Kärlek & galenskap i modevärlden
Jag, som är hängiven YSL-fan, har nu också äntligen sett filmen L’Amour fou som går på biografen Sture och som handlar om kärleksförhållandet mellan den nästan pinsamt begåvade Yves Saint Laurent (1936–2008) och hans ekonomiska partner Pierre Bergé. Detta enligt förhandsreklamen. Filmens titel L’Amour fou översätts på svenska till Den stora kärleken. På franska är uttrycket dubbelbottnat: på nutidssvenska skulle jag översätta till ”galet förälskad”, men efter att ha sett filmen går jag med på den svenska titeln. Den neurotiske, begåvade och självdestruktive Yves Saint Laurent (”han föddes med ett nervöst sammanbrott”) var inte bara finansmannen Bergés enda stora kärlek, han var också Bergés storverk, inkomstkälla och väg till egna framgångar. Det där var inte en analys utan snarare ett krasst konstaterande – för det här är Bergés film.
L’Amour fou är bitvis rörande, när Yves skymtar förbi, men framför allt fascinerande – i alla fall för mig som alltid beundrat Saint Laurent, för det modegeni han var – men allt det som var personligheten och den begåvade, passionerade klädskaparen Yves Saint Laurent passerar här egendomligt blekt. Ändå var det för att Yves var den han var som Bergé blev förälskad, eller kanske snarare fascinerad. Några korta år som Diors ”kronprins” hade också gjort Yves berömd. Han var en begåvning att satsa på. Vilket den krasse ekonomen Bergé insåg. Genom succén Yves Saint Laurent blev Bergé en mäktig och förmögen modedirektör – och med tiden den självförbrännande Yves’ omhändertagare; han såg till att hans investering överlevde alkoholism och drogberoende. Geniet behövdes ju för att ”business as usual” skulle bestå. Var det kanske det som var l’amourfou för Bergé?
Tidigt 70-tal, det tidigare blyga geniet börjar nu släppa loss privat, på nattklubbarna Le Palace och Le Sept, men samtidigt gör han strikta damsmokingar och lanserar folkloremode inspirerat av Ballet Russe. © Nonstop Entertainment
Den röda tråden i filmen – förutom att Bergé framställer sig som en välvillig förmyndare av arvet YSL – är försäljningen av den gemensamma konstskatt som herrarna byggde upp efter det att modehuset YSL/Yves Saint Laurent fick sitt genombrott 1962. Efter Yves’ död valde Pierre Bergé att helt osentimentalt göra sig av med konst, objets d’art och memoralia (i sin tur den inramning som Yves behövde och fann trygghet i mellan varven då han med växande prestationsångest ägnade sig åt sin amour fou, passionen för och lusten till att skapa kläder) som samlats i de tre olika hem de i olika perioder delat: auktionen inbringade många miljarder euro som bland annat bildade insatsen för Fondation Pierre Bergé Yves Saint Laurent, belägen i det före detta modehuset. Det är dels en utställningslokal, där alla utställningar förankras till YSL, och ett forskningscentrum, som exempelvis jag skulle kunna besöka för att skriva en avhandling om Yves’ smokingstilar.
Mina funderingar kanske gör att ni trots allt går och ser filmen; där finns några få exempel på Yves’ stjärnkvalitet, som när 300 av hans modeller fyllde en hel fotbollsplan i världens största modevisning för att fira en då 40-årig karriär. Då fick jag tårar i ögonen.
Att ge kvinnor samma frihet som män har i sina kostymer var YSL:s idé bakom byxdressen och damsmokingen, som lanserades 1966. Sedan dess en klassiker, samt dandy-favorit för många kvinnor. Här i Helmut Newtons klassiska bilder från 1975.
Så raskt över till ett annat klädspår: miniutställningen Dandy på Nordiska Museet som pågår till 1 maj 2011. Den bygger på ett förslag från Jon Thors och Elias Hillström. Ett försök att illustrera vad dandyism kan stå för består i sex ”bagateller”, dvs dockor stylade av sex kläd- och/eller modemedvetna män. Christian Quaglia på Herr Judit motiverar sina val med att dandyism handlar om att provocera: det håller jag med om. Dandyism handlar oftast om att utmana det medelmåttiga, lagoma, likformade – som exempelvis Oscar Wilde (1858–1900) fann ett sant nöje i.
Det bästa är annars två vitriner med tillbehör (ur museets samlingar): där kan man exempelvis kolla in ett litet schema för hur man knyter kravatter, något som super-dandyn Beau Brummel (1778–1840) skickligt ägnade förmiddagarna åt – han lär ha hittat på 26 varianter.
Värt en omväg? Inte egentligen. Jag tycker nog att Nordiska kunde ha bjudit på lite mer ur sina samlingar. Men där finns kanske för lite stoff? Som nu är får man exempelvis nöja sig med det screenade porträttet av den franske greven Robert de Montesquiou-Fezensac i välsittande grå kostym …
Om ni har lust att vidare utforska ämnet föreslår jag bildrik litteratur som Farid Chenounes A History ofMen’s Fashion och Jocks & Nerds av Richard Martin och Harold Koda.
Tweed & prickigt i Lalle Johnsons dandy, mauve & rosa kashmir för Christian Quaglias dandy. Foto Mats Landin © Nordiska Museet
I vanlig ordning har Nordiska Museet föredrag med anknytning till utställningen Dandy. Igår kväll lyssnade jag på Per Sjölund, som berättade om slipsens historia, assisterad av sin sidekick Marcus Gners; tillsammans har de skrivit Slipsboken (Bardack Publishing 2007) som nu lagom till Fars Dag ges ut av Pocketförlaget i en prydlig svart box – med bifogad röd sidenslips. Det är bara att gå hem och öva sig, att exempelvis knyta en Windsorknut; en komplicerad variant som Hertigen av Windsor lär ha kommit på. Han, som ”sa upp sig” från jobbet som kung Edward VIII för att gifta sig med Wallis Simpson, var särskilt förtjust i bredrandiga slipsar. Dandy var han definitivt!
