I veckan som just gick var jag i Paris för att umgås med min syster (som fyllde jämnt, som det brukar uttryckas), äta & dricka gott & vara kulturell. På sätt och vis kan jag säga att besöket gick i båda fåfängans och slitstyrkans tecken. 

Det började egentligen redan kvällen innan Paris-resan med att jag såg programmet Tyget – en slitstark historia på SVT2: en dokumentär gjord av Helén Elmquist som visade sig vara kulturell underhållning på högsta nivå! Det ska sägas att programmet gick på ”bästa sändningstid”, kl 20.00, under vinjetten K Special – men på andra kanaler gick samtidigt På Spåret, Let’s Dance och CSI – vilket framstod som oerhört orättvist mot ett kunskapsberikande program, som alltså även var underhållande. Jag ville bara ha mer – mer om textilpersonligheter som Astrid Sampe, Inez Svensson och Wanja Djanaieff, men insåg att den här typen av kulturprogram väldigt ofta ställs i skuggan av så kallad populärkultur. Det känns både illa och tråkigt – och så svenskt … Som tur är finns programmet kvar på SVT Play.

Vad Tyget – en slitstark historia under en timmes sändningstid lät ana (i nog så väsentliga men på tok för korta instick) är att Sverige sitter på en otroligt kreativ textilhistoria och att det finns (och har funnits) en mängd kvinnliga formgivare som verkligen kan mäta sig med den internationella eliten. Karin Larsson och Märta Måås i alla ära – men det finns flera starka personligheter. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte sänder (och gör!) flera sådana program! SVT borde direkt be Helén Elmquist göra en fortsättningsserie på minst tre program …

Vad jag såg i Paris handlade också om slitstyrka och detaljrik kreativitet: som utställningen om Madeleine Vionnet på Louvren/Musée des Arts Decoratifs (som avslutas nu till helgen, 31 januari). Fullkomligt fantastisk! Och en skönhetsupplevelse att minnas långt framöver. Vionnet (1876–1975) var en av den franska couturens skickligaste formgivare som fortfarande har en stark påverkan på dagens modedesigner – de som direkt har anknytning till Vionnet är Issey Miyake, Azzedine Alaïa, Yohji Yamamoto – men även John Galliano i sina allra bästa stunder, Haider Ackermann, Hervé Leger, Alber Elbaz. 

Faktum är att Vionnet ofta nämns som referens i kreatörskretsar, där yrkesskicklighet är mycket viktigare för inspirationen än att följa mode. Det är mycket därför Vionnet är ganska okänd för en större allmänhet, men i modekretsar måste man också erkänna att Vionnet betytt minst lika mycket för ”den kvinnliga kroppens befrielse” som Chanels rationella klädtänkande. Vionnet var viktig på 1910–20-talet därför att hon gjorde aftonkläder (och underkläder) som hyllade den naturliga kroppens former och alltså inte krävde korsettering. Chanels mode handlade om vardagskläder, och att ge kvinnor samma slags frihet som män hade i sina kostymer.  

Vionnet var de enkla skärningarnas och de subtila detaljernas mästare, hon var ett tekniskt geni och otroligt skicklig i att variera grundformer – vilket gör hennes plagg sevärda: det är riktigt, riktigt märkligt vad ”modernt” och samtida hennes mode från 20–30-talet ännu känns. Där finns flera modeller som man skulle vilja ha nu! Det var ett stort ”modeögonblick” i min smak, det handlar om kläder som verkligen tål ”ögats slitage” likaväl som god konst eller arkitektur; bland annat på grund av tidlösheten och den höga sömnadskvaliteten. Det förefaller kanske konstigt för många att man kan stå och nästan dumstirra på millimetertunna sydda stråveck som mynnar ut i tunn plissering, men jag lovar – det är just precis det som är att ”uppleva” Vionnet, och att bli alldeles lycklig över hur perfekt och vackert skickligt skrädderi kan vara. (Och att sedan tänka på hur rätt den där skräddartermen mille pinces, dvs tusen nyp eller tusen stygn, är.) I de franska tidningarna jämförde man Vionnet med Zen-läran; då förstår ni hur fint, lugnt och vackert det var …

