Att Bukowskis blivit rena fyndplatsen kunde vi konstatera efter välgörenhetsauktionen Lets Talk HIV, till förmån för Noaks Ark, som gick av stapeln på måndag. På 48 konstverk blev det totalt knappt 280 tusen kronor. Inte mycket att hurra för tycker jag. Drivet hos den lilla publik som kom var tydligen att fynda – inte, som jag ville tro, att man var där för att bjuda med hjärtat, eftersom de insamlade medlen går till forskning och information om hiv. Nu blev väl Noaks Ark ändå glada för några bäckar små …

Jag blir lika ledsen varje gång det görs en hiv-relaterad aktion: så snart någon engagerar sig personligen, som nu Åsa Hultman gjorde med Lets Talk HIV på grund av att hennes bror dog för några år sedan, så blir kraftansträngningen bara ”belönad” med svalt intresse från köpare – och stort och innerligt intresse från konstnärerna. 

Enda sättet att få ut något ”riktigt” av en välgörenhetsauktion är tydligen att göra gala, alltså betala för dyr middag och bjuda på konstverk i tv-sändning – men även i de sammanhangen, som Röda Fjädern till förmån för Cancerfonden, förväntas artister ställa upp gratis och stå för underhållningen … 

Ni kan själva kolla in resultatet på Bukowskis hemsida. Här visar jag bara en personlig favorit, Ann-Sofie Axelssons fantastiska teckning ”Nothing we need to say except we love you”. Den är generös: 139×98 cm. Utrop 15.000 kr, den klubbades för 11.000 kr. 

Den enda målningen som gick över utrop var Kristin Öquists porträtt; utropet låg på 4.000 kr, målningen klubbades för 12.000 kr. Kristin går fortfarande på Konstfack, men håll ögonen på henne i framtiden: faktum är att den här typen av auktioner är utmärkta tillfällen att stifta bekantskap med nya konstnärer.

Nu tänkte jag bjuda på lite påskgodis!

Det här är en svensk souvenir gjord av den kinesiska designstudenten Wenchao Gao: kniv och gaffel med inbyggda ätpinnar! Ska säljas i svenska souvenirshopen på världsutställningen i Shanghai. Genialiskt tycker jag.

Ballerinaskor ska det vara nu. Och bling bling ligger fortfarade i tiden. Marc Jacobs fick ihop det rätta uttrycket. 

Igår kväll var jag & två kära väninnor på vernissage på Bukowskis för välgörenhetsauktionen Let’s talk HIV som görs på måndag: det handlar om att samla in pengar till Noaks Arks fond för hiv-forskning. Av alla de 48 bilder & konstverk som skänkts av fotografer och konstnärer finns det speciellt en bild som berör mig av mycket speciella orsaker. Bilden har ni sett förut på min bloggplats, men nu ska ni titta på den igen ur ett annat livsviktigt perspektiv.

Mannen ni ser på bilden är Sighsten Herrgård: det var han som gav aids ett ansikte i Sverige för nu 23 år sedan. För en och annan är det en livstid sedan. Det är kanske därför en och annan tror att hiv och aids kan botas. Så är det inte. Aids är inte utrotat. Aids finns fortfarande. Och antalet hiv-smittade ökar igen. Varför det behövs mer information om hiv och aids. Därför behövs det pengar.

Och nu – är jag lika tjatig som reklamavbrotten på tv: titta än en gång på bilden av Sighsten. Och tänk efter: eller tänk ”före”. Tala med era barn, barnbarn, vänner, bekanta … och berätta för dem vad hiv och aids handlar om … Ett tips: se den banbrytande filmen And the Band Played on som handlar om hur man upptäckte aids – det är en stark, och egentligen skrämmande, berättelse som vilken 13-åring som helst kan ta till sig. 

Allt som handlar om hiv och aids handlar om rädsla att ”face the facts”. Jag vet, men jag är fortfarande förvånad över att så många inte begriper det. Därför blir jag oerhört IMPONERAD över den auktion (och aktion) som Bukowskis nu gör. Men jag vill se mera: Barn mot AIDS, Mat mot HIV, Musik mot AIDS, Design mot AIDS, Skolan mot HIV, Fotografer mot AIDS (de syns minsann på just den här aktionen/auktionen!), Feminister mot AIDS (det vore en bra idé!), Politiker mot HIV, Krögare mot AIDS … well, the band still plays on …

Det finns en bakgrund till varför just de här bilderna ¬har en plats på just den här auktionen.

