Klassfest för fashionistor
Egentligen hade jag tänkt att jag på klassiskt bloggmanér skulle berätta mina semesterminnen och lägga till några ”dagens outfit” – i det senare fallet blir det faktiskt ett inlägg, utan bildexempel, men i ett helt annat sammanhang. Direkt efter semestern gick jag nämligen på modedesignfest och halkade tillbaka in i min ”gamla” värld eftersom festen jag gick på handlade om att fira att Damernas Världs designpris Guldknappen firade 30-årsjubileum.
Jag var med på den tiden, som moderedaktör på Damernas Värld, och var därmed med om att instifta priset riktat till en enskild designer – som allra första gången tillföll Rohdi Heintz, då ofta kallad ”mister beige”. Beige är det sista Rohdi var och är, men ett tag älskade han olika nyanser beige. När han fick priset (1982) var han Sveriges skickligaste kläddesigner på att göra kappor, rockar och kavajer och kunde också kallas ”mister trenchcoat”. Året därpå tilldelades Gunilla Pontén priset; en synnerligen färgstark kvinna i svensk modehistoria som i princip också startade svenskt tonårsmode. Därutöver vill jag påstå att hon är en av det här landets mest egensinniga klädformgivare. (En och annan gång har det faktiskt frågats varför nu inte Gunilla fick priset första gången. Som jag minns det ville vi inte att det skulle kännas ”för lång och trogen tjänst”, så Gunilla fick stå över. Frågar ni mig så kunde Gunilla gärna fått knappen flera gången om, men nu kanske man ska vänta sig att istället Elle ger henne hederspris därför att hon är ett sådant unikum.)
Festen ifråga var för mig som en klassfest. (Jag menar: det är jättekul att träffa sina gamla kamrater i modevärlden, som jag i princip lämnade när jag för tjugo år sedan började på Elle Interiör.) I år blev festen förstås lite extra speciell. Bland annat därför att klädkoden var smoking. Att det idag står för att man verkligen klär upp sig visade sig tydligt; även om det syntes en massa ”små svarta” (fördel herrar) syntes där även en massa långa klänningar (och väldigt korta) i glada färger och former … Den som nog var minst uppklädd var Thomas Sandell, han var mera fritidsklädd om jag så säger: jag hade faktiskt väntat mig en smart smoking, typ från Prada eller Brioni.
Thomas Sandell tillsammans med hans Anna Holtblad som för övrigt fick en Guldknapp 1992.
Nu undrar ni hur det var med min egen ”dagens outfit”. Jag var mycket nöjd med mig: ny svart smokingkavaj från Filippa K, till gammal favoritbyxa från Filippa K, spetskantad italiensk sidenunderklänning, lackväska från Karl Lagerfeld, lackpumps från Manolo Blahnik. Ni ser, jag kan när jag vill. Och blev särskilt glad när någon trodde att jag hade en YSL-kavaj – och att Filippa inte kände igen kavajen fastän hon hade en likadan i annan färg …
I stort sett ”alla” svenska prominenta kläddesigner har fått Guldknappen, som på senare år tävlar med Elle:s designpris i samma genre vilket i sin tur gått till den svenska designeliten: ungefär vartannat år går priset till samma designer som året dessförinnan eller därefter fått det av den ena eller den andra tidningen. Så blev det i år: designteamet Dagmar fick den 30:e knappen, och för något år sedan premierades de av Elle. Skit samma. Problemet är väl egentligen att det verkar som vi har en massa begåvade designer att välja mellan – nog finns de, men nu väljer man också utifrån företagsekonomisk status och då hamnar Dagmar rätt eftersom de visar uppåtgående siffror. Jag gratulerar de tre trevliga systrarna varmt. (Kolla mer på damernas.se/guldknappen)
En som också bör gratuleras är DV:s chefredaktör Martina Bonnier: hon har hittat på en helt egen genre med sin nya bok Obsession – en modefamiljs bekännelser, kanske kan man kalla det en illustrerad moderoman eller modefiction. Jag har just läst den. Och tycker det är lustigt att familjen Brandt – pappa Marc, mamma Margaux och dotter Miuccia – har samma initialer som Martina Bonnier. Vill man leta efter personparalleller kan man hitta dem hos Martina själv och damerna Schuterman: kärleksförhållandet till kläder och märken och stylingprocessen är också det genomgående temat i boken. Undantaget ganska tillgjorda stiltips, som typ dessa tänk riktade till excentriker – ”om du är övertygad om att du ser bra ut, blir omgivningen det också” eller ”drömmer du om att vandra barfota i månsken över San Marco-platsen i Venedig med en vid Prada-kjol svävande runt benen, se till att det blir gjort” – då känns det lika ytligt och internt som att se superstylisten Jonas Hallberg på tv – kan jag säga att jag tycker boken är roligt tänkt. Jag tycker om att Martina så oförblommat hänger sig åt modedrömmar och står för det, precis som hon gjorde i sin förra bok Fashionista.