På det etnologiska lilla muséet Musée Dapper (35 bis rue Paul Valéry, Paris 16:e) såg jag utställningen L’Art d’être un Homme – ”konsten att vara man” – med rituella skulpturer och dräkter från Afrika och Oceanien som driftiga upptäcksresande förde ”hem” till Frankrike så tidigt som på 1930-talet. Det är faktiskt för väl att de gjorde så: dräkterna, smyckena, hårprydnaderna osv var inte av intresse efter riterna och festerna utan kastades – och sedan gjordes nya till nästa fest. Tål att tänka på, eller hur? Det mest fantastiska på den utställningen var bland annat sex ”frisyrer” och huvudprydnader: en var gjord som en hjälm av skalbaggesköldar, en var en ”peruk” gjord av små hjorthorn, en var en verkligen chic huvudbonad gjord av kattdjurständer … Vore jag modist, dvs hattmakare, skulle jag bli helt lycklig över det utsökta hantverket. Även här kom tankarna om hur tidlösa och slitstarka vissa former är. 

Ett härligt tillägg i den här utställningen är klipp från filmen L’Univers de la Sape av Héctor Mediaville och fotografen Baudouin Mouanda, som visas i det första rummet och därför blir både en introduktion och ett slags analys: för den afrikanska mannen är fortfarande sättet att klä sig viktigt.  

För mig personligen var ”kronan på verket” i den här lilla kulturutflykten absolut Vionnet-utställningen. Men en nära nog lika fin upplevelse var att se Maison Louis Carré, den villa som Alvar Aalto ritade åt konstsamlaren Louis Carré och som byggdes på 1950-talet. Det är en av de få projekt Aalto genomförde i Europa. Idag är villan museum och drivs av Aaltostiftelsen; man kan besöka den under helgerna under vår-, sommar- och höstsäsongen. För alla som är det allra minsta intresserade av modern arkitektur är Maison Louis Carré definitivt ”värt en omväg”. (Villan ligger kanske 40 minuters bilväg från Paris, i byn Bazoches-sur-Guyonne; det böljande landskapet är vackert och ger en fin motvikt till storstadsdjungeln.) Även i detta fall handlar det om slitstyrka och ”attention to detail”: varenda liten detalj är ritad av Aalto, och de är många och ytterst subtila. Villan som helhet är också väldigt vacker. Man behöver inte vara arkitekturstuderande för att tycka att det är intressant och mäktigt. Och så får man bli så stolt som skandinav att Louis Carré ville ge uppdraget till ”den bästa arkitekten i Europa” – men Le Corbusier ville han inte anlita. 

Ett visserligen regngrått Paris gav även en annan lisa för själen … där finns ju så många goda restauranger. En ny bekantskap var La Gazzetta (9 rue de Cotte, Paris 12:e); en mycket ”slick” och tillbakalutat modernistisk krog som drivs av en svensk familj och vars chefskock är svensk. Även på La Gazzetta var det de små nyanserna som var upplevelsen, dvs smakbefruktningarna i fem- eller sjurättersmenyn. Portionerna var precis lagom och efter fyra rätter och två desserter var man belåten men inte övermätt. 

Ni ser: att resa är att uppleva!

Under rubriken ”The plight of the green fashionista” i nyårshelgens nummer av International Herald Tribune hittar jag en mycket intressant insändarkommentar av Johanna Weiss på Boston Globe. Den handlade om hedersord och att vara plikttrogen: hur bokstavstrogen man kan och ska vara när man handlar ”ekologiskt” i modedjungeln. Johanna Weiss berättar om sin väninna som fått en vintage kaninpäls i present – och hur väninnan konfronteras med ett av dagens modedilemman. I nästan hela sitt liv hade hon inte brytt sig om pälsar, eftersom det är både grymt och onödigt. Men den här pälsen var så bedårande … så lätt … och så varm: And it was vintage. Which means that, when you think about it, the rabbits were already gone. Visst måste man jämföra den (pälsen) med alternativen – som jackan i fleece eller den gjord av PVC-plast, som bådadera är gjorda av material naturen inte kan bryta ner naturligt? Jag blev så intresserad att jag måste dela med mig av den tänkvärda lilla artikeln. Nej, jag ska inte citera den i sin helhet, bara delge väsentligheter:

Jag upprepar frågan: Fokuserar du på dina kläders ursprung eller deras liv efter detta? 