När min nära vän Sighsten så modigt berättade att han hade aids bestämde jag (med helhjärtat bistånd från nära vänner) att NU måste vi göra något som MÄRKS! Det gjorde vi. För 23 år sedan. Det är fortfarande något värt att minnas – och som förhoppningsvis kan trigga andra att göra något. Alltså inflikar jag den text som hör ihop med bilden av Sighsten: jag – och fotografen Ralf Turander, som tagit bilden av Sighsten – hoppas förstås att den som köper bilden bjuder riktigt stort med hjärtat. 

”År 1968 blev modedesignern Sighsten Herrgård världsberömd – tack vare unisexoverallen. Det är när Sigshten befinner sig i New York för att ta emot ett designpris som fotografen Ralf Turander tar den nu välkända bilden av Sighsten i overallen.

Det är inte särskilt långsökt att Ralf Turander skänker in just den bilden till Bukowskis auktion mot hiv och aids: varje gång man talar om aids finns det anledning att komma ihåg Sighsten Herrgård.

Den 29 juli 1987 trädde Sighsten Herrgård (1943–1989) fram i Aktuellt och berättade att han var hiv-smittad: därmed gav Sighsten aids ett ansikte i Sverige.

Det resulterade också i att några av Sighstens nära vänner – med Alexandra Charles som initiativtagare – bildade Stiftelsen Sighstens Vänner Mot AIDS i början av augusti 1987, med ambitionen ”att på ett varaktigt sätt samla människor verksamma inom främst design, mode, musik, konst, film, teater, litteratur och media i kampen mot aids”. Tanken var att via välgörenhetsprojekt samla in pengar för att kunna sprida information om hiv och aids. Stiftelsen samarbetade från början med Noaks Ark/Röda Korset.

Den allra första – och största – aktionen som gjordes var Mode Mot AIDS, en gigantisk modevisning som gjordes i samband med den då pågående modemässan i Älvsjö under två kvällar i september 1987.

Det var på Ralf Turanders studio som vi – Ewa Kewenter, Dan Arne och jag – satte ihop konceptet Mode Mot AIDS. Vi tre hade egentligen redan tänkt tanken två år tidigare på ett café i Paris, då vi talade om att ”på svenska” göra en supervisning i just välgörande syfte – det hade redan gjorts visningsprojekt mot aids i mindre skala ute i Europa, eftersom modevärlden började drabbas av aids runt 1984/85. När Sighsten gått ut i tv ringde jag Ewa och frågade om hon var redo – och det var hon. Och Dan Arne. Och Tom Hedqvist, som gjorde logon och fortsatta grafiska profiler. Och Jerry Jansson, som råddade visningen tekniskt. Och Ralf, som lånade ut studion och en telefonlinje för kontorsverksamheten. Och svenska modemässan, som förmedlade lokalerna i Wasavarvet för visningarna. Och – alla andra, ingen nämnd och ingen glömd.

Vi lade ribban högt redan från början: det högsta och längsta podiet, flest modeller (46 var toppnotering då), bästa smink och frisörer, bästa kläderna … vi drog i alla tåtar som vårt nätverk medgav, vilket inte var så lite, och fick in kläder även från Paris och London. I sin helhet var projektet fullt jämförbart med de cirkusvisningar som görs i Paris idag, men den gången var det med svenska mått mätt rena fantasteriet. Så var det, hela ”eventet” skulle vara en helkväll: i det faktiskt modesta biljettpriset på 380 kr ingick vin, vatten, snittar, musikalisk underhållning (där Nisse Landgren framförde en specialskriven ballad) och så tillkom försäljning av specialtryckta T-shirts. Dessutom hade Ewa raggat in sponsorer, från H&M och TryggHansa till RFSU. Bland annat för deras skull (de måste ju få credit) och för att sprida information om aids gjorde vi även tidningen Mode Mot AIDS.

