Mode på museum & auktioner
Ni vet hur det är så här års: mycket att stå i. För egen del har det handlat dels om ett bokprojekt (det kommer något framåt hösten) och en Paris-guide (den kommer i tidningen i september) och en hel del pressvisningar. Vad som engagerat mig mest handlar om både mode och foto, mina två favoritämnen – som berördes i DN med rubriken ”Modet går på museum” (söndag 5 maj).
I vanlig ordning kan jag inte låta bli att ha min helt egen analys av det fenomenet. Vad det gäller mode inbegriper jag att fotografi, speciellt samtidsfotografi, definitivt blivit mode (vilket även kan översättas med ”trendigt”) på såväl muséer som konsthallar och auktionsverken. Det här att kläder visas på muséer är också intressant: äntligen har vi i Sverige hunnit ifatt omvärlden och ”förstår” att mode faktiskt är kultur och alltså har sin givna plats på muséer. Vägen till att bli med eget modemuseum är lång och snårig; man måste ta med i beräkningen att mode aldrig betraktats som finkultur här i Sverige. Friskt vågat av de muséer som satsar på modeutställningar; jag tar absolut av mig hatten och bugar bifall. Men än finns det mycket att lära om hur man exponerar kläder: exempelvis på Livrustkammaren, där nu Kunglig Vintage pågår, har man olyckligtvis valt att hänga merparten av kläderna på vanliga galgar – vilket inte gör kläderna rättvisa. Boken som är gjord i samband med utställningen kompenserar: i den sitter kläderna som de ska på dockor!
På Waldemarsudde pågår nu Lars Wallin Fashion Stories som bäst, till fromma för alla som gillar glitter och glamour – och där är det inga problem med hur plaggen sitter. Däremot hade man kunnat arbeta lite mer med belysningen, och framför allt hade man kunnat redigera, dvs gallrat hårdare – nu är det väldigt många aftonklänningar och det är ganska trångt i montrarna. I mängden finns ändå flera pärlor, som dräkterna till baletten Gustav III som sattes upp på Kungliga Operan 2008. Lars Wallin-utställningen är även ett manifest över hans 20 år som couturier, dvs ateljéskräddare som syr upp unika plagg. Lars passion för finskrädderi är det han vill celebrera: ”Jag borde kanske kallat utställningen Passion Stories”, som han sa när vi sågs vid invigningen. Det är faktiskt det som gör utställningen sevärd, att Lars så generöst delar med sig av sin passion. Vill man suga mer på den karamellen köper man boken Lars Wallin Fashion Stories, som innehåller en stor del fotografier. Katalogboken kostar 395 kr i museibutiken.
Klänning i svart sidenduchesse med broscher i Swarovskikristaller. Från 2010. Foto Bo Brinkenfalk. Utställningen på Waldemarsudde pågår till 18 september.
Att det gått mode i fotografi är ett annat fenomen som kanske är mest tydligt på auktionshusen. På Auktionsverket var man i början av maj modig nog att göra en speciell auktion för fotografi; det var ”a first” på svenska, med en på många sätt fantastisk samling bilder. Det fantastiska var kvaliteten på merparten bilder: där fanns många, många fina och hederligt gammaldags gelatinsilver-printar som man (jag) bara ville ha därför att ”handens verk” i mörkrummet är så tydlig. Det arbetet, i kombination med kompositionen, är sådant som jag går igång på. Bildernas konstnärliga värde ligger bland annat där. Plus i låga upplagor. Det var också något som diskuterades en del under pressvisningen på Auktionsverket, då Leif Wigh, tidigare intendent för fotografiska avdelningen på Moderna Museet medverkade: Leif, som är en klok man som brinner för kvalitetsfotografi, kommenterade då frågan om vad som är konstfoto eller fotokonst med att ”det är en fråga om upplevelse” – huruvida man ser det som en kommentar i samtidskonsten, vad ögat ser men tekniskt sett uttryckt på ett annat sätt än genom måleri eller för all del tryck. Fotografier är inte som seriegrafier, om man nu jämför, men de kan också göras i massupplaga.
Nu räknas konstfoto och fotokonst in i samtidskonsten sedan 1990-talet då verk av exempelvis Irving Penn och Richard Avedon kunde tävla med verk av Jim Dine och Andy Warhol; må så vara att fotografierna inte gick för miljoner, men den allmänna uppfattningen var att både Avedons och Warhols ”bilder” gick för fantasipriser. Så är det fortfarande: när Warhols tryck 16 Jackies klubbades för 20 miljoner euro på Sotheby’s senaste auktion ansåg Herald Tribune’s konstkritiker att det var ett alldeles för högt pris för en i princip medioker seriegrafi, men naturligtvis berodde slutpriset på att Warhol är både känd och populär. Kritikern ifråga påstod att även på auktioner finns en bling-faktor, inte olik hur man röstar i Eurovision Song Contest. Där kom undertexten: dagens köpare är påverkade av kändisfaktorn. Det visades sig just på Auktionsverkets fotoauktion: bland de högst klubbade objekten var Mikael Janssons bild av Julia Roberts, som gick för 180 000 kr. Det är väldigt mycket pengar för en print av en kändis på en kändis. (Världskändisen Richard Avedons annonsbild för Versace gick för ynka 45 000 kr, i princip ett högt pris för en bild man kan riva ut ur en tidning.)
