Böcker Publicerad 26 september 2011

Rapport från bokmässan: om böcker del II

Om den årliga bokmässan i Göteborg har det sagts att det är ”som en karneval”, må så vara att det istället för fyrverkeri är mikrofonerna i de olika montrarna som låter och sprakar och att hela mässan är som en galen marknad där gycklare (författare!) av alla de slag står för underhållningen. Det är glammigt, rörigt, roligt, trångt, svettigt, ont om syre och gott om böcker; bara vad gäller böckerna är det rena huggsexan eftersom det är extrapris på det mesta. Så det där att böcker skulle vara ”dödsdömda” är helt fel, liksom det är helt fel att svenskar inte köper och läser böcker.

Däremot kan förstås diskuteras VAD och VILKA svenskar i allmänhet läser: eftersom Camilla Läckberg är landets rikaste författare är det bara att konstatera att hon så att säga är ”väl-läst”; på listan över de rika författarna står också Jan Guillou, på bokmässan var de i snitt längsta köerna för signering hos Piratförlaget för just hans skull – som min kollega Björn Vingård (som gett ut Drömfabriken på Piratförlaget) så käckt sa, ”när jag ska signera kommer tre stycken, när Jan ska signera kommer 300”, och det skedde flera gånger om dagen. När Mari Ljungstedt skulle prata för sin nya bok Det fjärde offret i Bonniers monter och Carolina Gynning samtidigt pratade om sin bok Laura: flickan från havet i Bladh by Bladhs lilla monter mittemot blev det så att säga ”korseld” och mikrofonerna skruvades upp på fyrverkerihög volym, sedan blev det oavgjort vad gäller försäljning men glamourpris tog Carolina i lång klänning. Glamourpris tog även Dolph Lundgren och Emma Sjöberg-Wiklund; båda, som det heter ”aktuella”, med böcker hos Bonniers, och eftersom båda har ”hög kändisfaktor” blev det svettigt trångt framför scenen och i montern. Riktigt ordentligt trångt runt scenen och signeringsbordet hos Norstedts blev det när Torbjörn Flygt kom för sin nya bok Outsider; både mässtidningen och lokala GP noterade ”inte undra på det” eftersom Torbjörn Flygt är att jämföra med rockmusiker – det är inte bara kockar det rockar om, utan även författare. DN placerar också Outsider på sin senaste tio-i-topp-lista över bästa nya böcker, en lista där deckardrottningarna lyser med sin frånvaro.

Utanför kändisfaktorn handlar diskussionen förstås om kvalitet: hur hög eller låg den är språkligt och textmässigt. Om detta hade jag en rolig diskussion med min ”platsgranne” på tåget ner till Göteborg i torsdags morse (då ALLA fick varsin Gudrun Sjödén-kasse; Unni Drougge twittrade om det och trodde att det bara var de i första-klass-kupén som fick den. Men icke så!); min mycket trevliga platsgranne Jessika Gedin, boknörd, kritiker (i Elle!) och twittrare menar att det kanske kunde vara en idé att läsa två böcker parallellt – i ena fallet kanske en deckare av säg Camilla Läckberg, i andra fallet något ”finlir” av säg Björn Ranelid eller Torbjörn Flygt, och så upptäcker man vartefter att det är lättare att följa en välskriven/välformulerad text … man kan så att säga ”öva upp sig” vad gäller språkligt flyt och inse att ”finkulturella” böcker inte är särskilt svårlästa. Jag är helt inne på den linjen, fast jag personligen undviker deckare eftersom jag inte förstår mig på den genren. (Nu ljög jag lite: jag gillar Agatha Christie, och ett tag läste jag Roger Borniches kriminalromaner baserade på fall han löste under sin tid som polis.)

Vad fick jag då med mig efter tre dagar i mässvimlet? I vanlig ordning listar jag tre goda ting av mycket personliga skäl:

Boken om formgivaren & scenografen Gunilla Allard, utgiven av Bokförlaget Arena, text Hedvig Hedqvist, förpackad i snygg orange kartongbox. Snygg som sagt, men egentligen mest en katalog över en stilsäker, begåvad formgivares arbete. Det där är mer ett konstaterande än kritik. Bra referensverk i den designmedvetnes bokhylla.

