De senaste två veckorna har varit som att åka i en berg-och-dalbana mellan olika så kallade designdiscipliner av mycket varierande art, från hisnande och kittlande till bottennapp: öppnandet av Fotografiska, med ”världsfotografen” Annie Leibovitz som publikdragare, där den fotograf- och kulturkändistäta vernissagen måste inbegripas som ett av säsongens bättre event, följdes av designhögskolornas examensutställningar och avslutades (för min del) med en tredagarstripp till Helsingfors för att bland annat höra om vilka planer Helsingfors har inför år 2012 som World Design Capital och för att träffa en av Nordens designgiganter ”assoluta” – Oiva Toikka. Det är inte sååå svårt att göra en personlig topplista – och det tänker jag förstås göra – men först ger jag ett stillsamt bildexempel med utsikten från Oiva Toikkas brygga i det lilla ”gudsförgätna” glasbrukssamhället Notsjö (Nuutajärvi) i Finland. 

Detta – att se träden spegla sig i en spegelblank insjö i en ack så nordiskt naturskön miljö – var på ett sällsamt sätt en välbehövlig paus från allt snack om ”design”. Där och då kunde man fundera över både ekologiska värden och vad ”design for life” kan handla om: förlåt en hemmafilosofisk utvikning, men inte är det väl så himla viktigt att allt är designat? Ogräs växer ju – exempelvis – precis där det passar dem … 

Ogräs är kanhända bra exempel när jag nu gör min (personliga) topplista över de senaste veckornas designupplevelser.

1.Öppnandet av Fotografiska: jag värderar ett besök där som ”värt en omväg” på grund av de vidlyftiga, väl ombyggda lokalerna och möjligheten att framgent se intressanta fotoutställningar. Den just nu större utställningen med Annie Leibovitz bilder tappar tyvärr sin kraft på grund av hängningen, där de mycket privata bilderna blandas med kändisporträtten på ett ganska så okänsligt sätt – i mitt tycke hade det varit bättre att separera bilderna (som gjordes i Paris när jag såg utställningen för första gången), och i mitt tycke är fortfarande de privata bilderna starkare eftersom de visar på ett engagemang. Mina favoriter bland uppdragsporträtten (för tidningen Vanity Fair) är de av Al Pacino och Robert de Niro (som hängs intill varandra): Pacino är nöjd och kompakt, de Niro verkar vaksamt undra när fru fotografen är klar. Det är absolut värt att tänka på att ”vanity fair” är ”fåfängans marknad”. Möjligen återverkar det på alla fyra utställningar som Fotografiska nu visar … det kanske till och med är ett tecken i tiden … Utställningen Annie Leibovitz: A Photographer’s Life 1990–2005 pågår till 29 september

Annie på Café Flore i Paris 1997. Foto: Martin Schoeller.

2.Beckmans & Konstfacks examensutställningar: Nu är bådadera över när jag skriver detta, men kanske kan ni ha funderat över varför det skrivits så lite om dem. Det brukar vara säsongens grej att ge prov på ”håll ögonen på”. Förstås finns det en anledning. Jag är för all del hård (kritisk!) och kanske orättvis, men jag tyckte att bådadera var en besvikelse. Kreativt sett. Estetiskt sett. Jag har noll förståelse för varför ”design” på designskolor måste bli så ifrågasättande att själva formgivningen försvinner. Som en bekant sa efter Beckmans modevisning: ”har de tappat saxen?” Inte bara det: räknas inte konstruktion? Jag menar blott: först måste man lära sig hantverket, som med bordsskick när man lär sig äta rätt med kniv och gaffel, sedan kan man förkasta reglerna.

     

3.Undantagen bekräftar regeln: Det här med ”ekologiskt medvetande” är ett intressant fenomen. Både på Konstfack och på Beckmans fanns exempel på hur man kan lösa sophantering smart: på Beckmans visade Linn Mork hur man ”skruvar” ihop juiceförpackningar så de tar mindre plats i soporna – det var ett utmärkt exempel på ”kreativt tänkande”, eller ett bra exempel på ”resourceful design thinking” som det numera heter.

