Okategoriserade Publicerad 25 januari 2011

Nu är gult den nya svarta!

När jag var liten fanns det många lustiga ramsor om färg. Som den här: av alla färgerna de små mest av allt älskar jag den blå.
Eller den här: Gult är fult!
Men nu är just gult ”den nya svarta”. Och inte vilken gul nyans som helst utan en mustig gyllene dijonsenaps-gul som av Color Marketing Group fått det associationsrika namnet honey moon.

Det är ingen som helst slump. Beslutet är taget av de 175 trend- och färgkänsliga delegater som deltog i en femdagarskonferens som Color Marketing Group arrangerade i november förra året. Delegaterna är color design professionals vars roll är att komma fram till vilken färg vi vanliga dödliga ska dras till just i år.
Förutsägelsen grundar sig på de vanliga faktorer som får det att pirra till i kroppen på ”trendförutsägare” som Li Edelkoort (men hon ingår inte i den här gruppen, hon ”kan själv”): vad är på gång inom ekonomi, konst och teknologi, hur påverkas vi av hur illa moder jord mår, av pandemier, naturkatastrofer och så vidare.
Den officiella förklaringen varför det blev just honey moon är att det är ”en grundläggande optimistisk nyans” som har de bästa förutsättningar att tilltala nu när ”trams och fånerier är ute” och ”optimism och realism är inne”. Den här typen av analyser bygger på kontraster: efter säkra neutraler som beige och gråskala är vi trötta på det utslätade, men vi är ännu inte riktigt mogna för påtagliga kulörer som exempelvis tomatrött eller solgult utan är mer mottagliga för att muntra upp oss med liksom tryggare färger som – senapsgult.
Allt det här är absolut intressant. Det intressanta är också att väldigt många företag som arbetar med färg – som Pantone – inte alls sväljer den gyllene (!) medelväg som Color Marketing Group rekommenderar. Pantone utnämner honey suckle till 2011 års färg, alltså kaprifol, honungsgult med inslag av rosa. Den nyansen (3385) finns med bland Flüggers trendfärger, där man också visar kallt gult (som vargens öga!), läderrödbrunt (som engelska ridsadlar), vinrött och en grön nyans jag vill beskriva som lodengrönt. Samma dova gröna nyansen, och en blågrön variant som kan liknas vid petroleumblått, finns också med i den palett som Li Edelkoort valt för Alcro Designers.
Kanske allra mest intressant är att klargult – som hemkärnat smör och solen i sagorna – är den färg som bara sådär utan vidare dominerar säsongens dammodevisningar. Att modevärlden har ”fingertoppskänsla” för det här med färg och form vet vi, det är i regel åt det hållet man ska snegla om man vill få en forecast, en föraning. Knallgult, solgult, varmgult och Colemans senapsgula.

Även inom designvärldens syns gult. Och nu blev det dags att visa ett bildexempel: av Matti Klenells helt underbara (för att inte säga förtjusande) ljushållare Coquelicot (franska för vallmo, uttal kocklikå) gjorda till Collection Pascale/Gallery Pascale Cottard Olsson. Här finns den färgskala som räknas nu: vallmorött, gräsgrönt, svart, vitt och gult!

Foto: Jason Strong.

Som avslutning väljer jag att citera lite ur boken The Dress Doctor, av legendariska Edith Head, hon som var dräktdesigner i Hollywood och fick åtta Oscars-statyetter (bland annat en för de kläder Givenchy gjorde åt Audrey Hepburn till filmen Sabrina). Hon skrev sin stilguide redan 1959. Mycket stämmer fortfarande.
Every woman has weapons. One of them is color.
Bland Stimulating Colors nämns: cerise, scarlet, orange, lemon-yellow.
Bland Gay Colors nämns: chartreuse, rose pink, daffodil yellow, french blue.

Trust me: det är gult som är den nya svarta!