Bonnier Fakta som sagt, kostar 199 kr på Adlibris.
loading...
Dela:
0
Maximalt mot minimalistiskt
Ni som känner mig genom den här bloggen vet att jag är en så kallad modernist; jag är svag för minimalistiska, rena, avskalade former med grund i modernismen. Bling och bjäfs är ingenting för mig, och jag har ganska svårt för konsthantverk – men jag kan falla handlöst för excesser när det gäller mode.
Så här, tillbaka i stan efter sommarledigt och inför säsongstarten, tänker jag ställa maximalt mot minimalistiskt när jag – precis som mina kollegor på tidningen gör i senaste numret av ELLE Interiör – väljer mina favoriter.
Ett suveränt exempel på minimalism är Jasper Morrisons telefon för schweiziska Punkt som i Sverige bara finns hos Asplund. Telefonen ligger i en ”vagga” med magnet och kan alltså också fästas på väggen. Man behöver inte lyfta på den för att slå siffrorna. Idén kommer från gammaldags telefoner men är omvänd eftersom displayen finns på framsidan. Det jag gillar är formen och att den så konsekvent följer Jasper Morrisons formspråk. Telefonen är inte bara snygg, den ligger även fint i handen …
Morrisons telefon finns i svart, vitt och rött, pris 1 890 kr hos Asplund.
Som ett exempel på maximalism visar jag en bild av smyckekonstnären Hanna Hedman i ett av sina intrikata smycken. Helt galet underbart, tycker jag, som fick tips att kolla in vad Hanna gör av Anders Ljungberg. Han, själv formgivare och silversmed med smak för egensinniga uttryck, har varit lärare på Konstfack där Hanna examinerades 2008. Hon är också egensinnig, och svag för det inte helt perfekta och lite klumpiga. Vad jag gillar med Hannas smycken är att de är nästan overkliga och ser ut att ha kommit till av en slump: inte då, Hanna tar god tid på sig och lägger stor vikt vid detaljerna. Se mera på hemsidan hannahedman.com och inse varför Hanna just nu är ett av de ”hetaste” namnen i både smyckes- och konsthantverkskretsar.
Hanna Hedman i häftigt halsband av bland annat oxiderat silver och koppar. Foto Sanna Lindberg.
En tredje favorit är en utställning som nu pågår på Malmö Museer fram till 30 december 2012 – Mode utan midja. Det handlar om 1920-talet – och hur modernismen påverkade såväl kläder som frisyrer, smycken, möbler, konst och byggnader. Kläderna är grundbulten i den här absoluta pärlan till utställning. Men det allra bästa är att här sätts de in i ett större sammanhang; på en separat skylt står skrivet vad som hände i världen just då, och det är de uppgifterna man ska bära med sig genom utställningen för att förstå hur ”modernt” och nytänkande 20-talsmodet var – och att det var en viktig del i kvinnans frigörelse. Exempelvis fick vi kvinnlig rösträtt i Sverige 1923. Samma år slog konstfibrer igenom stort, vilket gynnades av konfektionsindustrin och gjorde att modet blev tillgängligt inte bara för dem som sydde upp kläder hos hemsömmerskan eller på ateljé.
1920-talsteckningar Ingénue och Coquelicot från modehuset Jenny, Paris.
loading...
Dela:
15
