Böcker Publicerad 18 juni 2012

Om bokhyllor & böcker

Ni kan den säkert alla: visa mig vad du har i bokhyllan och jag ska säga dig vem du är. Det där är nog så tankeväckande även om man bara använder bokhyllan som avställningsyta för prydnadsföremål och tv:n. Att bokhyllan inte längre handlar om böcker, eller ens speglar förhållandet till böcker, inser jag efter att ha läst några bloggar och en nyhetssida: det är absolut inne med bokhyllor verkar de tycka som var på Planoforms butiksinvigning (www.planoform.se), där bokhyllorna från Lema var klara eye-catchers. Men jag blir nästan tokig när jag läser att det senaste i New York ska vara att hyra in en inredningsstylist: ”Med snygga föremål och rätt böcker ser stylisten till att avspegla din personlighet och ditt sinne för inredning och design.” Nu ser ni förstås att bokhyllan Selecta på bilden här nedan (www.lema.se) är ganska stajlad, men i Planoforms Stockholmsbutik var bokhyllorna fyllda med så många roliga böcker att jag tänkte att de måste ha en rolig personal … Å andra sidan var bokhyllorna också fyllda med prydnadsplotter, och en hade tv:n bakom en skjutbar vägg där man kunde hänga en tavla på framsidan, så det där att se bokhyllan som ett slags inredningsutställning stämmer säkert … men säg aldrig till mig att ”det är det nya svarta”!

Min personliga dröm är en skräddarsydd bokhyllevägg som rymmer alla olika bokformat, i ”vanliga” standardmodeller har jag svårt att få plats med alla mina mode- och fotoböcker. Antingen anlitar man snickare, eller så kan man fundera på Lemas hyllsystem Selecta som har sju olika moduler; det skulle göra att bokhyllan blev inrutad ungefär som en målning av Mondrian. Priset? 30–60 000 kr.

Att böcker i sig är något av utrotningshotade objekt är vi många som är medvetna om. Digitala böcker sitter på uppenbara fördelar: tar inte plats i bokhyllan och samlar inte damm, lätta att köpa, lättare att resa med, definitivt eko-vänliga eftersom man slipper bekymra sig om hur många träd som fällts eller hur giftig trycksvärta är. Men estetiken saknas, liksom känslan av att bläddra och känna skön papperskvalitet. Illustrerade böcker lär överleva, men pocketböcker lever farligt. Själv är jag bokälskare, gillar som sagt särskilt foto- och modeböcker, och håller med bokberoende Karl Lagerfeld: ”Böcker är en inbunden drog utan risk för överdos; jag är det lyckliga bokoffret.” Andra slags böcker har jag nu kommit på att ge bort när jag läst dem, så får de cirkulera och göra andra glada och till sist hamnar de nog i en bokhylla hos någon som gillar att ha dem kvar. Alltså: dags för lite lästips.

Diane Keaton pryder verkligen omslaget på memoarboken Än en gång. Därmed behöver jag inte tjata mer om hennes klädstil, den är ungefär densamma som i filmen Annie Hall; lite secondhand, gärna maskulin och då och då Ralph Lauren, som f.ö. inte alls stylade henne i filmen, det gjorde hon helt och hållet själv förutom någon herrskjorta från nämnde Ralph Lauren.

Nu kommer jag att vara lite lat. Jag visar visserligen ovanstående bokomslag, men i övrigt kommer jag bara att ge titlarna. Som vanligt är alla goda ting tre; i och för sig är det inga direkt lättsamma tips jag kommer med, men å andra sidan tycker jag att det ibland är skönt att läsa något som drar igång tankarna och skakar om medvetandet.

