Fotografi Publicerad 15 mars 2012

Med kameran som språkrör

Epitetet ”fotografernas fotograf” kan mycket väl vidhäftas André Kertész, den ungerske fotografen som också var stilbildande för det som kallas fotojournalism eller snapshot photography. Exempelvis Cartier-Bresson sade en gång om sig själv, Robert Capa och Brassaï: ”Vi är alla skyldiga honom så mycket, vad vi än gjort gjorde Kertész först.” Det handlar om det där enkla, idag så självklara, som ligger i betraktarens ögon – det där som är att använda kameran som ”språkrör”. Kertész själv var mycket lågmäld i sitt sätt att kommentera sina bilder, det handlade för honom om att fånga ögonblick och att ”skriva med ljus” – bilden ska inte bara tilltala ögat utan även vidröra själen. Det är just precis den typen av bilder som nu visas i en finstämd liten utställning på Fotografiska: André Kertész My France.

Det låter så rått att säga ”street photography”, men det är ju så man talar om vardagligt enkla ögonblicksbilder av det slag som André Kertész tog, vilket i sin tur har gjort att man utnämnt honom till den dokumentära bildens fader. Här syns Marché aux animaux från 1927/28. Visst är bilden med ett gammaldags uttryck helt förtjusande! Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.

När ni tittar på den här fina och opretentiösa bilden förstår ni varför så många fotografer inspirerats av honom. Tänk på Cartier-Bresson, Brassaï, Robert Doisneau, Willy Ronis, Eugène Atget; men även Ralph Gibson, Frank Horvat, Helen Levitt; svenskarna Georg Oddner, Hans Hammarskiöld, Gunnar Smoliansky och Christer Strömholm. Lägg därtill en mängd modefotografer: jag singlar ut Jeanloup Sieff, William Klein, Helmut Newton och svenske Carl Bengtsson (som jag vet är stor beundrare av Kertész). Just modefotograferna brukar även nämna Martin Munkàcsi, även han ungrare och mästerlig reportagefotograf som också gjort modebilder.

André Kertész, som levde 1894–1985, började fotografera som 14-åring och var helt autodidakt men arbetade professionellt för tidningar både i Ungern och Paris, dit han flyttade 1925. Där gjorde han 1927 sin första utställning, för övrigt den första soloutställningen någonsin inom fotografi. En återkommande uppdragsgivare var konst- och fototidningen Vu, startad av Lucien Vogel 1928; det är i det samarbetet som många av Kertész’ mer konstnärliga bilder utvecklas. Och prisad blev han. Men själv kände han sig hela livet, märkligt nog, som fotokonstens okände soldat. Innan krigsutbrottet, 1936, flyttade Kertész (som var av judisk härkomst) till USA, där han arbetade för bildtidningarna Life (startad 1936) och Look men även för Vogue. De franska bilderna, hans visuella dagbok, lämnades hos hans franska agent Jacqueline Paouillac som efter krigsutbrottet begravde dem i en väska i södra Frankrike. Först 1963 när Kertész återvände till Frankrike ”återfanns” bilderna; det är just dessa bilder som bildar grunden för Fotografiskas utställning, de ingick även i en större vandringsutställning som senast visades på Jeu de Paume i Paris 2011. Fotografiskas utställning pågår till 27 maj. Skynda iväg och se den, och ta riktigt god tid på er att studera varje liten detalj. It’s a real treat for photo-addicts!

Avslutningsvis visar jag en av Kertész mest kända bilder, La Fourchette från 1928. Bilden finns förstås med i katalogboken från Jeu de Paume som finns att köpa i Fotografiskas utmärkta butik. Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.

Utställningar Publicerad 07 mars 2012

Utställning rik på känslouttryck

Imorgon, på själva kvinnodagen, öppnar Nationalmuseum sin stora utställning Passioner – som handlar om hur konstnärer skildrat olika känslor genom århundradena. Och nog är det rikt med känslouttryck, från lidande och vånda till förvåning och extas, egentligen det enda som saknas är den passion som kan handla om kärlek och lust – men det var ju det en helt annan utställning på Nationalmuseum handlade om förra året, den i mitt tyckande riktigt härliga Lust & Last, så just det ”utsnittet” finns inte med i Passioner. Fast ett och annat kvinnobröst skymtar i religiösa motiv, som klassiska madonna med Jesus-barn, där madonnans nollställda uttryck möjligen kan vara vemod. En både rolig och bra ingång till den här utställningen finns i första rummet: gravyrerna Caractères des passions av hovmålaren Charles Le Brun, verksam vid Ludvig XIV:s hov – det är en mängd generaliserade bilder som ger exempel på hur känslor borde skildras. Lustigt nog fungerade skisserna som vägledning för konstnärer långt in på 1800-talet.

Här syns exempel på mer eller mindre dramatiska känslouttryck, av franske Charles Le Brun, Caractères de passions. Riktigt roliga, och faktiskt en bra introduktion till hela Nationalmuseums utställning.

Jag tänker inte säga så mycket mer om utställningen än att den är definitivt sevärd, och att det är värt att ta god tid på sig. Stanna framför allt upp vid Bill Violas sex inlånade videoverk, där nyanserna i olika uttryck skildras med långsam skärpa. Både se- och tänkvärt. En smart och intressant detalj i scenografin (av Ann-Margret Fyregård) syns i första rummet, där väggarna fått spegelbakgrund: man kan alltså betrakta sitt eget känslouttryck eller sin mimik som betraktare …

En rolig fortsättning på utställning finns i Galleriet på bottenvåningen, Drivet och överdrivet – om karikatyren i Sverige. Här renodlas kroppsspråk och mimik till att bli rent underhållande. Missa inte ”en dag i Gösta Ekmans liv”! Missa inte heller den utmärkta och mycket läsvärda katalogen Passioner.

Båda utställningarna pågår till 12 augusti 2012.