Jag saxar ur förordet i tidningen:

Betänk att allt detta hände 1987. Vi gjorde ett fantastiskt jobb, som inbringade nästan en miljon. Det var mycket pengar då. Mode Mot AIDS gjorde nytta och genererade flera projekt i samma anda. 

Visst ger det goda orsaker att minnas Sighsten Herrgård. 

Devisen att ”aids angår oss alla” gäller fortfarande. Precis när som helst kan aids få ett ansikte för er personligen. Om en enda bild kan göra skillnad i den fortsatta kampen mot aids är det värt att bjuda med hjärtat på den här auktionen.”

Auktionen är på måndag. 

… blev det när jag fick ett stolt mail från formgivaren & vännen Matti Klenell strax innan möbelmässan: i mailet fanns bilder han nyss hade fått från Iittala på de glasfåglar Matti gjort. Jag blev genast kär i en liten knubbig svart ”baby” som ingick i den ena av två fågelfamiljer – som nu finns ute i butik.

Tillbaka till Mattis mail: ”Uppdraget innebar att nytolka Oiva Toikkas dekorativa fåglar som Iittala producerat sedan 1972. Mitt projekt går under namnet ’Thieving Magpies’ (tjuvaktiga skator) och resultatet är totalt 10 olika fåglar som också fungerar som ett slags förvaring (magarna är ihåliga) för hemligheter och skatter man vill gömma undan. Förutom dessa tio finns flera varianter som kommer säljas som unikat eller i begränsade upplagor. Fåglarna är gjorda på hyttan i Nuutajärvi; att få vara på samma plats och arbeta där Kaj Franck och Tapio Wirkkala en gång var konstnärliga ledare känns väldigt fint. Samtidigt helt naturligt på något vis. Det är ett av de absolut roligaste och mest udda projekt jag har gjort. Det känns som att det syns också. … Är rätt stolt faktiskt.” 

Där satt jag vid mailboxen och blev helt tagen av de små knubbiga och långsmala personligheter jag fick se smakprov på. Å Mattis vägnar blev jag också stolt: mig veteligen är det första gången en svensk formgivare blivit utvald att göra ett liknande projekt. Men så tänkte jag att Iittala måste ha tittat på det Matti tidigare gjort i glas: vid tre olika tillfällen har han gjort ”glasfigurer” i staplade formationer som ställts ut på Galleri Inger Molin – jag skriver så därför att jag tycker det är ”figurer” med liksom mänskliga drag; i alla fall South Park Urns från 2002 är definitivt egna personligheter. Tittar ni in på Mattis hemsida ser ni släktskapet formmässigt med de nya Iittala-fåglarna. Hur Iittala tänkte vet jag inte, men nog tänkte de rätt: jag tror Mattis fåglar kommer att bli en succé.

Presentationen av de tjuvaktiga skatorna skedde i förra veckan, med Matti själv som ”guide” om jag så säger. Jag vill lova att hans mycket personliga sätt att visa sina glastankar gjorde oss närvarande mycket vänligt inställda till skatfamiljerna Harakka (finska för ”skata” och de mest svartvita figurerna) och Korpi (den mer färgglada skogsfamiljen) med sina vardera fem familjemedlemmar bestående av mamma, pappa, bror, lillasyster och baby. Det överraskande är att Matti är uppvuxen med glas, det är något inte alla vet: föräldrarna är glaskonstnärer och -blåsare, så han har som han sade praktiskt taget ”ätit glas” hela sin uppväxt, men han hade sedan ett slags hat-kärleksförhållande till glas väldigt länge – han säger att vad han framför allt inte gillade, men samtidigt var fascinerad av, var de där glasklumparna (med eller utan blommor i) som såldes som brevpressar. Men det har han utvecklat på ett både poetiskt och humoristisk sett sedan han började arbeta med glas efter en utflykt till USA 2000: även i Iittala-projektet finns fåglar med blommor infogade i glasmassa, som ”hjärnsubstans” i huvudena. Processen är inte helt lätt, ens för mästarna i Nuutajärvi.

Så fick jag då äntligen fysiskt möta den där lilla svarta skatbäbisen som jag blev så förtjust i: och jag blev kär igen! Tala om ”den lilla svarta”! Lite drygt decimeterhög, tung som en brevpress, pris strax under 2 000 kronor. Så snart jag får lön ska jag köpa mig en: den kommer att passa mycket bra in i ett annars minimalistiskt (och svart) stilleben jag har på ett sidobord. I skatboet (magen) kan jag lägga småslantar.