Tidningen Icon Magazine, nyhet hos Bonnier Tidskrifter, med magasinnördarna Joel Persson (ad) och Peter Smirnakos (skärpt skribent) som chefredaktörer, kolla www.iconmagazine.se Förebild är internationella magasin, typ Monocle och Wallpaper, men Icon är snyggare (skönt tjockt papper & bra tryck) och inte alls lika smal. Både Joel och ”Smirre” är gamla (!) förlagskollegor till mig från tidningen Café; jag gillar deras form- och språkkänsla och tycker att det är väldigt roligt att ett ”riktigt” magasin blivit till, det har funnits alltför få i svensk press. Kommer att passa fint i min brevlåda!

Lilla men naggande goda boken Dagarna med Kerstin, av Åsa Mattsson (text) & Caroline Roosmark (foto), Norstedts förlag. Handlar om Kerstin Thorvall, enligt baksidestexten ”en oanständig och påfrestande kvinna som försökte vara författare som en hel karl”. Nu blev Kerstin Thorvall så småningom en mycket erkänd författare, tack vare bland annat När man skjuter arbetare … ; innan dess blev hon ”världsberömd” i Sverige för att hon skrev så hudlöst om sitt eget besvärliga sexliv och innan dess var hon mycket folkkär krönikör på Damernas Värld, där jag lärde känna henne. Visst var hon speciell och besvärlig, visst drog hon ner trosorna, samtidigt var hon både rolig och skönt egocentrisk, men mest minns jag att hon gav dåligt självförtroende ett ansikte. I den här boken blir hon väldigt levande: jag kan både höra och se henne som hon var i verkligheten. Det är nog det bästa betyg man kan ge en bok om en känd person. Visst blir ni nyfikna?

Okategoriserade Publicerad 20 september 2011

En annan trendspaning: i böckernas värld

Att det skulle vara trendvarning på att läsa böcker och ”odla” bokhyllor är faktiskt en nyhet för mig fast jag personligen är både boknörd och bokälskare. Men detta inhämtade jag på PR-företaget Star PR:s pressdag härförleden, där en Peter Siljerud (från framtidsnätverket Kairo Future) pratade om trender. Jag fick inte något stort förtroende för honom eftersom han mest pratade persilja och dessutom dumförklarade sig själv genom att säga ”hm, hm, hm, idag är ju alla trendspanare” – men det var alltså han som påstod, via genvägen ”att ha koll” är en trend, att det är viktigt att vara påläst och då kan ”tänket” bli att det blir mer av bokhyllor och böcker i hemmet (och minsann, i inredningstidningarna). Det lät förstås bra i mina öron, fast jag inte tyckte att han Peter fick det att synka (synkronisera) med trenden att tekniken snart ska integreras med hela hemmet. Vem behöver en bokhylla om man laddar ner böckerna på Ipaden?

Att ”ha koll” är ingen tillfällig trend som jag ser det. Det har alltid varit trendigt att läsa för att lära sig något och för att tillgodogöra sig en god historia. Här och nu är det också trend för böcker som använder biografin för att skriva en roman, det kallas numera biografiroman: det pågår en debatt på kultursidorna om det formatets väl och ve, exemplifierat med bland annat Bengt Ohlssons bok Rekviem för John Cummings, om sångaren i punkbandet Ramones men skriven i jag-form. Man menar att fabulera är OK men att lägga det i någon verklig persons ”mun” är tveksamt eftersom det gör det svårt att skilja på fiction och faction. Jag förstår inte kritiken mot formatet. Varför skulle man inte kunna göra om verkligheten till dikt? Jag tycker idén är lysande. (För övrigt är fenomenet inte jättenytt: Joyce Carol Oates Blonde, om Marilyn Monroe, var den första biografiromanen.)