4.World Design Capital: Det här är ett fenomen som har lärt sig något av fenomenet ”kulturhuvudstad” – det går inte att ha flera kulturhuvudstäder åt gången, man måste koncentrera sig på en i taget. Helsingfors är som designhuvudstad ”tredje gången gillt” efter Torino, Italien (2008) och Seoul, Korea (2010); fenomenet ifråga sker alltså vartannat år, vilket innebär att staden ifråga har viss tid att förbereda sig. Kolla nu gärna www.worlddesigncapital.com för att förstå att Seoul bygger om hela sta’n för att bevisa hur designmedveten den är. Helsingfors jobbar efter mantrat ”design som en del av livet” och vill gärna inbegripa allt från lekparker till designbutiker. I programförklaringen ingår nog så kaxigt att staden valdes eftersom den har ”en trovärdig bakgrund” – design är en del av livet och den finländska livsstilen. Det är ett modigt påstående som har en viss (historisk) förankring i att finnarna fick sitt designmedvetna genomslag efter andra världskriget då de visade upp sig på triennalerna i Milano: det var då Finland skapade myten om hur skärpt finsk design var via glas av Wirkkala och Sarpaneva och textil från Marimekko. Det ska bli oerhört intressant att se om den kraften och distinktionen finns kvar. 

Ett intressant sidospår är att det ska ”skapas” ett Alvar Aalto Center i mellanrummet mellan varuhuset Stockmann och Akademiska bokhandeln. Jag är egentligen inte ens ironisk när jag påstår att naturligtvis måste man i sammanhanget framhäva Alvar Aalto: han är världens mest berömda finne.

5.Nuutajärvi glasbruk & Oiva Toikka: Nu är egentligen den här topplistan lite bakvänd, för som jag känner just nu ligger Oiva Toikka etta. Om ni till äventyrs inte känner till honom säger jag fåglar: googla ”birds” och iittala! Nu på lördag invigs en utställning om (och med) honom på designmuseet i Helsingfors: Oiva Toikka – 50 år av impulser pågår till 19 september. 

Mitt besök i Finland gick ut på att jag ville besöka glasbruket i Nuutajärvi (egentligen Notsjö, glasbruket som grundades 1793 av svenskar, och som Oiva Toikka hävdar ska uttalas på svenska) och för att träffa Oiva – Finlands mest kända formgivare med rötter i det progressiva 1950-talet. Jag har varit nyfiken på honom länge, bland annat för att vår svenska designprofessor Kerstin Wickman sagt & säger att Oiva är en av de mest positiva, härliga, underbara och egensinniga personligheter som finns i designvärlden. Så sant. Jag ska inte säga att jag ”blev kär” direkt, men det tog inte särskilt lång tid att bli helt bedårad av Oiva – ungefär i höjd med att jag ser glasblåsarna i Notsjö göra ”vad-som-helst” för honom och vi sedan sitter och äter korvsoppa i kantinen förstår jag precis varför han, Oiva, är så älskansvärd. Som bästa sortens finsk lakris: mjuk, lite söt, aningen salt. Sedan måste man få bli mer nyfiken på en person som enligt många designvetare beskrivs som ”en konstnärssjäl som då och då utför designuppdrag”. Det sägs även att Oiva Toikka formmässigt befinner sig mellan ”pop och barock”. Oiva själv uttrycker det inte riktigt så: som mest allvarligt säger han att han ”mest har roligt, och mest kopierar mig själv”. Om detta och hur han lärde sig svenska, när han arbetade med Kaj Franck på Notsjö/Nuutajärvi, ska jag berätta mer om i ELLE Interiörs septembernummer. 

Högt och lågt, brukar vi säga att det handlar om i tidningen. Det är väl ungefär sammanfattningen av detta inlägg.

Jag upplevde ett riktigt fashion moment i tungviktsklassen i helgen: Yves Saint Laurent au Petit Palais, den största retrospektiven om denne specielle modets mästare som dog för bara två år sedan. Faktiskt är utställningen så fantastisk att det är värt att resa till Paris för den sakens skull. Utställningen går hela sommaren, fram till 29 augusti. 