Den hårda kalla snöiga vintern har i alla fall för min del inneburit en hel del läsning. Och jag är redan inne på vårens bokutgivning. Här kommer alltså en del lästips som kan utmana aprilvädret.

Den röda grevinnan, av Yvonne Hirdman, Ordfront.

Titeln är tilltalande för den som är nyfiken, men den här boken befinner sig utanför gränserna för klassresor. Det handlar i grunden om idealism, så envist övertygande och naiv den kan vara – och så handlar det förstås om att försöka lära känna en mamma som författaren/dottern visste så lite om medan hon levde. I det här fallet bjuds det på ovanliga överraskningar. Dotterns deckarbegåvade efterforskningar låter läsaren bekanta sig med en stolt, vacker, egensinnig och färgstark kvinna som genom ett kort äktenskap med en fattig baltisk greve Stenbock-Fermor fick en stilig titel som passade bra att göra en boktitel av. Men bakom titeln döljer sig en historia som åtminstone kan få mig att undra om det inte finns en anledning varför vissa mödrar väljer att inte berätta ”allt” för sina barn: Charlotte Stenbock-Fermor hade ett både udda och spännande liv bakom sig innan hon blev fru Hirdman i Hökarängen, bland annat förälskade hon sig i en rättrogen kommunist och levde ett tag i Moskva. Hon hade turen att komma ut ur Sovjetunionen innan den stora terrorn slog till på allvar, men då visste hon ännu inte att hennes älskade dödats i en av de många ”utrensningarna”. Det är inte svårt att föreställa sig att det var något hon antagligen gömde i sitt hjärta resten av livet. 

Den röda grevinnan är på flera sätt en fängslande historia, inte minst för att läsaren genom Charlotte Hirdmans öden och äventyr får följa hennes familjs gripande historia och hur det var att leva i de delar av Europa som präglades hårt av de två världskrigen. Jag hoppas ni förstår vad jag menar när jag skriver att det är ett viktigt besök i verkligheten. Den röda grevinnan var ett barn av sin tid.

Den stulna romanen, av Nawal el Saadawi, Ordfront.

Det här är en fantasifull och oerhört sorglig berättelse om hur mycket man (män!) kan trampa på kvinnors självkänsla i en muslimsk kultur – fast vi befinner oss i ”modern” tid och ett relativt jämlikt Egypten. Skickligt påminner Nawal el Saadawi läsaren om att för all del aldrig glömma vad som står skrivet i Toran, Koranen eller Evangeliet: visserligen kan det tolkas på olika sätt men i det mansdominerade, traditionella samhället är det definitivt kvinnan som är underlägsen och helst ska förbli ”underdog”. Även om man inte blir bestulen på sin själsliga styrka blir man bestulen på sitt liv … är kanske sensmoralen i den här boken. 

Författaren är utbildad läkare och kvinnosakskämpe som också suttit i fängelse på grund av det hon skrivit. Googla henne gärna, hon är en stark personlighet som inte räds starka uttryck. Och som hon skriver: här finns mycket av den berättartradition som gjorde Tusen och en natt till en av världens mest suggestiva berättelser – det är riktigt svårt att lägga undan boken, som inte ska sträckläsas. 

Mäktig tussilago, av Maja Lundgren, Albert Bonniers Förlag.

Jag är faktiskt lite förtjust i ”flummiga” romaner som tar mig utanför allfarsvägarna: i det fallet kan man lita på Maja Lundgren. Ja, ni vet, hon som skrev den omdiskuterade Myggor och tigrar för snart tre år sedan, vilken åstadkom en ”folkstorm” på kultursidorna därför att boken till stora delar verkade vara självbiografisk och nämnde namn i en fiktionaliserad berättelse om personförföljelse i dagspressens kultursfärer och hemma hos maffian i Neapels nattsvartaste kvarter. Maja Lundgren är nog lika lite ”galen” som Carina Rydberg (som bland annat skrivit omdebatterade Den sista kasten och liksom Maja inlemmat sin varelse och person i romanens ramverk); båda har ett fantasieggande sätt att bjuda in och inviga läsaren i sina välskrivna fantasier och fantasterier – fullt jämförbart med Joyce Carol Oates. Själv föredrar jag Carina och Maja. Mäktig tussilago är ett humoristiskt skräckscenario som höll mig bergtagen den natt det tog mig att läsa boken. Maja Lundgren behövde alltså skriva komplicerade Pompeji och Myggor och tigrar för att skaffa sig friheten att skriva det här lättfärdiga stycket. Jag längtar efter mera av hennes spetsiga, nerviga penna.