Det här säger en del om hur man köper fotokonst med hjärtat eller plånboken. En av de bilder jag förälskade mig i var Gunnar Smolianskys bild Glasöga från 1978, utropet låg på 25 000 kr men bilden klubbades för 15 000 kr. Vore jag rikare än jag är hade jag köpt den.
Glasöga/Hemma, Värmdö 1978, av Gunnar Smoliansky, signerat exemplar i gelatin silver print. Ett fint exempel på det som kallas intimism, nära studier där ögonblicket och ljuset spelar roll.
Vad jag ville säga med ovanstående är egentligen att när det gäller så kallat vintage photography är det definitivt intressant att titta på bildkvalitet, komposition och upplaga. Men läs gärna på om fotograferna. Fortfarande är marknaden så ”ung” att man kan köpa riktigt fina bilder av välkända fotografer som kanske inte ligger högt uppe på popularitetslistan men som ligger högt på den analoga kvalitetslistan. Mitt tips är: titta på Hans Hammarskiöld, Sten Didrik Bellander, Erik Collin, Emil Heilborn, Dawid, Lennart Olson och nämnde Gunnar Smoliansky.
Spanska ridskolan 1952, foto Hans Hammarskiöld. Upplaga 65/100. Klubbad till 32 000 kr på Auktionsverket, klubbad till 17 000 kr på Bukowskis.
På ett-årsjubilerande Fotografiska står naturligtvis fotografi högt i tak, även om de enligt min mening inte hittills lyckats särskilt bra med presentationerna. Det är fortfarande problem med ljussättningen och editeringen när det gäller de stora utställningarna. Det ska bli riktigt intressant att se hur det blir med den kommande Robert Mappelthorpe-utställningen: jag hoppas verkligen att någon förstår att det MÅSTE handla om redigering, likamed väldigt få bilder av snoppar och kanske lite fler bilder av blomstånd. Exempelvis.
Eftersom jag just nu jämför mode (kläder) och fotografi (trendigt) måste jag uppmärksamma utställningen I Want To Live Close To You på Fotografiska med Jacob Felländers bilder. Jakcob är nämligen en av de fotografer som är ”på modet”. Tursamt nog fick jag egen visning med Jacob, så egentligen borde jag nog ha gjort en intervju bara för bloggen. Men den sparar jag till Jacobs nästa utställning. Just den här utställningen – som till skillnad från Fotografiskas huvudutställningar är ovanligt väl ljussatt (med hjälp av fotografen själv) – visar Jacob Felländers ganska så otroliga och nästintill overkliga bilder av olika världsmetropoler: bilderna flyter in i varandra eftersom Jacob utnyttjat den gammaldags tekniken att man ”rullar” tillbaka filmremsan steg för steg och åstadkommer dubbelexponeringar. Tekniskt sett är experimentet inte unikt, men Jacob har gjort det till sin ”grej” under flera års resor att fotografera olika tätbebyggda områden i städer som Hong Kong, New York, Dubai, Los Angeles och Paris. Resultatet är både suggestivt och fantasieggande. I den här utställningen är en av de mest effektfulla bilderna den med en kopia över tio meter. Wow. Även om jag tycker att det är rörande (faktiskt) hur Jacob tänker på hur vi människor flockas runt vissa områden – det är det som är idén i utställningen – så tycker jag mycket mera om det lilla mörka rummet där mer arkitektoniska detaljer dubbelkopieras, i svartvitt. Det är i det rummet som hans vidareutveckling kan spåras.
New York Chelsea, Dubai 2010 © Jacob Felländer. Utställningen på Fotografisk pågår till den 14 juni. Här syns det att Jacob har även konstnärlig utbildning, dvs han har målat och han gillar Turners uttryck. Men jag tänkte också på Strindbergs målningar.
Till sist återknyter jag resonemanget om finkulturen, med ett uttalande av Ulf Linde (DN 15/5.2011): ”Man säger att fotografi är konst! Det främjar inte den riktiga konsten utan bara den utspädda konsten.” Det var/är hans åsikt à propos att olika sorters ”konst” sprids ut på både konsthallar och muséer; om jag tolkar den gamle stofilen rätt skulle ”att spä ut konsten” innebära att det blir ganska tunt fast det uppträder på flera olika platser … Själv tycker jag att spridningen är bara bra. Exempelvis Thielska galleriet skulle må riktigt bra av en utställning med antingen foto eller mode …
À propos utställningar: glöm inte examensutställningarna på designskolorna, både Konstfack och Beckmans pågår fram till och med söndag 29 maj.
loading...
Dela:
0