Ett av de bästa exemplen på hur författaren sätter ord på detta slags berättelse är Paula McLains The Paris Wife, som låter Hadley Richardson, författaren Ernest Hemingways första hustru, berätta om sin romans och sitt äktenskap och livet i Paris tidigt 1920-tal. Det är en (i mitt tycke) fullständigt underbar, och oerhört välskriven, roman om sann kärlek, stora ambitioner och den grymmaste sortens svek – på sina ställen helt i Hemingways egen anda, och hade han haft större medkänsla kunde han skrivit den själv … Det som faktiskt kittlar fantasin är – bäst om man läst sin Hemingway – att verkligheten passerar revy på ett mycket suggestivt sätt: det var då Hemingway skrev Och solen har sin gång och det var då han gjorde anteckningarna till Paris, en fest för livet, som sedan tillägnades Hadley. Han svek sin första kärlek för sina ambitioner och han bytte ut henne mot en betydligt chicare fru som passade hans roll som succéförfattare: bara den biten i The Paris Wife är oerhört stark och sätter fin fart på tårkanalerna.

Nu visar jag omslag till en helt annan bok, den bok som jag arbetat med sedan jag slutade arbeta som redaktionschef på Elle Interiör och som nu ska presenteras på Bokmässan i Göteborg. Jag återkommer med rapport efter mässan.

Det är inte bara en viss kjol som var mycket mode på 50-talet som det handlar om, det är också en intressant historia om en viljestark kvinna som erövrade den amerikanska marknaden på sitt helt eget sätt.

En annan bok som handlar om helt andra tidsströmningar är Barbro Hedvalls Vår rättmätiga plats: om kvinnornas kamp för rösträtt, utgiven av Bonnier Fakta. Det är nu 90 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige; en medborgarrättighet som idag är så absolut självklar. Det tog en serie driftiga ”fruntimmer” nästan 40 år att få igenom det förslaget i riksdagen. I princip är den här boken rena deckaren om den kampen, som var betydligt mindre aggressiv än den som de engelska suffragetterna bedrev men inte mindre intressant. Dessutom är boken rent underhållande, tack vare Barbro Hedvalls lediga och humoristiska texter och det vederhäftiga bildmaterialet. För den som vill ”ha koll” är Vår rättmätiga plats ett måste!

De svenska rösträttskämparna var välklädda och välformulerade, nog fick de luft fast korsetterna satt hårt om kroppen.

Okategoriserade Publicerad 09 september 2011

Rapport från Formex, i prylarnas värld

Två gånger om året slår Stockholmsmässan till med landets största prylmarknad – i form av mässan Formex. Jag kan utan vidare erkänna att jag tycker Formex är en jobbig mässa; det enorma utbudet och mängden prylar gör det svårt att ”se skogen för alla träd”. Jag hör till dem som vill ha tydlig struktur, dvs ett mönster för var vad finns: är jag ute efter exempelvis definitivt designrelaterade nyheter vill jag veta VAR de finns. Nu försöker mässorganisatörerna verkligen göra sitt bästa för att strukturera – så att den inköpare som letar efter exempelvis julpynt inte ska behöva förirra sig bland leksaker, så att den redaktör som letar efter designnyheter inte hamnar bland doftljusen. Att det ändå blir förvirrat vill jag inte skylla mässledningen för, det beror snarare på vad utställarna väljer att visa – och där blev allmänintrycket att ”shabby chic”, eller det som norrmännen så egensinnigt kallar ”vitt och slidt”, är det enda som gäller. (Vill ni läsa en kritisk bedömning av detta rekommenderar jag min eminenta bloggkollega Henrick Erikssons inlägg på moltazdesign.se)

Ett bra sätt att nyhets-orientera sig på Formex är att besöka de separata utställningarna: de två som ”stod ut” nu var å ena sidan den i entréhallen, gjord av Synnöve Mork, som tolkat mässans övergripande tema Cosy Minimalism med den egna listiga utställningsrubriken Rum Rim Ram & Reson – där fanns ett skickligt handplockat urval av det som visades i mässmontrarna med Synnöves egna tillägg om vad som ligger i tiden. Utställningen hade karaktär av diversebutik, där allt från möbler, textilier och pryttlar samlades på fyra olika men färgstämda ytor. Enligt Synnöve: ”Rum för yta, rumslighet och volym. Ram för en viss begränsning men också innehållet i en helt naturlig ram. Rim är för barnen i form av visor, ramsor och humor. Reson står för förnuft och miljötänk.” Snyggt och överskådligt!

