Gamla kläder blir som nya. Men har de ett värde efter auktionen?

Ganska ofta tycker jag att uttrycket vintage känns så fel när man talar om kläder och mode; ursprungligen är vintage termen för väl lagrat vin, eller cognac. Men det är numera vedertaget att även kläder kan vara ”väl lagrade” eller snarare ”väl bevarade” – det är det som det handlar om på de vintage-auktioner som förekommer både här och utomlands.

Inget fel i det. Det just jag tycker är ”fel” är hur man missbrukar ordet vintage. Det får ofta missvisande betydelse. Vad är det fel med ”secondhand”? Det var ju hur trendigt som helst och supercool på 1970-talet, som är både trendigt och cool igen. Då var man aldrig generad över det som var ”i andra hand”: tvärtom, om det hade en kort historia var det helt OK och inte behövde det förklaras på annat sätt än att ”så här är det här och nu”. Vem bryr sig? Men nu bryr man sig: nu måste man använda ord som legitimerar hur man bryr sig. Som vintage: nej, nej, det är inte som secondhand, det är mycket finare och bättre …

Missförstå mig rätt: jag kritiserar inte att välrenommerade auktionsföretag som Christies (i London) och Bukowskis (i Stockholm) auktionerar ut gamla kläder från idag etablerade designer. Det ligger lika rätt i tiden som att auktionera ut designmöbler av relativt ungt datum; det hör ihop med hur fenomenet ”moderna antikviteter” luckras upp alltmer, och det hör ihop med fenomenet att man kan göra lika bra fynd på auktioner som man kan göra hos auktoriserade antikhandlare. Den moderna antikviteten – i alla fall vad gäller möbler och exempelvis glas – innefattar numera också objekt från sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal som är gjorda i limiterade serier eller enstaka exemplar och just därför har en exklusivitet på andrahandsmarknaden; det handlar om unika exemplar som har en chans att hamna i designhistorien och som platsar bra i samtida/nutida museisamlingar och privatsamlingar.

Allt det där är lätt att förstå. Jag har bara svårare att förstå det när det gäller kläder. För mig blir vintage-stämplingen av kläder bara intressant då det gäller riktigt utsökta exemplar av verkligen ”antika” kläder: som en klänning av Vionnet från 1920-talet, eller en aftonklänning från Balenciaga från 1950-talet. Först då handlar det om objekt lika fantastiska som Hauptbyråer, silverpjäser av Zethelius eller originalstolar av Bauhausarkitekterna. Den typen av motsvarande klädskatter är ovanliga i Sverige. OK: jag kan ha fel, det kanske är så att pågående vintage-auktioner ökar intresset för inlämnande av dyrgriparna – farmors förlovningsklänning sydd av Balenciaga!? – istället för att auktionshusen framstår som en ”bättre” andrahandsmarknad?

Om några dagar (15 december) har Lilla Bukowskis en ny auktion med gamla kläder. Jag var och tittade på kläderna: visst finns där godbitar, men tyvärr tyvärr är det mesta på klädhängarna lite väl damigt eller tantigt, tycker i alla fall jag efter visst skärskådande. För tantigheten får en oändlig massa prydliga dräkter och knytblusar stå: på mig imponerar det inte särskilt mycket att de kommer från ”kända märken” som Yves Saint Laurent, Chanel eller Dior, de är likaväl lite tråkiga och kunde lika gärna fyndas i en andrahandsbutik vilken som helst. Utropspriserna ligger just på fyndnivå, runt 1500–2000 kr. För mig gör det alltså Bukowskis till en tillfällig secondhandbutik: jag börjar till och med undra om stans bättre andrahandsbutiker kör samma trick som flera antikhandlare, att man lämnar in attraktiva objekt på auktionskamrarna för att höja priserna på dem. (Man ropar alltså tillbaka det man lämnat in, men sedan kan man referera till auktionspriserna: det är så möbler av Arne Jacobsen och Alvar Aalto höjs och sänks beroende på utbud. Jämför gärna med Chanel: tack vare Chanel-filmerna som nu går på bio höjs marknadsvärdet på Chaneldräkter. Man kan alltså jämföra dräkterna med Jacobsens Myran-stolar.)

Tillbaka till Lilla Bukowskis vintage-auktion: Jag blir exempelvis förvånad över de plagg man valt för pressbilderna: en Guy Laroche-dräkt från 80-talet med glittriga knappar, en skolflickssnäll svartvit Chanel Boutique-ensemble från mitten av samma 80-tal, en svart Courrèges-klänning med slitna kantningar i konstläder och en rätt vidlyftig klänning med plisserade så kallade pingvinärmar. Courrègesklänningen (från sent 60-tal) kan väl vara kul för exempelvis Röhsska museets samlingar. Den skolflickssnälla Chanel-ensemblen är egentligen bara intressant (modehistoriskt) för att det är ett exempel på hur Karl Lagerfeld ville uppdatera Mademoiselles 20-talsidéer till vår samtid.

Jag förstår inte varför man inte istället valde att göra pressbilder med några av de godbitar som faktiskt finns i auktionsutbudet: jag hittade en jättefin liten klänning från Hervé Leger (inte gammal, troligen 90-tal men förmodligen 2000-tal, utropspris 1500 kr; plus att han är en jätteintressant designer av idag inför imorgon) som jag tio kilo yngre skulle älska att bära; jag såg en inte så tokig Biba-klänning, från 1970-talet, inlämnad av Myrorna, som fortfarande är helt bärbar men som också skulle passa in i en museisamling – och jag fingrade på en väldigt fin, draperad, knäkort sammetsklänning med gigotärmar (från Norma Kamali) som våran Hanna på redaktionen skulle göra succé i på vilken fest som helst … De här tre exemplen säger nog mer om Bukowskis som intressant andrahandsbutik, med fyndchanser, just i dagarna, än att Bukowskis håller hög kvalitet på en vintage-kläd-auktion. (Men då ska jag väl också säga så här: de kanske inte vet vad de sitter på? Idémässigt, alltså. Nivån på auktionsutbudet har höjts sedan förra auktionen, men det går att höja flera nivåer till nästa gång.)

Till sist kommer jag fram till det som är det allra som mest intressanta med att shoppa vintage eller secondhand: det är definitivt det bästa sättet att tänka ekologiskt medvetet. Det är bäst för miljön att inte köpa nytt utan att återbruka gammalt. Miljön mår bra av att vi sliter på kläder som har en kvalitativ hållbarhet. Det sätter fenomenet andrahandskläder i ett (visserligen) nygammalt perspektiv. Nog är det intressant att veta att hela hanteringen med andrahandskläder egentligen är upprinnelsen till den specialiserade boutiquen? Jodå: så är det. De första butikerna där man köpte kläder är faktiskt lumpbodarna: må så vara att det var gamla kläder, men oftast kläder som de rika och bemedlade inte orkat slita ut eftersom modet förändrat sig. Om man tänker så är förstås ”secondhand” ingenting att förakta, det är snarare så att gamla kläder blir som nya. Helt beroende på vem som bär dem och vågar vara individuell. ”Det är ju inte kläderna i sig som är intressant, utan det liv man lever i dem”, som min gamla favorit Diana Vreeland sa.