Det är klokt att beställa biljett på nätet – www.petitpalais.paris.fr – leta efter ”individuella visningar”; spontanbesök innebär två timmars köande, från klockan 10.00 till sista insläppet 16.00. Nu vet jag genom flera köande att utställningen är värd besväret, och för egen del kan jag intyga att det är en av de mest underbara modeutställningar jag sett – och jag har sett många! Som bäst ska jag jämföra just den här utställningen med den 20-årsutställning (om YSL) som gjordes i Paris 1982 och den 25-årsretrospektiv som följde på Metropolitan Museum i New York. Även om Yves själv då var i ganska dålig kondition (på grund av ständig prestationsångest & allt oftare återkommande depressioner tog han alltmer tunga droger) skulle det visa sig att han hade ”mycket mode” kvar i sig …

Här syns en ännu ung och mager Yves Saint Laurent (1936–2008) på en berömd bild som Jean-Loup Sieff tog 1971 som promotion för modehusets första herrdoft. Just 1971 var ett intressant år i karriären, vilket scenograferas på ett fyndigt sätt i utställningen: på väggarna sitter uppförstorade klipp ur de ”recensioner” som Hebe Dorsey (för Herald Tribune) och Eugenia Sheppard (för New York Post) skrev om den så kallade 40-talskollektionen – damerna ansåg att det var det fulaste de sett. Hebe Dorseys kritik var så syrlig att hon inte blev bjuden till visningarna hos Saint Laurent på flera år. Yves själv gjorde den 40-talsinfluerade kollektionen som en protest mot rådande hippiemode med slafsiga, långa kjolar och plastiga smycken. Oavsett kritiken slog stilen – och alla vi som föddes på 40-talet älskade Yves ”protester” som den axelbreda, gröna sjubbjackan och den kritrandiga kostymen – vilket i sin tur skapade den första retrotrenden någonsin för 40-tal, många har följt därefter. Idag ler man åt reaktionerna och konstaterar att Yves raka, axelvadderade kavajer gjorde ett viktigt avtryck!

Ovan syns svenska husmodellen Ulla i den första Le Smoking som visades hösten 1966. Samma år startades konfektionslinjen Yves Saint Laurent Rive Gauche: det var direkt ett försäljningstrick att nå en yngre publik. Eftersom kollektionerna stilmässigt följde couturen kom verkligen både smokingen, kostymerna (det hette först byxdress), knyrosettblusarna och korsettliven ”ut på gatan”. Coco Chanel, som då ännu levde, gillade Yves smokingar: säkert gjorde hon en jämförelse med sina små svarta. Just 1971, samma år som Chanel dog, blev svart universell modefärg tack vare YSL. När jag skriver det tänker jag på hur oändligt många ”modetrick” vi har just Yves Saint Laurent att tacka för. Utan vidare skriver jag under på att han verkligen är en av 1900-talets viktigaste modekreatörer. Att han är min speciella favorit vet ni säkert – jag har säkert tidigare påpekat att jag vill bli begravd i min YSL-smoking …

Nu skulle jag ju kunna skriva en roman om denna min favoritdesigner. Behövs inte: Ett härligt och fantastiskt komplemenet till utställningen är bokkatalogen – se omslag ovan – som nog enklast kan beställas från Amazon. Där står ”allt” om Yves, där finns bilder av alla milstolparna och där finns samtliga plagg från utställningen med.

Och vill ni se vad som skrivits (på franska) kan ni titta in på hemsidan www.yslretrospective.com

Tråkigt väder betyder för mig att helst ligga kvar i sängen och läsa roliga böcker, i alla fall på helgerna. Det har ju blivit några. Och det kanske blir fler: för tänk om det blir dåligt väder nu i Kristi Flygar-helgen? Jag har flera tips.

För ensamma hjärtans klubb rekommenderar jag varmt Per Hagmans nya roman: Vänner för livet, Albert Bonniers förlag.

