Möbelmässa i Milano: I askmolnens skugga
Min favorit bland designskribenter, Alice Rawsthorn på Herald Tribune, inledde sin efter-Milano-rapport enligt följande:
”Little did I know when I began this column a week ago by suggesting that the most sensible question for anyone to ask at the Milano Furniture Fair – ’Does the world need another chair?’ – was that it would soon be ousted by something more urgent: ’How can we get out of here?”
Vi på Elle Interiör ”rusade” inte iväg, vi tog tåget från Lugano via Basel, Hamburg, östtyskt trista & kyliga Neumünster, Köpenhamn mot Stockholm och sov inte mycket under den 36 timmar långa resan. Men hem kom vi, mycket mer helskinnade än de som rest med långfärdsbuss lika länge – ”det kändes som att sitta i en torktumlare hela vägen”, som en god vän sms:ade. Själv överlevde jag äventyret med en tuff förkylning, vilket är förklaringen till att ingen ”rapport” efter Milanomässan kommit. Nåja: bättre sent än aldrig. Här ser ni mig sitta nöjd i en väldigt bekväm fåtölj i den holländske designern Piet Boons tillfälliga showroom. Att sitta i den dunstoppade (norsk fjäder!) läderstolen kändes som att lägga sig i en lyxig hotellsäng!
Trots det kaos & den hur-kommer-vi-hem-stress som de isländska askmolnen utlöste jobbade vi på – och försökte ta in så många intryck vi mäktade. Så här i efterhand visar det sig att vi ändå fick med oss väsentliga intryck, vilket kommer att visa sig i den Milano-rapport vi gör i vårt augustinummer.
Här och nu ska jag delge några helhetsintryck.
Nej: världen behöver inte fler stolar. Ändock såg vi flera ”nya” och bra stolar. Som Konstantin Grcics välformulerade & eleganta Venezia hos Magis; som Jerszy Seymours lättviktiga Flux hos Magis; Damian Williamsons bekväma stol för Zanotta; och för all del Wegner-liknande Corvo hos Bernhardt Design.
Damian Williamsons stolar för Zanotta.
En lisa för själen var att flera företag visade upp sina gamla bästsäljare i relativt nya skepnader: hos exempelvis Cassina syntes Le Corbusiers & Charlotte Perriands klassiker LC Chair i gladfärgat, dunstoppat linne och med den pulverlackade stålstommen i nästan lika glada färger. Ett bra exempel på att man inte måste designa nytt utan kan förändra gamla godingar. Det skriver under på ett av mässans bästa mantra: nu handlar det om hållbar design & livskvalitet. I alla fall till största delen. Den skojiga dagsslände-designen består om än i skymundan: den få väl stå för det där att ingen mår illa av lite peppar i maten.
Cassinas klassiska LC Chair.
Fronts stol för Moroso med masserande taxichaffis-kulor i björk.
Det som gav den största & mesta & bästa designinjektionen var ändå vårt besök i Achille Castiglionis studio. Nu dog den charmige gamle mannen för några år sedan, men i studion ”andades” ändå hans själ tack vare entusiastiska guider – och överallt fanns bevis för Castiglionis egen devis, att design kräver att man är observant. Checka www.achillecastiglioni.it, där man också kan boka in sig för visning på studio, för 10 euro/person.
Väggen i studion med grattiskort & annat skojigt.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Annons
På väg mot Milano
I glada vänners lag på trädgårdsmässan började vi prata om vad man kan vänta sig av årets möbelmässa i Milano. Kommer ”hållbarhet” att även i år vara ledordet – eller är det utbytt mot ”kvalitetsmedvetet”?
Vi som sitter på bilden är från vänster: Guy Engström (redaktionschef på Bonnier Fakta), hans hustru designern Katarina Brieditis, jag, Peter Gest (designer, inredare & man till Lotta Cronsjö som tog bilden), Kristina Bergström, Olle Johansson & Lena Bergström (storasyster till Kristina). Vi tror bara på ekologiska termer som ”go green” när det gäller vin och potatis. Här befinner vi oss i trädgårdsmässans enda vinbar.
Vi enades om att man nu förhåller sig till hållbarhet både praktiskt (= möbler & saker som fungerar) och emotionellt (= saker som har högt affektionsvärde, alltså behåller man dem). Vi diskuterade också fenomenet recycling – Katarina driver ju projektet Do-Re-Do, där gamla tröjor blir nya kläder. Och självklart ska man få göra nya möbler av gamla material, bara det inte blir för mycket ”drivvedsmöbler”.
Ett exempel på recycling och designpusslande som vi Milano-resenärer kan se är Skillart, en utställningsyta där konstnärer och designer visar exempel på enstaka objekt – som det här skåpet Armadiatura gjort av Renzi Reales.
