Utställningar Publicerad 28 mars 2011

Den nakna sanningen?

”När konst har erotik och sex som tema uppfattas det ofta som ett eksem; den pockar på uppmärksamhet och uppfattas samtidigt som irriterande och trivial.” Ett litet utsnitt ur förordet i katalogen till utställningen Lust & Last på Nationalmuseum. Ett viktigt utsnitt, som säger en hel del om en fantasieggande och intressant exposé som den här utställningen är. Det gäller att ha ”ögonen med sig” och vara vaksam på detaljer – bland annat inför hur tiderna förändrats och förändras: idag är vi väl märkligt indifferenta för hur nakna kroppar exponeras, och hur lite upphetsande det är, jag menar att vi idag oavbrutet ser nakna (eller halvnakna) kroppar i annonser, modereportage och på konstutställningar – men det är oerhört sällan som nakenheten har sexuell laddning eller är erotiskt kittlande. Nu är så att säga ingenting ”förbjudet” eller ”moraliskt förkastligt”, tvärtom ofta så ”pang på rödbetan” att ingenting övrigt lämnas till att fantisera över. Annat var det på 1500-talet, eller 1700-talet eller 1800-talet! Då kunde en bröstvårta eller en fyllig bakdel vara både chockerande och upphetsande – vilket får sin humoristiska bonus i att Nationalmuseum säljer presentförpackade ”jungfrubröst” (geléhallon!) i butiken. Bara den lilla grejen skriver under på vad lust och last kan vara.

Nu kommer ett litet bildexempel: Jean-Honoré Fragonards målning Den vackra tjänsteflickan. Den franska titeln säger så mycket mera: La résistance inutile, i princip ”helt lönlöst att göra motstånd”.

© Nationalmuseum

Den här lilla målningen hade inte hedersplats i salongen, den gömdes undan i herrns kabinett och var ett exempel på den tidens pornografi. Den är ett väldigt bra exempel på vad utställningen Lust & Last bjuder på: här kittlas alltså fantasin. Vilket ställs mot Sergels och Ehrensvärds teckningar från samma period (upplysningstidens 1700-tal) som är definitivt pornografiska, rentav gladporriga, och samtidigt uppfriskande humoristiska för en nutida åskådare. Det är just precis den sortens kontraster hela utställningen visar – och dessutom görs riktigt drastiska tillägg av nutida/samtida karaktär, som exempelvis Lars Nilssons videoinstallation med en onanerande kvinna i en skogsbacke. Då och där ställs betraktarens öga på prov: oanständigt, omoraliskt, lustfyllt? Men det är just precis det som gör utställningen så intressant och rolig – och värd att besöka: här finns anledning att fundera över hur vi förhåller oss till lustar, laster, dygd, moral, sex, pornografi … och om varför det är värt ett kapitel i konsthistorien.

Nu bedrev jag också en egen liten studie. Som handlar om anatomi. Jag kunde inte låta bli att bli fascinerad över hur bröst, bålpartier, bakdelar och ben hamnade fel i väldigt många målningar: titta igen på Fragonards målning och försök räkna ut hur långa ben kvinnan har – eller var de sitter fast på kroppen. Men den sorts detaljer var ointressant då; det var mer fråga om ”sinnebilden” än att vara realistisk. Roligast blir min studie när man tittar på 1500-talsmålningar, och inser att konstnärerna (ofta) inte hade en aning om hur en kvinna såg ut utan kläder – man kan se modets siluett utanför kroppen. Och varför inte titta på fötter, och inse att konstnärer först bara hade manliga nakenmodeller …

(Utställningen Lust & Last på Nationalmuseum pågår till 14 augusti 2011.)

Över till något helt annat. Men nära besläktat: inom fotografi är ofta den sexuella undertonen närvarande, egentligen mest när det gäller mode- och skönhetsbilder. Exempel på det syns i en hel del bilder i den utställning av Albert Watsons bilder som Fotografiska visar nu. Faktiskt tycker jag att många av Albert Watsons bilder har en sexig attityd, framför allt hans modebilder: han säger själv att han ofta fått höra att just hans modebilder är för starka (too strong), själv förklarar han det med att de kanske har en ”tyngd”. Jag envisas med att tycka att bilderna har attityd, de visar en stark närvaro, de utstrålar självsäkerhet och medvetande – vilket är sexigt. Jag kan också säga att jag tycker det finns en ärlig nakenhet i Watsons bilder: jag tror aldrig att han skulle säga att han vill provocera, men däremot sa han på den så kallade presskonferensen (jag säger s.k. eftersom ingen annan än han talade!) att det viktiga för honom är att hitta vad bilden ska förmedla, vad man ser och vad man vill se. Här berättade han om när han skulle porträttera regissören Alfred Hitchcock för Harper’s Bazaars julnummer 1973; han poängterade att den bilden var viktig för honom – om han gjorde den bra skulle den bli ett genombrott för honom som fotograf, och det blev den. Porträttet är ett bra exempel på att det finns något mer att se i bilden än bara skräckmästaren Hitchcock som håller en gås om halsen. Bilden finns med i utställningen, och naturligtvis finns den på Watsons absolut underbara hemsida, som jag av flera skäl rekommenderar ett besök på – jag ska strax återkomma till det. En annan bild som visar så mycket mer än vad ögat uppfattar är porträttet av Mick Jagger från 1992.

