom blivit en grej hos dem. Vilket i och för sig inte gör utställningen mindre sevärd …

Mera Helmut Newton: ett porträtt av Catherine Deneuve, för Esquire, från 1976. Copyright Helmut Newton Estate.

Fler än en gång har Newtons kvinnobilder kritiserats och ifrågasatts, som det där att han inte skulle ha respekt för kvinnan. Det hade han, han älskade kvinnor, men han ville inte skildra dem som våp utan som starka, självständiga amazoner. Glöm feministiska perspektiv. I rollen som porträttfotograf ville han både förföra och underhålla; vilken god betraktare han var syns väl i den här utställningen, titta lite extra noga på bilderna av David Hockney, Claus von Bülow, Jean-Marie Le Pen, bröderna Wildenstein, Liz Taylor och Leni Riefenstahl. (Den sista är inte snäll, men så tyckte nu också juden Helmut Newton att ariska Leni var ”en gammal nazisthora”.) Om man vill ha mera av Newton finns det många intressanta böcker; till mina favoriter hör Us and Them, som hör ihop med en porträttutställning han gjorde tillsammans med hustrun June Newton, som kallar sig Alice Springs som fotograf. (June Newton kommer från Australien. När hon 1947 träffade berlinaren Helmut Neustädter, som döpt om sig till Newton där borta, arbetade hon som skådespelerska. Utan vidare kan man använda det slitna uttrycket och säga att det genast ”sa klick” mellan dem. June blev en mycket viktig kollaboratör för Helmie, som hon kallade honom.) En annan favorit är Helmut Newton 1920–2004, som gjordes i samband med Paris-utställningen, och som nu lär vara på väg in i bokhandeln på Fotografiska. Anlita annars amazon.co.uk!

Det är lätt att känna igen Carl Bengtssons bilder genom den förtätade stämningen och smått melankoliska känslan, jag tänker ofta att det finns något av 20-tal i dem, ändå är de helt egna. Modell Natallia Krauchanka, bild från 2008 med bl.a. en jacka från Day Birger & Mikkelsen, som Carl Bengtsson gjort många fina annonser för.

Många av bilderna av Carl Bengtsson som visas på Kulturen i Lund (till 3 november) har tidigare visats i Stockholm och Göteborg, och finns samlade i en väldigt vacker bok från 2011. Även här blir jag subjektiv: jag tycker mycket om Calle som person & fotograf; för mig är han Calle sedan han var ”fram-Calle” och assistent hos min f.d. man fotografen Stig Forsberg. Jag gillar också detta att han säger att han är porträttmodefotograf, i meningen att modebilder också är porträtt – resultatet blir personligt, mjukt och har ofta en romantisk, mytisk aura. Och modellerna är alltid vackra! I boken Porträtt finns en rad som säger det mesta: ”You skould be able to fall in love with the mystery.” Jag rekommenderar utställningen varmt: ta er god tid att betrakta och sjunka in i varje bild, det är de verkligen värda!

Charlotte Flossaut, 1994. Make-up av Isabelle Bonnet, från Shiseido. Själfullt, tycker jag. Copyright Carl Bengtsson.

Och så kommer en speciell ”avskeds-kyss”, signerad Helmut Newton. Jag passade på att ta bilden under vernissagekvällen på Fotografiska. Det finns en typisk ”newtonsk” hemlighet bakom bilden Smeared lipstick, gjord för franska Vogue 1983: det är inte läppstift, det är nagellack! Det vet jag eftersom Brigitte Reiss Andersen gjorde make-upen.

Fotografi Publicerad 10 april 2013

Fotografiska underverk & lite Milano-spaning

Nu är designvärlden samlade i Milano för möbelmässa och jagar säkert efter kommande trender. Det är förstås något alldeles speciellt att vara där, men jag har upptäckt att det går ganska bra att hålla sig uppdaterad från hemmaplan. Alice Rawsthorn gav lite förhandsinfo i Herald Tribune och flaggade framför allt för sparsmakat och spartanskt – som i Werner Aisslingers låga sittmoduler för Moroso (www.moroso.it) eller Rem Koolhaas’ ännu mer rektangulära sittmoduler för amerikanska Knoll (www.knoll.com). Jasper Morrison har gjort några superenkla fällstolar à la regissörsstolar för Matiazzi (www.matiazzi.eu) och för samma företag har Konstantin Grcic gjort en ganska så kantig (och ful) träfåtölj. Undrar just om inte den mesta inspirationen kan inhämtas på den utställning som är på Triennale Design Museum, där 50–60-talsdesign hyllas och särskilt Gae Aulenti lyfts fram; hon dog i november och var en av världens starkaste kvinnliga formgivare.

