Feminist javisst!
Ett absolut helgnöje är för mig att läsa böcker. Läsningen fungerar också som inspiration – och kan ge intressanta uppslag till bloggen. Här och nu är det särskilt två mycket olika böcker som jag gick igång på: den ena sägs vara en nutida uppföljare till Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (internationell bästsäljare från 1970), den andra handlar om behå-historia – vilket kopplar samman både feminism och rätten till kvinnlighet i min tankekedja. För att manliga läsare också ska ha nöje av mina funderingar runt detta visar jag behåbilder – men vi börjar med läsningen.
How To Be a Woman av Caitlin Moran blev National Book Awards vinnare 2011 i Storbritannien; det är där man jämför boken med Greers Den kvinnliga eunucken men också konstaterar att Caitlin Moran är fan så mycket roligare än Germaine Greer. Det är hon, ibland skrattretande så. Och feminism tas på lika blodigt allvar som rätten att bära push-up-behå. Att ett helt kapitel ägnas bröst och behåar är knappast en tillfällighet, för dagens feminister är det lika viktigt som att ha exempelvis Lady Gaga, ”a bisexual multi-media agent provocateur”, som förebild. À propos det konstaterar Caitlin Moran att när hon arbetade på Melody Maker för 16 år sedan hade man problem med att skriva om kvinnliga artister, det fanns så få; nu arbetar hon som bland annat musikkritiker på The Times, där problemet är det motsatta eftersom manliga artister är dåligt omslagsmaterial – ”no one cares, who wants to look at another picture of some dull bloke”. Boken rekommenderas särskilt till den generation som aldrig hört talas om Germaine Greer och att bränna behåar på bål eller lika lite känner till Erica Jong och the zipless fuck.
Rösträttskamp, jämlikhet, feminism och behåar (och korsetter såklart) har intresserat mig sedan den dag jag blev intresserad av mode och kanske speciellt sedan jag skrev en bok om behå-historia (Tidens Under, behåns historia). Rolig och lätt-konsumerad är Bra: A Thousand Years of Style, Support and Seduction av Stephanie Pedersen. I den boken nämns en av behå-historiens bästa och roligaste reklamkampanjer, amerikanska Maidenforms I Dreamed-serie som drogs igång i början av 1950-talet. Min egen favorit är ”I dreamed I went shopping in my Maidenform bra”, där modellen befinner sig på varuhusets hattavdelning iförd strutbehå, kjol, hatt och långa svarta handskar. Tyvärr har jag ingen aning om vem som ”drömde upp” kampanjen, men jag tror det var en kvinna eftersom bara en kvinna (och varför inte en feminist) kan känna igen drömmen …
Av den axelbandslösa behån att döma kan annonsen vara från 1957. Idén till kampanjen kommer från filmen ”Åklagarens vittne”, där Marlene Dietrich, klädd i Dior, spelade huvudrollen, som mycket riktigt lurade juryn. © Maidenform
Maidenform grundades på 1920-talet i New York av Ida Rosenthal och Enid Bissett som drev ateljén Enid Frocks. De ifrågasatte det rådande idealet med platt byst och behå-bandåer och designade en två-kupig behå ”i naturlig form” som Idas man gav namnet Maiden Form Brassiere. Ida själv står bakom aforismen ”Nature made women with a bosom, so why fight nature?” På 1990-talet återupplivade Maidenform idén med I Dreamed-kampanjerna, bland annat står modellen iklädd behå, trosa, minkpäls och handväska framför ett skyltfönster – texten lyder: The Maidenform woman. You never know where she’ll turn up. Kanske inte helt politiskt korrekt, men vem bryr sig – behån var skitsnygg, i hudfärgad satin med spets. Senaste kollektionen kallas förresten The Dream Collection.
Supermodellen Lara Stone i push-up-behå ur serien Naked Glamour från Calvin Klein Underwear. Foto Patrick Demarchelier. Jag beskar bilden så ni kan koncentrera er på the cleavage. Lara Stone debuterade för övrigt som catwalk-modell hos just Calvin Klein 2007; då tyckte modellbranschen att hon var för tanig och hade för stora bröst, och så var det den där glipan mellan tänderna … tack vare Calvin blev hon supermodell.
Ett annat viktigt kapitel i behå-historien är push-up-behån, den mjukvadderade behån med bygel som faktiskt kom till 1964 men som blev supermode först 1992 – samma år som Vivienne Westwood på catwalken visade en Wonderbra under en ljusblå skräddad men uppknäppt kavaj. Man kan lugnt påstå att sedan dess är det politiskt korrekt att låta behån skymta. Wonderbra gjorde för övrigt en populär annonskampanj (1994) där blonda modellen Eva Herzigova förtjust leende tittar ner på sina svällande bröst i spetskantad svart behå – texten var ”Hello Boys”. (Caitlin Moran, hon som skrivit How To Be a Woman, kallar förresten sina bröst ”my girls”.)