Beirut, jag älskar dig, av Zena el Khalil, Ordfront.

Den här boken är född ur att Zena – konstnär, kvinna, människa – mitt i brinnande krig (Libanon mot världen och speciellt Israel, 2006) satt och bloggade om hur det var att leva mitt i det vansinniga helvete som krig är. Ändå fortsätter hon att leva, äta, dricka, älska, skaffa hund … och att älska ett alltmer förstört Beirut därför att det är där hon lever, är hemma och inte kan låta bli att fortsätta att vara och överleva. Underbart! Samtidigt hjärteknipande. Jag sträckläste boken och blev både utmattad och jätteledsen och bedårad. Mer av Zena finns här. 

 

Är det värt att läsa böcker om mode med analytisk inriktning? Det är en fråga som jag personligen kan svara ”ja” på. Om man verkligen är riktigt road av mode som företeelse både kan och ska man läsa mer analytiska, teoretiska böcker i ämnet. Det breddar faktiskt perspektiven: mode är lika mycket sättet att klä sig med vissa attityder som en spegelbild av sin tid. Sedan kan man förstås diskutera det ena och det andra, kanske mest hur lite djup ytan har. Det är ofta nog det svåra med mode: modets makt består kanske mer i hur mycket ytan påverkar än hur vi egentligen klär oss? 

Men nu har jag inte bara valt böcker som är torrt teoretiska och tar bort upplevelsen av lust till mode.

Becoming fashion-able, av Otto von Busch, Camino förlag. 

Det här är en vidareutveckling av en doktorsavhandling i filosofi gjord vid HDK/Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Undertiteln är ”Hacktivism and Engaged Fashion Design”. Det låter både allvarligt och motsägelsefullt, och nog är det delvis så. Det intressanta är att det inte handlar om att anklaga den elitistiska, introverta modevärlden för att vara just elitistisk och introvert; nej, det handlar snarare om att utmana den sidan av modevärlden. Är det inte egentligen så att mode eller skapa kläder mår bra av spontana uttryck? Vore det inte bra om man ifrågasatte systemet och pumpade in lite gör-det-själv-anda? Om man ställer allt på sitt huvud, kan man då komma på ett sätt att ”göra mode” som passar vår tidsålder? 

Jag saxar ett utsnitt ur boken, som alltså är på engelska: ”We have finally seen suggestions how to plug hacktivism into the fashion system. It is this symbiosis between the DIY (do it yourself) approach and exclusive fashion that can offer new ways for reflection and participation and open passages through the border between active and passive, auteur and audience, producer and consumer, professional and amateur. Here we see a new designer role active, the ’catalyst crafter’, a fearless facilitator creating new action spaces and material publics where the once separated fields meet to form new alliances, complementary to the established fashion system.”

Visst blir ni nyfikna? Som alltid med avhandlingar och uppsatser av den här kalibern kommer sammanfattningen just på slutet, men fast transportsträckan dit är lång är boken både läsvärd och rolig – och väcker inspirerande tankar om hur modeindustrin skulle kunna utvecklas om den var lite mera lyhörd, och inte så låst av hundraåriga traditioner och kommersiella strukturer.

Modets metamorfoser. Den klädda kroppens identiteter och förvandlingar, redaktörer Lizette Gradén & Magdalena McIntyre, Carlssons förlag. 

