Okategoriserade Publicerad 22 februari 2011

Utställningsdags: franska bilder & utländska uniformer

Min modefavorit Yves Saint Laurent är ”affischpojke” för en väldigt fin & känslig fotoutställning på Moderna Museet med Jeanloup Sieffs bilder som pågår till 5 maj i år. Den underbara bilden från 1971 av den då 35-årige Yves orsakade viss skandal: det var första gången en modeskapare själv figurerade i en annons för en parfym – därtill helt naken, sånär på glasögonen. Men det handlade faktiskt om YSL:s första herrdoft, så idén hade sina skäl. ”Han ville chockera”, konstaterade Sieff som också tyckte att Yves ”såg ut som en inspirerad Jesus”.

Yves Saint Laurent, Paris, 1971 © The Estate of Jeanloup Sieff, Paris

Den franske fotografen Jeanloup Sieff (1933–2000) är välkänd och världsberömd, framför allt genom sina fantastiska modebilder från 60–70-talet, inspirerade porträtt, närgångna och poetiska dansbilder, sensuella nakenbilder (boken Torses Nus från 1986 är tveklöst bland de bästa i sin genre) och inte minst grafiska naturbilder. Mindre känt är att Sieff började som skrivande reportagefotograf i början av 50-talet. Sitt genombrott som mode- och porträttfotograf fick han hos franska Elle 1953 och gjorde sig snart känd för sina fräcka, ofta anekdotiska modebilder – för tidningar som Jardin des Modes, Harper’s Bazaar, Vogue, Queen, Twen och Nova. Jag minns särskilt bilderna från sent 60-tal; de var en stor inspirationskälla när man skulle göra modejobb som på något vis berättade en historia. En av mina favoriter från den tiden finns med i utställningen, av en modell i metallisk Paco Rabanne-klänning sittande i baksätet på en vacker gammal bil; bilden är gjord för brittiska Vogue 1967, bilen var viktig eftersom Sieff älskade bilar och gärna tog med dem för att få chans att provköra.

Utställningen visar genom 53 bilder ett mycket bra genomsnitt av Sieffs så kallade oevre, med mest fokus på dansbilderna. Bilderna av dansaren Carolyn Carlson ger verkligen svar på att hon var ”som en Giacometti-skulptur som fått liv”, som Sieff själv uttryckte det. Sieff gjorde gärna jämförelser mellan skulpturer och bilder: han tyckte om Brancusis tes att ”en skulptur som man inte vill krama om är ingen bra skulptur”, samma uttryck ville han förmedla med sina bilder – ”att man vill vidröra dem med ögat”. Det vill man! Väldigt tydligt är att Jeanloup Sieff älskade att fotografera för att behaga ögat: ”Foto är en enkel teknik som finns där för att tillfredställa sinnena: form, färg, ord, känsel …”

Gå och se utställningen och ge den god tid! Och vill man sedan lära känna Jeanloup Sieff mera rekommenderar jag boken Jeanloup Sieff som Taschen givit ut, och som förstås finns i Moderna Museets butik. Den är mycket läsvärd!

Kornblå uniform i s k dolman-modell, afrikanska hästjägarregementet, från 1848. Foto: Torke Edenberg/Armémuseum.

Nu visar Armémuseum tredje omgången av utställningar med uniformer som tema. Den nya utställningen Utländskt, som pågår fram till 17 augusti, visar en både färgstark och inspirerande blandning av just utländska uniformer. För den som är lika förtjust i uniformer som jag är blir det rena modevisningen! Dessutom ges prov på fantastiskt sömnadsarbete, och några av jackorna är nästan vackrare bakifrån. Vackrast är husarjackorna, de som kallas Dolma eller Dolman, som tar inspiration från framför allt ungerska uniformer. Här syns mest 1800-talsmodeller, men typen fanns redan på 1500-talet och inspirerades i sin tur av ottomanerna. (Dolma kommer av turkiska dolaman som betyder ”dräkt”.) Enjoy säger jag: Armémuseum är bästa modemuseet i stan!