Okategoriserade Publicerad 14 januari 2011

En fotografisk favorit på Fotografiska

I Fotografiskas pressrelease för den utställning (Sarah Moon 12345) som nu pågår fram till 17 april står det att Sarah Moon är ”en av samtidens viktigaste kvinnliga fotografer”.
Visst är det så. Det har helt och hållet att göra med hennes bildspråk och sätt att göra sina helt egna bilder: med mjuk oskärpa, kraftigt gräng, gråskala, sepiaton. Hennes fotografi har även kategoriserats som (fotografisk) impressionism och soft focus; av fotohistoriker jämställs hon med gruppen ”poetiska fotografer” där bland andra Cecil Beaton och David Hamilton ingår och Deborah Turbeville ses som en efterföljare. I boken The History of Fashion Photography, av Nancy Hall-Duncan, från 1979, singlas också Sarah Moon ut som en av de få fotografer som har förmågan att skildra mode och kvinnor så att kvinnor känner igen sig. Det där skriver under på det som Chanel sa om sig själv som klädskapare: bara en kvinna kan förstå vad en kvinna vill ha. När det gäller att fotografera mode har kvinnliga fotografer samma fördel. När det sedan gäller kvinnliga fotografer som har en bakgrund som fotomodeller – vilket Sarah Moon också varit – kommer fördelen av att veta hur man känner sig framför kameran. Det där syntes så väl under 70-talet när Sarah Moon fotograferade mode för Nova, franska Vogue och Elle, samt gjorde bilder för modeföretag som Cacharel, Chanel och Rykiel: modellerna behövde aldrig känna sig löjliga eller vulgära och kläderna var alltid till sin fördel.
I det sammanhanget är det intressant att Sarah Moon gjorde Pirelli-kalendern 1972 och valde att göra scenografier/bilder som inspirerades av 1930-talets bordeller; bilderna var undersköna, rentav romantiska, men visst fanns där en tragisk, trasig underton – faktiskt i samma anda som Louis Malles väldigt vackra film Pretty Baby, som också skildrar livet på en bordell.
Dags att visa en 80-talsbild av Sarah Moon: Suzanne aux Tuileries.

Det här är väldigt mycket den poetiska Sarah Moon: titta på hur solljuset letar sig in mellan träden, lägg märke till stolen och hunden och kvinnans sätt att röra sig i bilden. Den här älskar jag. Den är så otroligt fransk; den får mig att längta efter att vandra i Tuilerierna, trädgården vid Louvren, att sitta ner på en av de där statliga stolarna (från Fermob) och kanhända läsa Proust eller kanske hellre Hemingways En fest för livet … och sedan kan jag förstås filosofera över vilken historia den här bilden kan bära på. (Den här bilden är också en av ”de gamla bilderna” som Sarah Moon själv tycker mycket om.)Att bildserier, som exempelvis i modereportage, ska berätta en historia är Sarah Moon stor vän av. Det var så man gjorde modereportage på 70-talet, eller bara enstaka bilder. Hon älskade den tiden, då man hade ”kreativ frihet” och fick göra ”det man ville” – utan att behöva ta hänsyn till annonsintäkter och hur ekonomidirektörer tänkte. Jo, mina vänner, det hann vi tala om och konstatera när vi pratade med varandra helt kort. Hon fick en särskild glimt i ögat när vi så kom överens om att ”visst var 70-talet helt underbart”. (Det var det! Då var jag var moderedaktör på Damernas Värld och hade också ”konstnärlig frihet”.) Det var också då hon blev ”världsberömd”, då hon gjorde sina första professionella fotouppdrag för Cacharel och gjorde stilbildande annonsbilder för dem – och sedan för Biba, och hårstudion Carita. ”Det var det som gjorde mig”, säger hon.Och nu kan jag inte låta bli att visa en bild som är från den tiden, ett inbjudningskort för en visning hos Cacharel. Jag älskar också den bilden: den är så mycket 70-tal, så mycket 20-talspastisch som det då skulle vara, och så mycket Sarah Moon.