Anti-päls-kampanjerna har varit ganska tuffa de senaste tio–femton åren, men så kom plötsligen äkta päls tillbaka på modescenen under förra året. Exempelvis kanin (som man faktiskt också äter) används som foder i kalla länder för att det är lätt och varmt. Pälsrådet i Kanada går ut med en annonskampanj som deklarerar att Fur is Green, med förklaringen att det handlar om återbruk av ett material som i slutänden också är naturligt nedbrytbart – till skillnad från de oljebaserade plastprodukter som världshaven är fulla av. 

Johanna Weiss är minst lika bekymrad som jag, så hon talar med Jo Paoletti, professor vid University of Maryland, som studerat fenomenet, och flera kloka iakttagelser följer:

Den kloka Ms Jo Paoletti ger Johanna Weiss’ vän rådet att skaffa sig en brosch eller ett märke som säger ”It’s vintage” och bära det på kaninpälsen. Eftersom: Style still has a lot to do with what other people think. Men väninnan beslutar sig för att hellre säga ”it’s a fake” om någon säger något. 

När jag hade läst detta drog jag mig till minnes tre olika saker.

För det första minns jag en fotografering med Margaretha Krook. Hon gillade päls, och hon hade en skitsnygg swagger i mink, som hon fick spe för en gång på semester i någon alpinsk skidort. Men då väste hon till belackarna, med bästa Mutter Courage-rösten: Dont tell anyone, but it’s fake!

För det andra minns jag kollegan Margaretha Carr, som jobbade hos oss på ELLE Interiör för flera år sedan: hon försvarade allt vad pälsar och lädervaror hette med konstaterandet att ”men djuren är ju redan döda”. 

För det tredje minns jag när jag som krönikör på Damernas Värld skrev att jag tyckte (och fortfarande tycker!) att allt prat om hur förfärligt och grymt och fel det är med att bära päls var obetänksamt: att bära päls var återbruk av gammalt beprövat slag. Jag skrev att jag tyckte det var värre att bära fake-fur som är gjort att oljebaserade kemiska produkter som är icke naturligt nedbrytbara. Dessutom lade jag in en extra kommentar om att korna i Indien också återbrukas, de blir skärp, väskor, skosulor osv. Men det blev så kallad ”tittarstorm” och jag fick både brev och samtal som inte skrädde orden för vilken hemsk människa jag var som inte tänkte på de stackars pälsdjuren. Korna i Indien kommenterade ingen, inte heller petroleumprodukterna …

Jag väntar mig egentligen ingen ”läsarstorm” nu, däremot blir jag glad för kommentarer. För visst är hela resonemanget tänkvärt? Finns det anledning att bli upprörd över att man bär en gammal päls när ”givaren” redan är död? Går det att bespotta fenomenet att den uppätna kaninens päls återbrukas och blir foder? Kan man bli upprörd över att de heliga indiska korna blir skosulor? Varför blir så få upprörda över alla de plastprodukter som görs? Och varför tänker så få på att docera tvättmedel rimligt i tvättstugan? Eller: varför tänker så få på att naturprodukter, som faktiskt fårens ull är, blir renast av att vädras i frisk (nåja) luft istället för att oavbrutet tvättas med kemiska produkter och sedan centrifugeras i torktumlaren så att fibrerna bryts och slits ner? Nej: här och nu tänker jag inte gå i polemik med vad kemtvätt handlar om … 

Ja, mina vänner: hur grymma ska vi vara mot Moder Jord? Eller ska vi fundera ännu ett varv på vad vintage – i andra hand och återbruk – kan betyda? Det tycker jag vi ska göra.