Än en gång, av Diane Keaton, Albert Bonniers förlag. Det har skrivits en hel del om boken eftersom Diane Keaton är den hon är, och eftersom hon länkar sin mamma Dorothys historia till sin egen och funderar klokt över kvinnors olika val i livet. Det är det som gör den engelska titeln mer dubbelbottnad, Then Again. Helst ska boken läsas på engelska och klart läsvärd är den. Hur som: Diane Keaton är en både välskrivande författare och mycket sympatisk, eftertänksam kvinna. Och rättfram: hon hymlar bland annat inte med hur hon kämpade med bulimi. Att Hollywood-skvallra är inte hennes grej, så det blir inga juicy bites om älskarna Warren Beatty och Al Pacino, men förhållandet till och vänskapen med Woody Allen skildras så fint att man blir rent kär i honom.

Stål, av Silvia Avallone, Natur & Kultur. Utan vidare menar jag att det här är ”årets bok”: den har allt en läsvärd och bra bok ska ha, den är både sorglig, älskansvärd, kärv och saklig och griper så ordentligt tag att man snudd på måste sträckläsa den. Även om historien om tonåriga Anna och Francesca är ganska cynisk och ger en mycket svart bild av livet i en fattig industristad, där det lokala stålverket är nedläggningshotat. Här är vi ”tillbaka” i ett Italien som långt tidigare skildrats på film, tänk La Strada och Bittert Ris. Eller tänk för all del Gomorra av Roberto Saviano. Men den här boken, som är Silvia Avallones debut från 2010, är så mycket bättre skriven. Och uppenbarligen väl översatt, av Johanna Hedenberg.

Tabula Rasa Hotels, av Jonas Joelson, Forum bokförlag. Och här är ytterligare en hårdkokt och välskriven roman, om den svenska reklamvärlden i Acnes ”glamourskugga” om jag så säger. Ingen särskilt ”söt” historia, fast kärleken segrar. Krass och otäckt bra. Om det var en drink skulle jag säga att den är ”stirred but not shaken” – den biter. Jonas Joelson är copywriter, har gått på Benettons reklamskola Fabrica och har bl.a. arbetat med Acne; det här är hans debutroman. Jag väntar mig gärna mer från samma skarpa penna.

Utställningar Publicerad 05 juni 2012

Slow emotions & slowmotion

Sally Manns fotografier, hemslöjd och så kallad slow art, ”explosioner” på Moderna museet, besök på nya Spritmuseet och visit i Damien Hirsts bildvärld på Tate Modern: det har varit väldigt buzy med utställningar på sistone. I vanlig ordning kommer jag att jävlas med er som läsare, jag kommer att spara det som berör mig mest till sist. Var så god att läs på, eller scrolla ner. På sätt och vis kan jag säga att det i sin helhet handlar om slowmotion eller varför inte slow emotion: då retas jag lite med Cilla Robach som döpt den fina lilla konsthantverksutställningen på Nationalmuseum till Slow Art, ett uttryck som jag inte är riktigt överens med; det spelar ingen roll att det förklaras att hantverksmässiga, eftertänksamma konstformer ingår i slow movements, en rörelse (?) där hantverket handlar om kvalitet, respekt för material och att vissa saker får ta sin tid. För mig handlar ett gott hantverk alltid om kvalitet och eftertänksamhet, oavsett om det är en välskriven bok, en silverkanna, ett broderi, ett fotografi eller en målning; det må vara något som görs (eller sker) i slowmotion men att rubricera det som slow art går jag inte med på, det är något negativt med uttrycket, nästan raljant … Visst begriper jag associationen med exempelvis slow food (mat som tar lång tid att tillaga och smälta), slow travel (ta tåget, cykla, se landskapet) eller slow fashion (klassiska kläder som står utanför modets säsongstrender), men nej tack till slow art.

Ett halsband gjort av äggskal, guld och sötvattenspärlor, av Helena Sandström. Foto Hans Thorwid © Nationalmuseum.

Helenas vacker-enkla och sköra halsband ingår i Nationalmuseums utställning Slow Art som pågår till den 3 februari 2013. Utställningen är fin och sevärd och innehåller 29 konsthantverksföremål som finns i samlingarna. Samma andas ”barn” syns i en annan fin liten utställning med utsökta, ovanliga och roliga konsthantverksföremål som pågår nu och fram till 15 juni på Galleri Inger Molin, ett av mina favoritgallerier i mina kvarter, vars sista utställning är All Star Festival. Bland godbitarna märks skirt broderi av Pasi Välimaa och skört porslin av Eszter Imre. Skynda iväg och titta!