En inte helt lättläst bok, men delvis definitivt läsvärd för den som är intresserad av ”kläders outtalade språk” ur ett teoretiskt perspektiv. Och här kan jag gå tillbaka till mina egna specialintressen: manliga underkläder, manliga kostymer och överklassens festkläder, det är dessutom de mest lättlästa avsnitten. Det trista är att flera av kapitlen i antologin (det betyder att boken består av flera små uppsatser, i det här fallet skrivna av 11 specialiserade etnologer) har ett ofta snustorrt akademiskt språk som slingrar in sig i komplicerade (och rentav fånigt långsökta) teorier med hänvisningar till texter och avhandlingar som en vanlig läsare aldrig läst – och aldrig kommer att läsa. Det är sådant som ”spränger” sönder texten och gör den onödigt krånglig. Modets metamorfoser kommer aldrig att bli en bästsäljare, vilket på sätt och vis är synd eftersom boken i sin helhet ändå är ett försök att ur teoretisk, akademisk synvinkel närma sig modets ytliga faktorer. Den som i mitt tycke klarar det bäst är Angela Rundquist, hon både förstår sammanhangen och kan uttrycka dem begripligt och välformulerat; jag önskar att hon alldeles själv skrev en slank bok med samma utgångsvinkel. 

Empirens döttrar. Kultur och mode under tidigt 1800-tal, av Helen Persson i samarbete med Anette Kindahl, Katarina Olsson & Ingrid Roos, Bokförlaget Signum. 

Hur klädde de sig egentligen, dessa kvinnor som inte slaviskt följde moden men ändå kände att de måste följa med sin tid? Alltså: dessa svenska kvinnor som på visst avstånd från händelsernas centrum (Paris och London) följde modets utveckling via modetidningar med så ickeinspirerande namn som Konst och Nyhets Magasin för Medborgare av alla klasser. Minsann klädde de sig moderiktigt. De hade uppenbarligen fantasi. De behövde ju inte luta sig på de kläder som kom in i landets museisamlingar, som skribenterna i den här boken utgår från. Ajajaj: så kritiskt det där lät. Men den här boken fascinerar mig av olika anledningar: visst får jag veta vilka kläder som finns i museisamlingarna och som verkliga kvinnor av kött och blod en gång har klätt sig i, ibland till och med varför tack vare utsnitten ur dagböckerna, och visst får jag ta del av hur dessa plagg var sydda – men där utöver saknar jag analysen om ”modets metamorfoser”. Jag menar: de som skrivit boken är ju intresserade, men lusten till mode förmedlar de inte och förmågan att se vidare sammanhang brister. 

Konstigt nog rekommenderar jag ändå Empirens döttrar, därför att den faktiskt försöker handla om hur och vad kvinnor klädde på sig (i Sverige) under en av de mest omvälvande perioderna i modets långa historia. Det är det som ”står” mellan raderna som roar mig; att det finns så lite kvar av kläder från empiren i de svenska museernas samling beror bland annat på att kläderna ofta, ofta var i sådana kvaliteter och av ett sådant snitt att de slets ut. Men där finns å andra sidan modeplanscherna kvar, bland annat i porträtt, vilket man kunde ha visat mer av i just den här boken. 

Allt det där som är analys och teori förändras när en poet möter en luttrad kläddesigner. 

The Allure of Chanel, av Paul Morand, Pushkin Press, 2008. 

Någon gång i mitten av 1960-talet möttes författaren och poeten Paul Morand och den legendariska modeskaparen Coco Chanel. Hon ville skriva sina memoarer eller kanske bara göra en bok med aforismer: hon gjorde sitt bästa för att förföra och förtjusa den unge mannen som enligt hennes förmenande hade ”rätt penna” för att skriva ner hennes tankar. Aforismerna kom på pränt – som det där ”att en kvinna som inte bär parfym har ingen framtid” – men de övriga anteckningarna låg i träda till efter Chanels död 1971. Då förstod Paul Morand vilken skatt han satt på: hennes egna minnen, hennes eget sätt att berätta sin historia. Det blev en bok på franska, som först för två år sedan översattes till engelska, med Karl Lagerfelds goda minne och med hans illustrationer som skildrar Coco Chanels ”bildmässiga” karriär – från hålldam till världsberömd couturier. Det är en förtjusande liten bok, sannerligen med ”Chanels strålglans”, som hon själv förmodligen hade tyckt om. Glöm det där med hålldam: här blir ”sanningen” synnerligen redigerad. Men historien om den självständiga, oberoende kvinnan som skapade kläder utifrån hur hon själv ville klä sig i ett mansdominerat samhälle består. Det behöver knappast analyseras eller teoretiseras: går man tillbaka till det som är kvinnan som levde med kläderna måste man också få tillåta sig det som all världens författare gör i sina romaner – beskriva företeelsen med poetens frihet. Licentia poetica är också friheten att få överdriva, det gör inte historien sämre. Framför allt inte denna modets historia.