Mick Jagger, Los Angeles, 1992 © Albert Watson

Egentligen ville Watson ta Mick Jagger och en leopard sittande i en Corvette. Men leoparder är lömska, rentav farliga, så man behövde bygga en barriär mellan Jagger och leoparden, en plexiskiva. Så fick Watson en annan idé, tog en rulle av leopardens huvud, rullade tillbaka filmen och tog närbilden av Jagger: bilden är alltså en dubbelexponering. Håll med om att resultatet är rikt på associationer!

Det är det jag gillar med Watsons bilder. Mitt eget första ”möte” med hans bilder är bilderna han på 70-talet tog för de Beers, diamantföreningen. Och självklart modebilderna. Samt porträtten. Under 70–80-talet, när jag var i modebranschen som redaktör på Damernas Värld, var han en av mina stora favoriter, sida vid sida med Helmut Newton; det finns vissa likheter mellan deras bilder, fast Newtons modebilder är ”råare” och mer provocerande – men i båda fallen är det inga våp som ”porträtteras”, det väsentliga är att kvinnor är starka. Dags att visa en av de relativt få modebilder som förekommer i Fotografiskas utställning:

Gabrielle Reece i tights av Vivienne Westwood, tagen på Comédie Française, Paris, 1989, troligen för Vogue © Albert Watson

Albert Watson, född 1942 i Skottland, utbildade sig till grafisk formgivare och filmare, och började fotografera när han och hustrun flyttade till Los Angeles 1970. Han upptäckte snart att två saker var oerhört viktiga: grafisk skärpa och rätt ljus. Han är en typisk mörkrumsfotograf, som själv vill ha total kontroll över bilden. Det är just det som gör att han ofta sägs vara ”fotografernas fotograf”. Absolut. Han är en av de 20 fotografer som är mest beundrade i världen. Med andra ord blir det högst märkvärdigt att få se ett urval av hans bilder även här i lilla Sverige. Jag säger som jag tidigare sagt: toppen att Fotografiska tar hit den här typen av utställningar och ”tunga” fotografer, det var t o m aktuellt att Watson skulle vara den fotograf som gjorde öppningsutställningen på museet/konsthallen, istället blev det Annie Leibovitz som ”fick den äran”. Nu residerar Sarah Moon i stora hallen, och Albert Watson får det snåriga utrymmet på entréplanet. Vilket är på tok för trångt och för snålt! Albert Watson är en STOR fotograf som kräver plats – och bättre ljussättning, och glesare hängning. Det där är ett problem på Fotografiska; ett problem som underkänner värdet i fotografi, bilderna mår inte alls bra av att hänga så tätt inpå varandra och inte heller mår de bra av att ljusspotarna reflekterar hela rummet i glaset. Varför jag återkommer till varför jag tycker att ni ska gå in på Albert Watsons hemsida och se hur hans bilder ser ut. De tål dagsljus – det som är den nakna sanningen …

(Utställningen med Albert Watson på Fotografiska pågår till 12 juni 2011.)

Okategoriserade Publicerad 21 mars 2011

Modets mosaiker

Ibland blir det väldigt roligt med korsbefruktningar. Ett inredningsföretag som ganska länge roat sig med att ge mode-referenser till sina utställningar (eller snarare installationer), särskilt under Milanos möbelmässor, är italienska kakelmosaiktillverkaren Sicis. Vad de håller på med är helt galet, superkitschigt och ganska så vulgärt. Kolla bara in hemsidan: www.sicis.it. Men jag måste göra ett litet inpass, och hänvisar till min gamla favorit Diana Vreeland: var absolut inte rädd för det som är vulgärt, frukta snarare det som är tråkigt. Säga vad man vill om Sicis: tråkiga är de inte! Personligen är jag inte särskilt förtjust i deras sätt att marknadsföra att ingenting är omöjligt, det har bland annat blivit helt sanslösa möbler och badrumsinredningar som hör hemma i barocken. Ska jag uttrycka mig milt kan jag väl få säga att de ofta kliver över gränsen … men som sagt, tråkigt blir det sällan.

Inför kommande möbelmässa aviseras ett samarbete med Christian Lacroix, den franske modekreatören som relativt nyss gick i konkurs men som är ”på väg tillbaka” (som det heter) i andra sammanhang. Titta noga på den här underbara (ja, det tycker jag!) illustrationen av Lacroix för Sicis – och försök fundera över om det kommer att handla om möbler eller väggmosaik, eller kanske rentav ”något för kroppen” …

Så väldigt mycket Klimt, tänker jag. Alltså, den österrikiske konstnären Gustav Klimt som målade à la mosaik, med bland annat bladguld, tidigt 1900-tal. Han gjorde också väggmålningar. Varför inte jämföra? Jag tror Lacroix tänkte Klimt. Här syns nu Klimts porträtt av Adele Bloch-Bauer från 1907.

Vad ville jag säga med detta? Att jag faktiskt tror att innan det är dags för en ny minimalism så kommer vi att få uppleva fler ”frivoliteter” av det här mustiga, barocka, nästan burleska slaget.

Och avslutar med ytterligare ett bidrag från Sicis: prov på deras mosaiksmycken. Jag är säkert inte ensam om den lilla trendspaningen att smycken håller på förändra uttryck.