Dandyn – en klassfråga? Är ämnet för det samtal som förs på Nordiska Museet onsdagen den 24 november, mellan Björn af Kleen och Elin von Unge. Han har också stylat en docka för utställningen.
Komplicerad kravatt-knytning från 1820-talet & omslaget till Slipsboken.
loading...
Dela:
0
Trendspaning: titta tillbaka, se framåt
Igår kväll var vi på Elle Interiör på tapetvernissage hos Flügger och lyssnade på Henrik Mattsson, som är en både begåvad & underhållande trendanalytiker tillika framtidsforskare – ”som vet vad som komma skall inom såväl design som generella attityder och beteenden”, enligt inbjudan.
Ni vet ju att jag gillar så’nt. Jag faktiskt ÄLSKAR att lyssna på just Henke av flera orsaker: han HAR verkligen det i sig att liksom fukta pekfingret, lyfta det mot cyber-space, svinga trollspöet – och sedan närmast oemotståndligt (för att inte säga oefterhärmeligt!) meddela omvärlden vad som ligger i luften just nu. Ingen nämnd och ingen glömd, men Henke Mattsson är bara bäst på att göra trendspaning till underhållning. Varenda en i publiken hos Flügger skrev under på det, det kändes tydligt. Och förstås kände jag också att det här, det måste vi/jag bara vidarebefordra.
Så nu kommer den snabba resumén: som det nu och närmast ser ut är det tre tendenser i omsvang att vara vaksam inför.
Alvar Aaltos välkända pall nr 60, en trendig 75-åring
1. Neo-modernism. Stödord sleek = strömlinjeformat och avskalat (nej, minimalism ingår inte i vokabulären). Här handlar det om att titta tillbaka på 60-talets framåtanda, men ”att se dåtidens positivitet genom nutidens teknik”. Jag uppfattade det som att det genomgående väsentliga budskapet för alla de tre ”trendspaningar” Henke nu bjöd på är: titta tillbaka och samtidigt se framåt. Stål, betong, cement, gråskala, geometriska mönster. Titta på och inspireras av den nutida arkitekturen: se vad Herzog de Meuron gör med Hamburgoperan. Kolla in hur det ser ut hemma hos Marc Newson (finns i senaste Elle Interiör!). Titta på hur italienska möbelfirmor kombinerar ”liksom satta, knubbiga möbler” med spretiga, rangliga objekt ”i inte så perfekta former” – ”och våga satsa på framtiden!” Jag tänkte på Flash Gordon, futuristiska science-fiction-scenografier, Zaha Hadid, Verner Panton och Karim Rashid. Och så kunde jag förstås tänka 60-talsmode: Mary Quant, Courrèges, Cardin och tv-serier som Star Trek. Där utöver bara älskade jag Henkes suggestiva illustration med en molnig himmel – ”det är där, en trappa upp, som det händer”.
2. Neo-surrealism. Stödord flimsy = surrigt, onaturligt naturligt. Som illustrerades med flera exempel formgivna av holländska designer som exempelvis Hella Jongerius korsstygnsbroderade krukor gjorda till Ikeas PS-serie. Exempelvis anti-design som hämtar inspiration från det folkliga, den brukar förresten vara holländsk. Ett kodord är fracturing: låna intryck från förr, bryta ner det, omstrukturera och åstadkomma något man känner igen men som ”uppträder” i en sorts förklädnad. Det där var min tolkning; Henke säger att det handlar om allt som ”är långt ifrån det ängsliga”. Färgindikation: inte alls så beige, eller ”bäschiga” som han uttalar det. Här var det också dags att ifrågasätta hur trovärdigt fenomenet ”sustainability” (hållbarhet) är och att konstatera att ”ekologi inte är grön” eftersom den giftigaste av alla färger är just den gröna, vars kulörer inte kan framställas utan tungmetaller som vår jord mår dåligt i magen av. Visst var (är?) resonemanget surrigt, men det är ju så irrationell omvärlden just nu är.
3. Neo-rationalism. Stödord sturdy = praktiskt, funktionellt. Form- och uttrycksmässigt det som påminner om det nordiska, som är känt för sin slitstyrka. Å ena sidan det hantverksmässiga och de slitna ytorna, å andra sidan det som tar intryck från det klassiska. Tänk Wegner, Aalto, Svenskt Tenn (och här visade Henke paret Marc Newson & Charlotte Stockdale sittandes i sin Liljevalchs-soffa, signerad Josef Frank) och titta på hur Front uppdaterat Höganäs Keramik med en liksom retro-klassisk servis. Sätt handmade mot hightech – och minns alltså budordet om att titta tillbaka och att se framåt. I det sammanhanget blir jag särskilt glad, eftersom jag när jag gör trendspaningsföredrag (bland annat för Elle Interiör) alltid hävdar att ”bara den som kan sin historia kan se sin samtid och framtid”. För övrigt är det också så att varje gång man lyssnar till skickliga trendspaningar så vill man ju gärna få ett slags bekräftelse på att man själv känner rätt. I det fallet kan jag säga att jag själv känner mig särskilt trendkänslig när jag får bekräftelser från Henrik Mattsson och Li Edelkoort.
Nu avslutade Henke sin analys med att lista tre beskrivande så kallade värdeord, som vart och ett relaterar till ovanstående megatrender: Pro-konstruktion, De-konstruktion, Re-konstruktion. Tänkvärt, tycker jag.
loading...
Dela:
0