Enjoy! Jag återkommer om några dagar och ska då berätta lite mer om några (i mitt tycke) väldigt charmiga glasfigurer.

Förra veckan såg jag två ganska olika utställningar om gamla kläder: den ena var Modemakt på Nordiska Museet, den andra var Uniform på Armémuseum. På Nordiska Museet blev jag fruktansvärt besviken; på Armémuseum blev jag glatt överraskad. 

Nordiska Museets pressinformation börjar så här: ”Ett av Nordiska Museets starkaste profilområden är kläder och mode.” Som exempel nämns utställningen Paris-Stockholm, som efter att ha stått i 20 år plockades ner för att nu under kommande 20 år ersättas av Modemakt. Då vill jag bara säga att den där meningen i pressinformationen genast gjorde sig påmind: det som Nordiska Museet är absolut svagast på är mode!

Efter att ha sett de 42 dockorna i Modemakt kom besvikelsen: jag kände mig så lurad på allt jag inte fick se. Besviken blev jag också på allmänt dålig ”styling” av dockorna: bland annat när jag står framför den fula och på tok för korta dockan som bar upp Sighsten Herrgårds svarta crimpleneoverall, overallen som ska sitta tajt som en kondom hängde nu med flaggande ben, runt midjan hade man knutit skärpet ungefär som man knyter skärpet om morgonrocken … Ni hör hur fel det låter. Var så god och jämför dockan på Nordiska (foto Mats Landin) med äkta Sighsten (foto Ralf Turander).

Förresten titeln Modemakt: folkdräkter och arbetarkläder var i majoritet, vilket generellt inte handlar om modemakt. Men det man kanske tycker i etnologiska kretsar? I mina kretsar vet man att det kan ta hundra år för ett mode att sjunka in …

Kanske kan man få lite doser av ”modemakt” genom de kortare tematiska utställningar som ska komplettera långköraren. Så småningom ska man få se alla de kläder som fått designpriset Guldknappen av Damernas Värld. När man kliver in till Modemakt kan man på en vägg läsa roliga citat av flera Guldknappsvinnare. Jag fastnade för ett av Marcel Marongiu, som passade så bra just nu: ”Mode är kommunikation, förförelse, sex. Och det finns tråkigt mode – när det blir etablerat.”  

På Armémuseum handlar det om mode, mycket medvetet: sedan urminnes tider har uniformer påverkats av rådande moden, och vice versa. Tänk gärna Beatles och Sergeant Pepper’s Heart Club Band, och fortsätt tänk uniformsinfluens som det kan se ut på modets scener nu för våren. Tala om modets makt! Samlingutställningen Uniform kommer att stå under två år, men kommer att byta skepnad varje halvår. Just nu visas uniformer på temat Tufft & grabbigt på 20 dockor. Det är hälften av vad Nordiska Museet visar – men det ger dubbelt så mycket! 

Som jämförelse visar jag här en tamburmajorsrock från mitten av 1800-talet (foto Torkel Edenborg) – och Peter Jöback i en väldigt ”brandenbourg”-inspirerad silverglänsande jacka, som han bar i lördags när han sjöng ut på Melodifestivalen. (Bilden är från eftersnacket på SVT.)

PS. Gittan undrade nyss hur en äkta “brandenbourg” ser ut. Som på den här Hermes-scarfen: modellmässigt är det en så kallad dolma, en husarjacka med ungerskt ursprung. Brandenburg-modellen är den preussiska husarmodellen, faktiskt döpt efter det tyska landskapet där Berlin ligger. Jackorna fanns i slutet av 1700-talet. I Sverige är faktiskt de här modellerna förlagor till vår svenska husarjacka nu kallad modell Ä. Scarfen såldes på Lilla Bukowskis i december för 1800 kr.