Ytterligt att roligt exempel på klokt återbruk hittade jag på Designboom:s hemsida – den sajten är en av de ovärderliga när man ska kolla vad som är på gång, de andra är Mocoloco och Dezeen – och hos amerikanska Emeco, som gjort unika stolar av Coca Cola-flaskor. Men stolen ser ut som alltid, den designen håller fortfarande stilen efter 150 år. Alltså även ett bra exempel på hållbarhet.
Alltid innan jag reser till Milano läser jag vad min favorit bland designkritiker, Alice Rawsthorn, skriver i International Herald Tribune. Hon funderar på samma saker som jag. ”Behöver världen verkligen ännu en stol?” Svaret blir nej – om inte de där stolarna, eller för den delen lamporna, är tappa-hakan-fantastiska, vackra, innovativa, hållbara, uttrycksfulla, användbara eller har något jag-vet-inte-vad. Att tillverka något speciellt blir allt tuffare i den här branschen.
Och ändå: kommer de speciella sakerna varje år. Som den här lilla svampliknande lampan fransyska Inga Sempé designat för svenska Wästberg. Inga Sempé ställer förresten ut med Moustache, ett udda och klart intressant företag att hålla ögonen på – kolla Ingas hemsida.
Den underklädsrosa kulören är en favorit hos Inga Sempé själv. Lampan Lamp tillverkas alltså av svenska Wästberg.
Vad är det då som ska till för att man nu ska lyckas? Det räcker ju inte bara ”att se bra ut”. Enligt Alice Rawsthorne gäller följande:
”The hitch is that ’making things look good’ has traditionally been the Milan fair’s forte, but designers are expected to deliver more these days. For furniture designers that means: a) championing sustainability; b) inventing new ways to use digital technology; and c) producing objects that strike an emotional chord with the people who will use them. Some of the most promising projects on show in Milan this week will wrestle with those challenges.”
Ett exempel på ”känslomässig” design är utan tvekan Memory Chair, gjord av japanen Tokujin Yoshioka och tillverkad av Moroso med ett överdrag i återvunnen aluminium som förändrar form när någon sätter sig på stolen. Rena rama rymdteknologin om ni frågar mig!
Och hållbarheten då? Tja, det är något som måste tacklas seriöst. Och jag tror man ska följa samma regler som inom modevärlden: satsa på tidlösa klassiker man inte blir trött på. Avslutningsvis visar jag därför en läderfåtölj som relanseras i år hos Poltrona Frau: stolen Willy ritades 1937 av Guglielmo Ulrich.
Jag åker förstås till Milano med höga förväntningar, som alltid. Som nu är ser jag ändå mest fram emot att se utställningen Effetto Castiglioni hos DePadova och den gamla mästarens studio, som vi ska besöka på fredag morgon. Jag återkommer med mina intryck nästa vecka. Men Anders Bergmark, vår webbredaktör, kommer att rapportera från Milano direkt här på elleinterior.se.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Annons
Strandfynd a la Bea Szenfeld
Strax före påsk fick jag en väldigt söt liten ask från Bea Szenfeld, med inbjudan till vernissage ikväll på Designgalleriet där Bea ställer ut 12 kreationer gjorda helt i papper fram till 30 april. Kollektion heter Sur la Plage, alltså ”på stranden”. Det är havet som står för inspirationen till de fantastiska skapelserna: det är möjligt att jag ska associera till blåsfiskar eller havsrå när jag tittar på den här huvan/kragen ni ser på bilden här, men jag tänkte genast på Frida Kahlo.
Foto Ulrik Lövgren
Det här är verkligen både couture (skräddarkonst) och ekologi på högsta nivå: av olika slags papper, från brevpapper till glansig chokladaskkartong, viker och veckar Bea för hand de mest fantastiska skulpturala saker. Absolut sevärt!
Det är också lustigt så egentligen ”nära” traditionella skräddartekniker (och tillverkning av smycken) Beas nya papperskollektion ligger. Inom couture är exempelvis plissering en av de mest intrikata teknikerna.
Det är väl nu tredje gången Bea gör något i papper: första gången blev det bland annat en riktig ”tårtbit” till festklänning sydd i tårtpapper, om det inte var just den så var det en nära släkting som hamnade i Röhsska museets samlingar. Efter Paper Dolls-kollektionen 2007 kom förra året Whatever Forever, där Bea gjorde en härlig krage av vikt tidningspapper.
Inemellan har Bea också gjort en helt underbar klänning av pasta-fjärilar, farfalle, på uppdrag av Barilla. Bara tänk tanken, att sy ihop alla de små torra pastafjärilarna.
Bea är alltså en kvinna med både tålamod och stor skaparlust; hon är också idag en av Sveriges absolut största modebegåvningar. Det visade hon redan 2003 när hon vann dokusåpan Fashion House, och som pris fick praktisera hos Stella McCartney. Samma år startade Bea sitt eget märke.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