En liten barnklänning gjord av gamla handdukar i halvlinne, ett samarbete med Stockholms Stadsmission. Finns med i jubileumsutställningen Hemslöjden 100 år på Liljevalchs. Foto Mattias Lindbäck © Liljevalchs. Undrar ni förresten över uttrycket ”kasta in handduken”? Kommer från boxningsvärlden, betyder ge upp: började det se ut som slakt kastade sekonden in handduken som ett tecken på att det var dags att avsluta matchen.

Hemslöjden har då aldrig kastat in handduken! Att det är 100 år sedan ett driftigt fruntimmer vid namn Lilli Zickerman startade Föreningen Svensk Hemslöjd är värt att fira. Vilket i och för sig sker över hela landet, kolla: www.hemslojden100ar.se Tre större utställningar görs på Waldemarsudde, Nordiska Museet och Liljevalchs; den senare besökte jag. Klart underhållande, inte minst tack vare de nära tvåtusen ”blad” som ingår i två olika ”lövskogar” inne i Liljevalchs stora salar; bladen, som ser ut som förvridna tennisracket är dekorerade av hemslöjdare i hela landet och en hel del kända formgivare. I de mindre rummen syns åtta teman, typ Undantaget som bekräftar regeln, just där visas fyndiga Aia Jüdes näverväskor – en av dem borde nog Louis Vuitton sätta i produktion som beachbag. Efter temat Bohccot och rosor har bland annat illustratören Ida Björs gjort en nytänkande folkdräkt, med en ”tatuerad” jacka i maskingarvat renskinn (bohccot är ren på nordsamiska) och ett sinnrikt bälte där både nycklar och visselpipa har sin plats. Vill man själv ”hantverka” finns också en verkstad. Som helhet en skön blandning av tradition och nytänkande – och en hel del slowmotion ingår. Det bästa är faktiskt att ”hemskslöjd” inte är så hemsk som den faktiskt framstod när jag var yngre, give and take hemska exempel i bladverken. Utställningen pågår till 2 september 2012. Gå för all del man ur huse!

Effektfull så kallad spinpainting av Damien Hirst för Absolut Art Collection, från 1999. © V&S Vin Sprit AB.

Över till nyöppnade Spritmuseum, som ligger i gamla varvslokaler på Djurgårdspromenaden utmed vattnet granne med Wasamuseet, från Liljevalchs sett. Ny fin faluröd fasad och minimalistisk arkitektur. Snyggt. Bra restaurang. Museiavdelningen begriper jag inte eftersom den glömmer bort så mycket av vårt lands sprithistoria. Men separatutställningen Face it! som handlar om Absolut Vodkas samarbete med en rad kända konstnärer för att till en början göra annonser för Absolut Vodka och som resulterade i Absolut Art Collection är absolut härlig! Det började med Andy Warhol 1986. Inemellan finns den spinpainting av Damien Hirst som syns här ovan; målningen görs med lackfärg som hälls på en snurrande platta av samma typ som man använder när man gör keramiska verk. Den är häftig. Och visar att Damien Hirst har humor. Utställningen ifråga pågår till januari 2013. Så raskt över till Tate Moderns utställning med Damien Hirsts samlade verk som pågår till 9 september. Förfärligt, äckligt, hemskt, tycker många. Fascinerande, tycker andra. Oerhört intressant, tycker jag. Som läst på en hel del om Damien Hirst: att han praktiserade på ett bårhus samtidigt som han gick på Goldsmiths ganska så okonventionella konstskola är bra att veta, då präglades Damien Hirst för all framtid i sina tankar om liv och död. Intressant är också historien om ”the 12 milliondollar stuffed shark”, det handlar om tigerhajen i en vitrin fylld med formalin, som den mäktige konstmecenaten Charles Saatchi sponsrade. Saatchi är känd för att ”make or brake artists”: det var han som satte Damien Hirst på konstkartan, bara för att han gillade hans attityd. Hirst själv förstod konceptet med konstnären som varumärke, ungefär i samma anda som Andy Warhol. Det är också bra att veta. Dessutom är det bra att veta att Damien Hirst (tillsammans med Tracey Emin) hör till de viktigaste samtida brittiska konstnärerna, som redan satt lika bra avtryck i konsthistorien som Francis Bacon. Varför ska jag inte skriva en roman om här. Däremot uppmuntrar jag alla som är nyfikna på Damien Hirst att besöka utställningen på Tate Modern. Den innehåller också mycket poesi: bara målningarna Doorways to the Kingdom of Heaven, assemblage med fjärilsvingar, är lika vackra som gotiska kyrkfönster. Prickmålningarna, för många lika banala som tapettryck, behöver också studeras noga; särskilt de med små prickar är lika intensiva som kaleidoskop, och nästan hallucinatoriska i hur nya mönster uppstår ju längre man betraktar målningarna. Det är svårt att avfärda Damien Hirst som ”just another conceptual artist”; den trenden har nu pågått sedan 1986.