Okategoriserade Publicerad 14 februari 2011

Liten betraktelse efter svenska möbelmässan

När jag besökte svenska möbelmässan i förra veckan tänkte jag ha en särskild spaning efter sustainism och gula accenter; det var liksom det som var ”förspelet” i mitt förra inlägg. Och mina mest bestående intryck från mässan skriver faktiskt under på att den tanken var helt riktig.

De positiva gula accenterna återfanns på flera ställen – exempelvis hos Lammhults och Karl Andersson & Söner. Särskilt förtjust blev jag i Carlos Tiscars små förvaringsskåp med vinklade insidor i klassiska kuvertformaten A2, A3 och A4. Jag gillar också det faktum att Karl Andersson & Söner är så konsekventa med sin företagsidé: vi tillverkar bara det som passar vårt koncept och det ska vara smarta och/eller finurliga produkter.

Hos Källemo fanns egensinniga Anna Kraitz serveringsvagn med mycket greppvänliga, stadiga ”handtag”: den gillar jag därför att den är just egen och personlig. Det är också det som gör Källemo så intressant: där fegar man aldrig ur, där ger man det egensinniga och personliga plats. Vad skulle Mats Theselius ha varit utan dem? Eller Jonas Bohlin för den delen: det var trots allt Sven Lundh, Källemos grundare, som såg det geniala och speciella med Jonas Bohlins betongstol och Mats Theselius plåtfåtöljer med älghudsklädsel. Med Anna Kraitz’ alster finns fortsättningen därav.

Egensinnig och personlig är alltid Jonas Bohlin; dessutom tycker jag att han är en mästare i att ”översätta” svenskhet vad gäller möbler, vilket nu återigen syntes med de stolar han gjort för Gemla och som ska möblera restaurangen AG. Den ganska oansenliga montern blev också mästerlig och absolut charmerande tack vare fondväggen där Jonas själv på känt, flyktigt manér skissat ett grenverk eller kanske var det en skog. Om man ska utnämna någon till ”svensk möbelpoet” är det Jonas; det säger jag inte för att vara insmickrande, för så förtjust är jag personligen inte i hans formspråk, men jag gillar hans sätt att uttrycka sig – det är så oerhört jordnära, down to earth med jord under naglarna men samtidigt poetiskt, på samma sätt som Eyvind Jonssons texter. Varför inte? Varför skulle man inte kunna jämföra en möbelproletär med en proletärförfattare.

Rakt på sak i sin formgivning är också alltid Lena Bergström: på mässan hade Design House Stockholm gjort en snygg ”skog” med hennes Björk-mattor (för övrigt en bästsäljare) och den nya sittpuffen Stubbe, klädd med samma väv som mattorna. Den stubben tänker jag ha i min hall kommande vinter: perfekt att sitta på när man ska snöra på sig vinterkängorna.

À propos poesi så har det på senare år visats flera exempel på poetiska uttryck med klar förankring till modevärlden. Jag tänker främst på plisseringar. Som bäst här och nu illustrerat av Secto Designs lampor formade med tunna trälameller.

Jag spar det bästa till sist: det absolut mest eleganta jag sett på länge fanns hos Gärsnäs, i Inga Sempés läckra, lätta stol Österlen. Whow! Bara det att stolen staplas lite på snedden så att det blir en cirklande skulptur gjorde mig alldeles lycklig. Men inte bara det: det där var också ett mycket bra exempel på att det går att utveckla till synes enkla pinnstolar till att bli absolut nutida och helt nya i uttryck. Bravo chere Inga och bravo Gärsnäs! Det förvånar mig inte att det tagit tre år att utveckla stolen; det måste få ta tid att finslipa och till sist komma ut med något som skriver under på både hållbarhet och estetik – jag tror Österlen är en framtida klassiker.

Nu skulle jag i och för sig kunna berätta varför fransyska Inga döpt stolen till Österlen, men det tänker jag hålla inne med eftersom jag intervjuade henne för en artikel som kommer in i Elle Interiör i april. Om ni däremot undrar varför en fransyska har ett så skandinaviskt namn som Inga kan jag berätta att hennes mamma är danska. Det enda Inga Sempé kan säga på klingande danska är ”det er dejligt”. Det är precis vad jag tycker om årets möbelmässa.

Stort tack till Olle Jo som tagit samtliga foton.