Den här bilden kommer från en inbjudan till en ”late night cocktail” på legendariska Bar Basso nu på torsdag, som Konstantin Grcic och Emeco står bakom. Så här skönt rörigt är det utanför den jättetrevliga 20-talsbaren när all världens formgivare vimlar.

Skulle tro att det också blir som ett slags ”gravöl” för sympatiske James Irvine, som gick bort nu i februari. Det var just James Irvine som tidigt 90-tal introducerade Bar Basso för designeliten, via ett första cocktailparty, vilket i sin tur gjorde honom till designvärldens inofficielle kulturattaché i Milano. Han hade superkoll på bra krogar och hade alltid en lista med sig i innerfickan.

Nu över till något helt annat: oförglömliga bilder av fantastiske franske fotografen Henri Cartier-Bresson, den samme som ibland sägs vara dokumentärfotografiets fader. Han var definitivt en av de bästa.

Underbar och säker komposition: Scanno, Abruzzo, Italien, 1951 © Henri Cartier-Bresson/Magnum Photos.

I samarbete med bildbyrån Magnum, som Cartier-Bresson var med och startade tillsammans med Robert Capa, har Fotografiska gjort en av sina absolut bästa utställningar: Henri Cartier-Bresson, The Man, The Image & The World. Utställningen pågår till 26 maj. Skynda, skynda dit; själv har jag sett den flera gånger, vilket var värt varenda ögonblick. Den är helt enkelt fantastisk. En s.k. röd tråd är ”det avgörande ögonblicket”: mycket väsentligt för fotografer i allmänhet, men särskilt viktigt för reportagefotografer. Merparten av bilderna i Fotografiskas utställning är just reportagebilder, från bland annat Kina, Ryssland och Spanien. En hel del av Cartier-Bressons mest kända bilder finns också med, som den ovanstående. Särskilt den typen av bilder är värda att studera mycket noga, eftersom ”det avgörande ögonblicket” också finns i kompositionen. Som så många fotografer började även Cartier-Bresson träna upp sitt bildseende genom att måla.

 

Det här citatet på en av väggarna i Fotografiska är faktiskt ett bra ”matra” att ta med sig under utställningen, där det finns så många fina exempel på att en enda bild kan bära på en hel historia.

Böcker Publicerad 29 november 2012

Glam på Fotografiska & i modevärlden

”Var aldrig rädd för att vara vulgär, bara för att bli uttråkad”, är en av många kända one-liners som min modefavorit Diana Vreeland serverade. Av flera anledningar tycker jag att det är ett citat som passar in på utställningen med fotografen David LaChapelles bilder på Fotografiska. Damen ifråga var chefredaktör på amerikanska Vogue 1962–1971 och sedan konsult för Metropolitan Museum of Arts dräktavdelning fram till sin död 1989. Innan dess hann hon hänga med bland andra Andy Warhol på Studio 54, så det är inte otänkbart att hon och David LaChapelle träffades just där – LaChapelle anlitades av just Warhol som fotograf för Interview, och det var tack vare Warhol och Studio 54 som han introducerades i New Yorks gaykretsar. Tidigt 80-tal var paradoxernas tid, å ena sidan glitter & glam, å andra sidan aids som skördade offer likt i en epidemi. ”Det var en tid då man förlorade många vänner”, konstaterar David LaChapelle vid pressvisningen av utställningen Burning Beauty som fyller alla utställningsrum på Fotografiska fram till 3 mars 2013. David LaChapelle är en riktig snygging, det är inte ett dugg svårt att föreställa sig hur eftertraktad han var när han som 15-åring kom till New York. Det är lika bra jag visar en bild på honom:

Ung och eftertänksam David LaChapelle. Foto © Garret Suhrie. Mer om honom och hans verk finns på hemsidan: www.davidlachapelle.com  