Here comes the big picture, som det brukar heta. Målningen Reflection of the Big Dipper, av Jackson Pollock från 1947. Ett bra exempel på det som kallas abstract expressionism. © Jackson Pollock/BUS 2012.

För mig, som gick på målarskola på 60-talet och minns Moderna museet som ett av världens mest häftiga museer, är sommarutställningen Explosion! en riktigt genomgripande härlig och rolig aha-upplevelse. Så här roligt var det förr! Att det fortfarande är roligt med det som heter action painting och performance art tar Moderna museet väl vara på, dels genom att följa upp tidiga verk (av bland andra Jackson Pollock, Robert Rauschenberg, Niki de Saint Phalle, Yayoi Kusama och Kazuo Shiraga) med nutida verk och performances ute i trädgården i tältet Bucky Dome med bland andra Anastasia Ax, som under pressvisningen ”fläckmålade” katalogens gråa omslag åt hågade. Alla ni som har funderingar om ”vad är egentligen konst” måste besöka den här utställningen: antingen får ni fog för fördomarna eller förståelse för att det var nödvändigt att utveckla expressionismen, dvs ”uttrycksfulla uttryck”, under efterkrigstiden i slutet av 40-talet, eftersom hela världen hade behov av att se framåt och just hitta ett nytt uttryck. Tänk gärna på att konst och mode är de trendkänsligaste tidsspeglingarna: det som fortfarande benämns modern och nutida konst danades med Jackson Pollocks abstrakta och uttrycksfulla droppmålningar; möbelformgivning följde hack i häl med Saarinen, Eames, Verner Panton, modet följde efter med Mary Quant, Cardin, Courrèges och frisören Vidal Sassoons sätt att klippa, forma och föna. Nu gör vi i Sverige tyvärr inte utställningar som sammanställer hela tidsbilden, men i de videofilmer som visas på Explosion! kan man spåra trender och mode genom att titta på frisyrer och hur tajt jeansen sitter. För mig som var med på den tiden är sammanhanget viktigt, men jag har det ju i minnet. För er som verkligen är intresserade av hur moden & trender uppstår är det absolut nödvändigt att besöka Moderna museet i sommar; Explosion! pågår till 9 september. Och ni som tittar på tv-serien Mad Men kan fundera över varför inte Lichtensteins eller Rauschenbergs popmålningar förekommer på reklamkontoret: det är faktiskt a major mistake.

Den här i mitt tycke underbara bilden är tagen av amerikanskan Sally Mann. Det är dottern Virginia som har ”nattens prinsessa” som halsband, blomman som bara blommar en enda natt. Foto: Night Blooming Cereus © Sally Mann, courtesy Gagosian Gallery. Visas nu på Fotografiska i utställningen A Matter of Time fram till 30 september.