Jag gillar Per Hagmans sätt att skriva, det har jag gjort sedan han skrev Cigarett 1991: hans språk är behagligt, hans livsleda är så nutida arrogant och lagom Kafka-mässig, hans sätt att berätta är inte särskilt påträngande men ganska suggestivt. Nej, inte så att man får idéer, men lättsamt så att man kan sätta sig in i händelseförloppet och associera: det kunde ju faktiskt hända mig, om inte … Jag har ingen som helst aning om vem Per Hagman är, men något fick jag väl lära mig genom senaste boken Att komma hem ska vara som en schlager (2004) där han berättade en hel del om sitt eget ganska planlösa liv och leverne. Och sedan blev han liksom ”hemlös” och flyttade till franska Rivieran. Sex år senare kommer Vänner för livet ur honom. Det var väl för väl, eftersom han tydligen har ”vilat på sina inre lagrar”: jag vet fortfarande inte vem Per Hagman är eller vill vara, och det spelar ingen som helst roll, för han är fullkomligt lysande i sitt berättande om hemlösa varelser som bara vill bli bekräftade och älskade. Att läsa den här alldeles för tjocka boken var en ytterst behaglig upplevelse flera kyliga vårkvällar och helger: det var som att se en feel-good-film, alltför många timmar lång men gud-ske-lov med lyckligt slut. 

Ulf Lundells En öppen vinter, Wahlström & Widstrand, är kanske också lite Kafka-mässig och på något vis sorglig. Men intressant. Kanske mest för att det är Lundell. Det är något intrikat med att han faktiskt bjuder in oss läsare att ta del av hans poetiskt utformade texter som så uppenbarligen handlar om honom själv och hans (eventuella) självinsikter. Det är väl det poesi går ut på. Det här är förmodligen det närmaste man kan komma Ulf Lundells stundom oroliga själ; för min del spelar det inte så stor roll, jag är mer fascinerad av hans sätt att dikta och jag är riktigt glad över att få ta till mig hans sätt att ”vårda” ord och språk. Det har i alla fall jag alltid känt: att han har det i sig, fast romanen Jack var att låna Kerouacs sätt att uttrycka sig. Det tog sin tid för Ulf Lundell att hitta sitt eget ”ordspråk”, men det var värt att vänta på det. 

Evolutionen och jag kommer inte överens, av Fredrik Lindström, Atlantis förlag, är en liten men naggande god bok – storlek 19×12 cm, omfång 133 sidor – som är alldeles UNDERBAR! Någonstans läste jag att det här är den sortens bok man borde bära med sig i kavajfickan dagligdags (den är liten nog) och då läsa en liten bit ur, av uppbyggande, förstående, inkännande orsaker: det är ett gott råd för vad den här lilla boken kan vara. När jag började läsa, och även insåg att det räckte att ”ta in” en dikt, eller vad det nu kan vara, om dagen, tänkte jag på den filosofiska humoristen Piet Heins krumeluriska Gruk-texter som förekom i någon av de danska dagstidningarna för evigheter sedan men dock under min barndom då varje sommarlov tillbringades i Danmark. (Liten parentes: Piet Hein, 1905–1996, som egentligen var vetenskapsman och matematiker, ”designade” tillsammans med Bruno Mathsson det optimala middags- eller konferensbordet Superellipsen. Det säger mer om Piet Hein än om den supertorre, humorlöse Bruno Mathsson.) Mina föräldrar, min faster och min danska onkel (som kände Piet Hein) älskade de där Gruk, som alltid ”skrevs” ihop med små tecknade figurer – det var de som var Gruk: långt senare och idag vet jag att det var därifrån jag lärde mig hur ironi och humor hör ihop. Sättet att uttrycka sig är någonting mellan aforismer och vardagliga betraktelser i haiku-dikt-form, om ni förstår vad jag menar. Jag försöker inte alls intellektualisera – och det gör inte Fredrik Lindström heller, men visst är han intellektuell. Lätt är det att förställa sig att denne talträngda, ordrika språkkännare ska ha den här talangen att skriva ”gruks”, i alla fall om man känner till dem – i övrigt spelar det ingen roll, Fredrik Lindström har sitt eget sätt att skriva vardags-haiku-aforismer som borde få sitt eget namn. Hur som haver: Om ni uppskattar lek med ord, surrealistiska, smått absurda ordkrumelurer och vardagsironi kommer ni att älska den här lilla boken – som man bara måste ge i present till alla sina likatänkande och nära vänner.

Nu hoppas jag att vädret blir vänligare mot oss – men man kan ju för all del ändå alltid läsa goda böcker: själv ska jag ta med mig Fredrik Lindströms behändiga lilla bok till min syster i Paris, för dit ska jag i helgen för att bland annat titta på Yves Saint Laurent-utställningen på Petit Palais.