Idag är han en solbränd, vältränad och pratglad 49-åring med hemvist på Maui, Hawaii. Han har fina skrattrynkor runt de bruna ögonen. Han ler ofta varmt och har en både humoristisk och ödmjuk utstrålning; utan sedvanlig amerikansk ego-boost berättar han ordrikt och varmhjärtat om sitt arbete (där alla, från stylister, modeller och assistenter får credit, för fotografi är ingen enmans-show), sina bilder och sina tankegångar (om bland annat livskvalitet och död); jag tror hans sätt och framtoning beror på hans italienska rötter. Den här utställningen är den största som hittills gjorts med hans verk; bröderna Jan och Per Broman på Fotografiska har drömt om det sedan 2008, då de gjorde en utställning tillsammans med LaChapelle i Nacka Strand. Nu visas 256 bilder, med störst fokus på senare verk. Det blir en salig, surrealistisk och färggrann blandning. ”Här blandas mörker och förvirring med bilder som bara är roliga och fyllda med humor”, enligt David LaChapelle själv. Utställningens namn, Burning Beauty, kommer av ett citat från skulptören Michelangelo, för säkerhets skull skrivet på engelska på en av väggarna: ”If I was made for art, from childhood given/A prey for burning beauty to devour/I blame the mistress I was born to serve.” Nog får man sig till livs mycket ”burning beauty”, från otroligt svulstiga (vulgära) kändisporträtt och reklambilder fyllda med silikonpumpade blondiner och väloljade nakna snubbar till nästan genomskinliga, sköra svartvita bilder av änglalika pojkar; de senare är tidiga bilder från 80-talet, som får åtminstone mig att tänka på aidsoffer. In emellan finns en serie på åtta roliga, illusoriska blombilder; även i dem kan man läsa in tankar om liv, död, förgänglighet.

Stereotyper återkommer, kanske som mest blondiner med uppumpade bröst och förstorade läppar. Amanda Lepore, som LaChapelle känner ”sedan hon var kille” syns här 2002: Amanda As Andy Warhol’s Marilyn. © David LaChapelle, courtesy of Fred Torres Collaborations, New York. Varianten med Amanda som Warhols Liz Taylor är lika burlesk.

Att jag tänkte på Diana Vreeland-aforismen om vulgaritet kom redan när jag klev in i utställningen och möts av bilden Candy Mosque, som är riktigt kladdig och vulgär, men knappast tråkig. Egentligen är det den här sortens LaChapelle-bilder jag tycker bäst om, där finns humorn och ironin. En annan favorit i den genren är Burning Down the House, med Isabella Blow och Alexander McQueen, tagen 1996 för Vanity Fair. Roligast är LaChapelle när han tacklar yta, mest subtil är han när ämnet är religion. Under vinjetten Religious Attractions syns en serie gigantiska bilder (från 2009) i första rummet på bottenvåningen, de kunde vara illustrationer i en ”uppdaterad” bibel eftersom de handlar om Jesus i olika kända scener: de är fantastiskt bra, och provocerande på ett eftertänksamt sätt. Släng dig i väggen Elisabeth Ohlson Wallin, tänkte jag – här finns någonting att lära! Rent surrealistiska är den serie katastrofbilder som finns i ett annat rum. Men även där kryper humorn in. Som i den bild jag avslutar med, innan jag säger att det är värt att ägna den här utställningen god tid. Vila sig från allt glam kan man göra i filmrummet där LaChapelles musikvideos visas.

Här får välfärden och överkonsumtionen på käften: Death By Hamburger, från 2002. © David LaChapelle, courtesy of Fred Torres Collaborations, New York.

Från en surrealist till en annan. Jag nämner ju Diana Vreeland. Just nu går en dokumentärfilm om henne på ”biografer ute i världen”: Studiocanals The Eye Has to Travel. Den bygger på samma material som boken med samma namn, editerad av Lisa Immordino Vreeland som är gift med Alexander Vreeland, barnbarn till Diana – som europeiskt så uttalade sig Dee-ana. Både boken & dvd:n hittar ni på Amazon. Bästa julklappen & presenten till den sanna modenörden! Jag orkar aldrig vänta så jag har redan shoppat bådadera.

Var så god: omslaget till boken The Eye Has to Travel, Abrams förlag, så ni vet vad ni ska leta efter. Stor och tung. Mäktigt innehåll.