Jag sparar det bästa till sist i den här lilla eposén som också sammanfattar det jag menar med slow emotions. Eftertänksamt, känslosamt. Sally Mann på Fotografiska är en mycket speciell utställning med bilder som tar ett kraftigt tag mellan hjärta och hjärna. Sally Mann herself, plus dottern Virginia, var med på pressmötet, som innebar att Sally Mann herself pratade nästan oavbrutet: absolutely charming, sådär amerikanskt frispråkigt, flörtigt men rakt över disk, ”honestly I’m just an ordinary housewife. Fast å andra sidan upptäckte hon redan i skolåldern att det var lättare att försörja sig genom att ta bilder än att skriva klyftiga texter (hon ville faktiskt bli skribent), men så träffade hon snygge Larry och blev med barn … Hon har blå jeans, vit utanpåskjorta, gympaskor, stålbågade så kallade Lennon-bågar till glasögon, det gråa håret mittbenat och i en tjock fläta lagd över vänster axel, sin första digitala kamera casually hängande över höger axel. Hon är 62 år och ser jävligt bra ut. Fit like a greyhound. En excentrisk hemmafru från Virginia, amerikanska södern, som råkar vara en av världens mest kända fotografer. Hon representeras av västvärldens nu bästa gallerist, Larry Gagosian: ”Jag har turen att ha ett galleri som gillar mig fast mina bilder inte säljer så bra.” Intressant: Gagosian är en gambler i konstvärlden, och han gillar att ha outsiders i sin portfolio. Sally Mann är en outsider. Hon tar intressanta bilder, men hon väljer svåra ämnen: sedan några år tillbaka handlar det om död och förruttnelse, det är knappast säljande. Men det har en bra ingång. ”Människor talar inte om vad som händer när de dör. För åratal sedan var sex det onämnbara; idag är det döden vi inte talar om, vi har ett nytt slags prydhet: vi chockeras inte längre av den skandalösa anblicken av en kvinnas vrist … Nuförtiden vägrar vi erkänna dödens verklighet: håll den innanför ålderdomhemmens väggar, låt den kemikaliefyllda begravningsindustrin ta hand om kropparna så vi slipper göra det.” Det här är ett starkt påstående som sitter på en av Fotografiskas väggar, som en viss förklaring till Sally Manns bilder av ruttnande kroppar men även till bilderna av maken Larrys kroppsliga förfall på grund av en muskelsjukdom; men hon säger att hon alltid har varit fascinerad av döden. Och livet. Berömd blev hon med bildserien Immediate Family, av de egna barnen. Det skapade problem i det pryda USA: ungarna var nakna. Alltså handlade det om sex och pornografi. Kom igen: vad är det som är så fel med att man tar bilder av sina nakna barn? Gör inte alla föräldrar det? Men Sally Manns bilder var antagligen för vackra, liksom självklara ungefär som modebilder, och barnen var ovanligt vackra. Dottern Virginia säger nu att OK det var ett problem, eftersom alla visste vem de (barnen) var, och så blev man lagom mobbad därhemma i Virginia (hela familjen lever i samma samhälle där Sally växte upp), men å andra sidan tycker hon att de är fantastiska. ”I still like them, they’re the best.” Sally Mann rycker på axlarna och säger något om att antagligen är det annorlunda i Skandinavien, där vi har ett mer hälsosamt förhållande till sex. Någon frågar om hon gör en skillnad mellan att vara fotograf och mamma. Ja, det gör hon, och vi fick veta varför. Men annars är hennes fotografi ”an angel of chance”: det handlar om ögonblickets ingivelse, men numera är det drivet av övertygelsen att ”bilder kan och ska ställa viktiga frågor”. Nästa fråga är slaveriet i USA. De bilder ni ska titta lite extra på i den här utställningen är landskapsbilderna, de är ovanliga för Sally Mann men de har en aura kring sig som berättar att hon i sitt fotografi är påverkad av Alfred Stieglitz och hur kanske konstigt det låter av William Faulkners texter. Det kommer som sagt tillbaka till eftertanke. Enjoy!