Okategoriserade Publicerad 04 februari 2011

Sustainism, köksverktyg & porslin

Ni vet hur det är: när man talar om vissa saker tillräckligt mycket så blir det ”en ism”. Nu är det hållbarhetens och varaktighetens tur. Glöm sustainability eller sustainable design – nu handlar det som sustainism. En bok i ämnet finns redan: Sustainism is the New Modernism, av kulturteoretikern Michiel Schwarz och designern Joost Elffers. Boken är ett ”kulturellt manifest” som ska lära oss vad det är frågan om. Smaka på ordet och tänk först och främst ansvarstagande och ansvarskännande. Sedan tar vi in allt annat som idag är viktigt i designvärlden; som hur och var saker tillverkas eller om de håller vad de lovar. För mig är sustainism utanpå allt annat att det handlar om ”hållbara värden” och att saker och ting ska hålla för ögats slitage.

Jag hittade en lustig liten notis i Svenska Dagbladet som fick mig att inse att sustainism förekommit väldigt länge. Det är radarparet Fibben och Kajenn som funderar över vardagliga småsaker: ”Kan det vara så att vi på vissa områden nått ett slags fulländning?” Typ hushållsverktyg som potatisskalaren, diskborsten med ”skrapnäbb” och den arombevarande gladpacken. Kan det bli bättre? ”Kanske borde vi instifta köksverktygens dag!” Jag håller fullständigt med herrarna och tänker på exempelvis Bialettis lilla espressobryggare: oglamorös, funktionell, fulländad. Det hjälper inte hur många efterföljare som kommit, men den där fula (odesignade) lilla raringen som såg dagens ljus på 1910-talet är oslagbar. Bara den kan få en egen dag i almanackan!

Inte alldeles osökt tänkte jag sedan på formgivaren Jasper Morrison som alltid hyllat omärkvärdig, vardagsnära, funktionell design. I exempelvis utställningarna Super Normal (2006) och Jugs Jars and Pitchers (2009) ställde Morrison sin egen slimmade design (för exempelvis Alessi) intill masstillverkade bruksföremål och köksredskap, där självklart Bialettibryggaren ingick. Gå in på Jasper Morrisons hemsida www.jaspermorrison.com och titta på utställningarna och hans egna basenkla och ursnygga serviser och köksredskap. Titta alldeles särskilt på de ovala uppläggningsfaten för Alessi eller porslinsservisen Moon för Rosenthal och inse att Jasper Morrison också är mannen bakom begreppet ”runda fyrkanter”. Inte undra på att så många andra formgivare beundrar honom och troligen är avundsjuka för att han ständigt uppnår fulländning! I sustainismens anda. Liksom modernismens.

Benporslin är ett av världens vackraste och mest hållbara material, påhittat av kineserna (det är därför det heter ”china” på engelska) och infört i Europa på 1600-talet. I Sverige gjorde vi porslin i Rörstrandsfabriken. Numera ägs varumärket Rörstrand av Iittala. Igår presenterades en ny servis i just benporslin för Rörstrand, Mademoiselle Oiseau (”fröken fågel”); det är en ganska annorlunda och ganska så ”tjejig” servis med två olika muggar, liten assiett, fat på fot och en ask med lock, som passar lika bra på toalettbordet som för kafferepet. Man kan lika gärna dricka kaffe ur den stora muggen som plantera en liten blomma i den, i den lilla runda asken kan man ha ”nipper”, karameller eller socker. För den enkla, eleganta formen står begåvade Anna Lerinder. För de drömska och roliga illustrationerna på porslinet står den numera Parisbaserade och spirituella illustratören Lovisa Burfitt. Det är Lovisas fantasier om Mademoiselle Oiseaus parisiska liv som gett servisen både dess namn och liv. Jag tycker fantasierna runt servisen är så rolig att Lovisa borde göra en bok – och det har hon lovat tänka på.

Sustainism? Absolut! Skönheten ligger alltid i betraktarens (och användarens) öga. Servisen kommer ut i butik vecka 14, alltså i april. Den vackra lilla porslinsasken kostar 399 kr.

Lovisa Burfitt fotograferad av Louise Enhörning.

Det här tycker jag är en både fin och inspirerande försmak av vad den stundande möbelmässan kan bjuda på.