Både utställning och restaurang var Pine & Dine, också den skickligt fixad av RekoStylisterna: i en miljö som kändes som en snygg kantin, med bord och skåp i obehandlad (= träfärgad) plywood blandades ny och klassisk design på ett ytterst behagligt och opretentiöst sätt – dessutom var matbuffén både smak- och fantasirik. Det här var mässans två oaser, och definitiva inspirationskällor. Egentligen hade man inte behövt ”trendspana” någon annan stans. Lustigt nog kom jag fram till att ”ljust och fräscht” är höstens inredningskod – trots att ”ljust och fräscht” närmast har blivit ett skällsord gentemot vad inredningstidningarna står för tack vare Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts mycket omskrivna krogshow, fast showen inte alls handlar om vad som är ljust och fräscht. (Kolla mer på formex.se)

En ganska liten och udda utställning som tyvärr var lätt att springa förbi var 17 svenska formgivare chez Pascale – som gått på turné i USA och nu för första gången visades i Sverige. Den bygger på alster av de kvinnliga svenska formgivare som boken 17 svenska formgivare chez Pascale handlar om: boken initierades av galleristen Pascale Cottard Olsson år 2007 och gavs ut på Bokförlaget Langenskiöld (hemsida: langenskiolds.se) – det handlar om flera av dagens mest intressanta och formstarka kvinnor, som alla ställt ut på galleriet och som gjort objekt för Gallery Pascale. (Inom parentes lägger jag nu till att jag är något jävig: jag är en av flera skribenter som skriver mycket personligt om formgivarna ifråga.)

Nåväl. Hur var det nu med mina egna toppnoteringar? Den första hittade jag ute på sta’n när jag besökte Orrefors som hade ”öppet hus”: där bedrev man en marknadsundersökning för att se vilket intresse som kan finnas för en viss typ av produkt. Den jag tände på direkt och tycker att Orrefors BORDE ha självförtroende nog att satsa stort på är Lena Bergströms Pastillo-serie med ”sugproppslock” vilket innebär att skålarna (med lock) kan ställas in i kylskåpet för att bevara innehållet. Jag föll handlöst och vill bara ha!

Stor Pastillo med lock pris 349 kr, finns i kornblått, gräsgrönt och rökgrått. Jag känner att ”you cant live without it”!

På Formex presenterade begåvade Monica Förster sitt nya bestick Dorotea för Gense. På bild verkar inte besticken så märkvärdiga, men när man håller dem i handen händer något: de har en tyngd som bland annat gör att de inte ”halkar” av tallriken, de ligger bra i handen och exempelvis gaffeln har rätt ”grepe” för att ta tag i kött och fisk. Gense beskriver besticken som en ”framtida klassiker”, vilket jag håller med om: rätt tyngd, rätt strömlinjeform. Namnet har en fin historia: Monicas pappa var kock på Hotell Dorotea i norra Sverige, han samarbetade också senare med Tore Wretman på Restaurant Riche. Monica lärde sig alltså tidigt hur viktigt det är att bestick fungerar.

Monica Försters bestick Dorotea för Gense säljs i förpackning om 16 delar till 1 379 kr.

Alla goda ting är tre, brukar det heta. Min tredje favorit är en dumplingcooker från kinesiska Ji, som Men at Work representerar: det är en keramisk behållare som man ångar/kokar exempelvis dumplings i på gasspis. Ja, tyvärr tycker somliga som inte har gasspis. Toppen tycker jag som har gasspis och tycker att det är skitjobbigt att ånga dumplings i de där vanliga bambubehållarna. För övrigt kan man ångkoka grönsaker i den. I övrigt: en designutveckling av en sedan årtusenden klyftig och praktisk produkt. Det är det ”design” borde handla om mer ofta.