Sarah Moon hette fortfarande Marielle Hadengue och gick på målarskola när hon började arbeta som modell. Det var då hon lärde sig att bli fotograf: hon är helt självlärd, men gudarna ska veta att hon lärde sig mycket om fotografi och ljussättning under åren som modell. Att hon är extremt närsynt skulle ha skapat en gimmick: det där lite lagom suddiga var så hon såg saker utan glasögon. ”Men tro inte allt som står om mig på internet”, säger hon med ett leende, men medger att visst använde hon filter för att få den där out-of-focus-oskärpan hon tyckte om. Och javisst, hon älskar Steichens bilder som är framkallade genom gasväv, men det tricket använde hon aldrig. Mest älskar hon Diane Arbus’ och Man Rays solariserade bilder, vars anda definitivt återfinns i många av hennes egna bilder. Förresten, det där liksom suddiga, de där bilderna hon får på näthinnan och sedan ska förverkliga – ”det är att se bilder som hägringar” … Det gör också att bilderna får textur. För övrigt arbetar hon helst analogt, och helst med polaroid och i storformat. Kopiorna görs av två olika ”killar” som har litografitryck i ryggen.
Svartvitt föredrar hon: ”Det är essensen av fotografi, ser man en bild av en vallmo vet man ju vilken färg den har eller hur?”
Jag kunde (förstås) inte låta bli att fråga Sarah Moon om vilka kvinnliga fotografer hon själv tycker om och respekterar – Diane Arbus är favoriten – men fick också en oväntad reflektion, om amerikanskan Lillian Bassman, som Sarah Moon också träffat (hon har gjort flera egna ”dokumentärer” sedan hon blev sin egen 1985, bland annat om Cartier-Bresson 1995): ”Man talar så mycket om Richard Avedons sätt att göra ultimata modebilder, men egentligen kom allt det där först från Lillian Bassman, det tycker jag är tråkigt att man aldrig talar om …”
Lillian Bassman är den fotograf som enligt många anses vara den första kvinnliga modefotografen! Hon hade för övrigt samma idé som Sarah Moon har när det gäller hur man fokuserar modebilder: eftersom modebilder i regel bär på alldeles för mycket information är det inte fel att beskära bilderna, att begränsa sig till kläderna och rentav strunta i ansikte och ben.
Och nu avslutar jag den här novellen med ett härligt självporträtt av den nu 70-åriga Sarah Moon. Shit; jag glömde fråga varifrån hon tog pseudonymen Sarah Moon.

Som vanligt blev det en lång ”intro”, men den känns nödvändig för att ni ska förstå varför Sarah Moon och hennes bilder är speciella. För att tycka om hennes bilder måste man verkligen sätta sig in i hennes bildspråk och bildvärld. Om man nu inte, som jag, hör till dem som ”känner” henne och tycker om det där aningen surrealistiska och liksom drömska som hon bjuder på. Jag för min del njuter av många av de drygt 200 bilder Fotografiska visar och jag tycker utställningen är fantastisk – bland annat därför att det är ovanligt, överraskande och alltför sällan den här typen av fotografi uppmärksammas i Sverige. Jag är till och med överraskad att Fotografiska gör den: i och för sig visade de genom Annie Leibowitz-utställningen att de är intresserade av att skapa en ”scen” där så kallat internationellt fotografi har en självklar plats. I mitt tycke visar Sarah Moon-utställningen vikten därav. Så: bravo Fotografiska! Blir det fortsättning med Avedon-utställningen och Bailey-utställningen och Model as a Muse-utställningen?
För övrigt: bygger utställningen Sarah Moon 12345 på en bok, eller snarare en kassett med fem olika böcker, som jag råkar vara lycklig ägare till. Den går att köpa i min favoritbokhandel Amazon.

Inredning Publicerad 13 januari 2011

Modets mesta snabbmat-kedja?

Jag fick ett meddelande från Prada om att de öppnat sin första butik i Perth, Australien. Butiken på 250 kvadrat ligger i Harper’s Building på Hay Street. Byggnaden ser ganska oansenlig ut tycker jag, och så slog mig tanken att: nu finns Prada i stort sett varenda hörn av världen, precis som McDonald’s. Jag menar att vissa lyxmärken är precis som vissa snabbmatkedjor, och jag erkänner gärna att jag hör till dem som tycker att Prada är lyxbranschens snabbmatsvariant. Jag har skrivit om fenomenet i ELLE Interiör förut (exempelvis i senaste numret, Likvaka över lyxmärken) men jag är fortfarande lika fascinerad över hur kategoriskt exempelvis Prada väljer att sprida sina butiker över hela världen. Att det är skillnad på Perth och Paris konstateras genom butikerna: Paris har ett flaggskepp och då tillkallas superstjärnarkitekten Rem Koolhaas, men för butiken i Perth fick Roberto Baciocchi uppdraget att inreda med svartvita marmorgolv och väggar täckta med Pradagrön kanvas. (Den nyansen fick Miuccia inspiration till från de ärgade koppartaken hemma i Milano!) På innehållet är det däremot ingen skillnad, samma höga priser och samma varor i Perth och Paris …

Vad ville jag nu med den här brasklappen? Jag missunnar inte innevånarna i Perth den nya Pradabutiken med sitt snygga golv i italiensk marmor. Jag tänker på allt prat om överkonsumtion och hur illa vår jord och pingvinerna mår därför att vi använder jordens resurser på fel sätt …