Boken är en härlig exposé över Diana Vreelands liv & karriär. The Empress of Fashion, som hon kallats i efterhand, blev hon egentligen inte förrän hon kom till Metropolitan Museum of Art som 68-åring år 1971. Allt började när hon blev anställd som moderedaktör på Harper’s Bazaar 1939; meriten var att hon ”kände en hel del för mode” och själv klädde sig väl. Stil går inte att köpa för pengar, känsla för stil föds man med och det gjorde Diana. I övrigt var hon hämningslös. Hennes första uppdrag var goda-råd-spalten Why Don’t You: den var helt galen, men väldigt underhållande, vad annat kan man säga om råd som ”why don’t you rinse your blonde baby’s hair in champagne”. Som moderedaktör var hon skärpt och trendkänslig, vilket resulterade i att Vogue anställde henne som chefredaktör 1962. Där excellerade hon och blev sinnebilden för hur en moderedaktör ska vara, efter mantrat ”vi ska ge dem vad de inte visste att de ville ha”. Jag brukar säga att det borde vara det enda en moderedaktör ska leva efter. Men när annonsingången sjönk fick Diana sparken från Vogue. Lyckligtvis hade en del av hennes gamla vänner (som Jackie Kennedy, som Diana hjälpte inför presidentsfru-stylingen, med de berömda pillerburkshattarna från Halston, exempelvis) lobbat för att hon skulle bli konsult på Metropolitan Museum of Arts dräktavdelning, eftersom ingen annan hade så mycket kunskap om mode och så många idéer om mode som hon. Och så startade Diana en trend för modeutställningar på muséer: hennes första utställning handlade om Balenciaga, hennes andra om Hollywood och hennes sista om Yves Saint Laurents 25-åriga karriär. Tacka alltså Diana Vreeland för att all världens muséer med dräktsamlingar gör design- och tema-utställningar. (Inte osökt gör jag därför reklam för en fantastisk utställning på vårt svenska Dansmuseum, Korolys Kostym Drama, som pågår till 30 december. Charles Koroly är scenograf, han har sedan drygt 30 år gjort otroliga, roliga, vackra dräkter till bland annat Dramaten och Stadsteatern. Han gör själv guidade visningar varje söndag kl 14.00. Inse att ni kan gå både dagen innan julafton och nyårsafton. Han pratar på & berättar mycket underhållande & personligt om dräkterna i säkert två timmar och det är värt varenda minut! Diana Vreeland hade vrålat av glädje. Kolla www.dansmuseet.se där det finns smakprov på dräkterna.)

Nu orkar ni inte med mera. Men titta på dvd-omslaget till Diana Vreeland-dokumentären. Strunta i kommentaren ”The Original Devil Wears Prada”, om ni till äventyrs ser den; till skillnad från Anna Wintour, som chefat för Vogue sedan 1988, hade Diana fantasi, humor och känsla för mode. Och hon var inte elak.

 

Fotografi Publicerad 24 september 2012

Fotografiska känsloyttringar

Att Fotografiska just nu har en stor utställning med Christer Strömholms bilder har knappast undgått, eftersom det skrivits en hel del både om utställningen ifråga och om boken Post Scriptum (Max Ströms förlag, www.maxstrom.se). Boken är fantastisk och ett stycke fotohistoria i sig, snyggt formgiven av Patric Leo. Utställningen Chr. är också fantastisk och ytterligt sevärd, inte minst på grund av den mycket snygga hängningen. Men (som vanligt) har jag mina dubier ifråga om belysningen på Fotografiska; det är på tok för mörkt och det är irriterande att se speglingarna av sig själv och andra i bilderna – det är nu så att man då och då skulle vilja se bilderna på lite avstånd. Glöm det, gå istället så nära som möjligt. Börja gärna ”begå” utställningen genom att titta på den timslånga filmen som sonen Joakim Strömholm gjort; filmen är inte ny, men den ger en väldigt bra bild av både fotografen och personen Christer Strömholm (1918–2002). Om honom finns det mycket att berätta, inte minst detta att han var så oteknisk, mörkrumsarbetet överlät han åt andra, men han visste exakt vad han ville se. Å andra sidan hade han ”intuitivt öga” för stämningar, sammantaget är hans bilder också präglade av barnsligt öppen nyfikenhet vilket ofta gör dem starkt känsloladdade. Som så ofta när det gäller fotografi handlar det mycket om att skönheten ligger i betraktarens öga.

Den här bilden av de franska småpojkarna med handväskorna, från 1962, hör till Christer Strömholms mest omtyckta. Finns självklart med i utställningen på Fotografiska som pågår till 25 november.

Bilden av småpojkarna ingår även i reklamgurun Lars Halls svenska fotosamling som auktioneras ut på Bukowskis Contemporary (www.bukowskis.com) 14–15 november. Lars Hall, grundare av och delägare i reklambyrån Hall & Cederquist, är oerhört förtjust i fotografi och har under drygt 35 år byggt upp en av de främsta (svenska) privatsamlingarna av just fotografi. Tillsammans med Lennart Durehed drev Lars Hall också det fantastiska lilla fotogalleriet Camera Obscura i Gamla Stan 1977–1984; den första utställningen gjordes med bilder av Irving Penn, den världsberömde amerikanske fotografen, som Lennart Durehed hade varit assistent hos. Jag minns utställningen, bland annat för att bilderna kostade femtusen kr/styck, men det hade jag tyvärr inte råd med. Jag tror Lars Hall själv köpte de flesta bilderna. Över huvud taget köpte han bilder från utställningarna och byggde på så vis upp sin samling, där den internationella delen domineras av Irving Penn, som Lars Hall också kom att bli god vän med. Men nu är det alltså ungefär 100 bilder av svenska fotografer som går under klubban. Det kommer att bli sevärda visningar, och för foto-affecionados bjuds på godbitar av bland andra Strömholm, Dawid, Lennart Olson och Mikael Jansson – som den fina bilden nedan.

Mjuk och sensuell bild av modellen Thereza, tagen i Malyasia våren 1992 av Mikael Jansson. Till salu på Bukowskis Contemporary i november.

 

Fotografi Publicerad 15 mars 2012

Med kameran som språkrör

Epitetet ”fotografernas fotograf” kan mycket väl vidhäftas André Kertész, den ungerske fotografen som också var stilbildande för det som kallas fotojournalism eller snapshot photography. Exempelvis Cartier-Bresson sade en gång om sig själv, Robert Capa och Brassaï: ”Vi är alla skyldiga honom så mycket, vad vi än gjort gjorde Kertész först.” Det handlar om det där enkla, idag så självklara, som ligger i betraktarens ögon – det där som är att använda kameran som ”språkrör”. Kertész själv var mycket lågmäld i sitt sätt att kommentera sina bilder, det handlade för honom om att fånga ögonblick och att ”skriva med ljus” – bilden ska inte bara tilltala ögat utan även vidröra själen. Det är just precis den typen av bilder som nu visas i en finstämd liten utställning på Fotografiska: André Kertész My France.

Det låter så rått att säga ”street photography”, men det är ju så man talar om vardagligt enkla ögonblicksbilder av det slag som André Kertész tog, vilket i sin tur har gjort att man utnämnt honom till den dokumentära bildens fader. Här syns Marché aux animaux från 1927/28. Visst är bilden med ett gammaldags uttryck helt förtjusande! Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.

När ni tittar på den här fina och opretentiösa bilden förstår ni varför så många fotografer inspirerats av honom. Tänk på Cartier-Bresson, Brassaï, Robert Doisneau, Willy Ronis, Eugène Atget; men även Ralph Gibson, Frank Horvat, Helen Levitt; svenskarna Georg Oddner, Hans Hammarskiöld, Gunnar Smoliansky och Christer Strömholm. Lägg därtill en mängd modefotografer: jag singlar ut Jeanloup Sieff, William Klein, Helmut Newton och svenske Carl Bengtsson (som jag vet är stor beundrare av Kertész). Just modefotograferna brukar även nämna Martin Munkàcsi, även han ungrare och mästerlig reportagefotograf som också gjort modebilder.

André Kertész, som levde 1894–1985, började fotografera som 14-åring och var helt autodidakt men arbetade professionellt för tidningar både i Ungern och Paris, dit han flyttade 1925. Där gjorde han 1927 sin första utställning, för övrigt den första soloutställningen någonsin inom fotografi. En återkommande uppdragsgivare var konst- och fototidningen Vu, startad av Lucien Vogel 1928; det är i det samarbetet som många av Kertész’ mer konstnärliga bilder utvecklas. Och prisad blev han. Men själv kände han sig hela livet, märkligt nog, som fotokonstens okände soldat. Innan krigsutbrottet, 1936, flyttade Kertész (som var av judisk härkomst) till USA, där han arbetade för bildtidningarna Life (startad 1936) och Look men även för Vogue. De franska bilderna, hans visuella dagbok, lämnades hos hans franska agent Jacqueline Paouillac som efter krigsutbrottet begravde dem i en väska i södra Frankrike. Först 1963 när Kertész återvände till Frankrike ”återfanns” bilderna; det är just dessa bilder som bildar grunden för Fotografiskas utställning, de ingick även i en större vandringsutställning som senast visades på Jeu de Paume i Paris 2011. Fotografiskas utställning pågår till 27 maj. Skynda iväg och se den, och ta riktigt god tid på er att studera varje liten detalj. It’s a real treat for photo-addicts!

Avslutningsvis visar jag en av Kertész mest kända bilder, La Fourchette från 1928. Bilden finns förstås med i katalogboken från Jeu de Paume som finns att köpa i Fotografiskas utmärkta butik. Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.