Det här kommer att bli min absolut kortaste blogg – eller det är nu det blir en blogg, och ett inlägg på mindre än 400 tecken. Jag önskar alla trevliga och glada och sköna helger: ta hand om er. Lev, tänk positivt och läs mycket! 

Igår kväll ”begick” jag Lilla Bukowskis vintage-auktion, den som jag skrev om häromdagen. Då ansåg jag att den här sortens auktion gör Bukowskis till ett slags glamorös secondhandbutik. Och nog var det så. Jag kan också säga att det var en annorlunda form av underhållning under fyra timmar: bland annat ganska mycket fniss när jag fick hjälpa auktionsförrättaren Tom Österman med franska uttal och knepiga titlar på Hermès sidenscarves, som Parmi les fleurs je compte les heures – alltså ”jag räknar timmarna, bland blommorna”. (Jag blev inkallad som expertkommentator; men nu förstod ni också att jag gjorde annan nytta.)

Fyndchanserna var riktigt många. Vilket var roligt för den som kunde gå hem med en snygg smoking-frack-kappklänning från Gaultier: bara 1300 kr, vilket var under utropet på 1500 kr. Eller vad sägs om ett par nästan nya Dior-skor för 400 kr? Och de som köpte de tre charlestonklänningarna från 1920-talet (det var riktig vintage!) kom verkligen över rariteter för småpengar: 1700 kr, 3000 kr och 3200 kr. (Alla tre hade gått för det tredubbla på auktion i London!)

Bestämde man sig för namnkunnig design och relativt nya saker kunde man absolut göra riktiga kap: en kantfransad Chanelkappa som är kanske tre år gammal gick för 13.000 kr, vilket är betydligt under butikspris. Samma sak med den sexiga lilla Hervé Leger-klänningen, med några få år på nacken, som gick för 3.200 kr – en ny s.k ”bandageklänning” kostar runt 12.000 kr hos Mrs H. Och vad sägs om en riktigt fin Biba-klänning från tidigt 70-tal, som efter ett utrop på 600 kr klubbades till 5.500 kr – ett definitivt kap. Snopet däremot att en jättevacker aftonklänning från John Galliano gick tillbaka till säljaren eftersom ingen bjöd över 400 kr.

Nästan spännande och lite större hets bland budgivarna blev det när några Kelly-väskor från Hermès (det fanns hela fem stycken) och Chanels klassiska rutstickade 2.55-väska ropades ut. Då steg priserna i höjden: Chanelväskan gick för 15.000 kr och en Birkin 30 (stora varianten på Kelly som döptes efter Jane Birkin) gick för 36.000 kr. Diors monogrammönstrade väskor, som det fanns alltför många av, var inte ett dugg begärliga, tyvärr inte heller Roberta di Camerinos knubbiga tantväskor. En riktigt snygg ”Muminmamman-väska” från Prada gick för endast 8.000 kr. Bästa väskköpet gjorde den dam som ropade hem ett set på sju väskor från franska Didier LaMarthe för 5.000 kr.

Hermèsscarvsen, varav det fanns 21 stycken plus en pouchette (liten scarf att stoppa i bröstfickan), visade sig också vara fynd: den billigaste gick för 800 kr och den dyraste, plus kartong, gick för 3.200 kr.

Vilka var det som köpte då, undrar ni nu? Några ägare av andrahandsbutiker, några prismedvetna eleganta damer och ett större antal anonyma. Det som fascinerade mig mest var att tio personer bevakade budgivningen med olika kunder över telefon.

A bientot hälsar jag så, på återseende: nästa vintage-auktion hos Lilla Bukowskis blir i mars nästa år. Då hoppas jag få hälsa på bakom kulisserna.

Ganska ofta tycker jag att uttrycket vintage känns så fel när man talar om kläder och mode; ursprungligen är vintage termen för väl lagrat vin, eller cognac. Men det är numera vedertaget att även kläder kan vara ”väl lagrade” eller snarare ”väl bevarade” – det är det som det handlar om på de vintage-auktioner som förekommer både här och utomlands.

Inget fel i det. Det just jag tycker är ”fel” är hur man missbrukar ordet vintage. Det får ofta missvisande betydelse. Vad är det fel med ”secondhand”? Det var ju hur trendigt som helst och supercool på 1970-talet, som är både trendigt och cool igen. Då var man aldrig generad över det som var ”i andra hand”: tvärtom, om det hade en kort historia var det helt OK och inte behövde det förklaras på annat sätt än att ”så här är det här och nu”. Vem bryr sig? Men nu bryr man sig: nu måste man använda ord som legitimerar hur man bryr sig. Som vintage: nej, nej, det är inte som secondhand, det är mycket finare och bättre …

Missförstå mig rätt: jag kritiserar inte att välrenommerade auktionsföretag som Christies (i London) och Bukowskis (i Stockholm) auktionerar ut gamla kläder från idag etablerade designer. Det ligger lika rätt i tiden som att auktionera ut designmöbler av relativt ungt datum; det hör ihop med hur fenomenet ”moderna antikviteter” luckras upp alltmer, och det hör ihop med fenomenet att man kan göra lika bra fynd på auktioner som man kan göra hos auktoriserade antikhandlare. Den moderna antikviteten – i alla fall vad gäller möbler och exempelvis glas – innefattar numera också objekt från sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal som är gjorda i limiterade serier eller enstaka exemplar och just därför har en exklusivitet på andrahandsmarknaden; det handlar om unika exemplar som har en chans att hamna i designhistorien och som platsar bra i samtida/nutida museisamlingar och privatsamlingar.

Allt det där är lätt att förstå. Jag har bara svårare att förstå det när det gäller kläder. För mig blir vintage-stämplingen av kläder bara intressant då det gäller riktigt utsökta exemplar av verkligen ”antika” kläder: som en klänning av Vionnet från 1920-talet, eller en aftonklänning från Balenciaga från 1950-talet. Först då handlar det om objekt lika fantastiska som Hauptbyråer, silverpjäser av Zethelius eller originalstolar av Bauhausarkitekterna. Den typen av motsvarande klädskatter är ovanliga i Sverige. OK: jag kan ha fel, det kanske är så att pågående vintage-auktioner ökar intresset för inlämnande av dyrgriparna – farmors förlovningsklänning sydd av Balenciaga!? – istället för att auktionshusen framstår som en ”bättre” andrahandsmarknad?

Om några dagar (15 december) har Lilla Bukowskis en ny auktion med gamla kläder. Jag var och tittade på kläderna: visst finns där godbitar, men tyvärr tyvärr är det mesta på klädhängarna lite väl damigt eller tantigt, tycker i alla fall jag efter visst skärskådande. För tantigheten får en oändlig massa prydliga dräkter och knytblusar stå: på mig imponerar det inte särskilt mycket att de kommer från ”kända märken” som Yves Saint Laurent, Chanel eller Dior, de är likaväl lite tråkiga och kunde lika gärna fyndas i en andrahandsbutik vilken som helst. Utropspriserna ligger just på fyndnivå, runt 1500–2000 kr. För mig gör det alltså Bukowskis till en tillfällig secondhandbutik: jag börjar till och med undra om stans bättre andrahandsbutiker kör samma trick som flera antikhandlare, att man lämnar in attraktiva objekt på auktionskamrarna för att höja priserna på dem. (Man ropar alltså tillbaka det man lämnat in, men sedan kan man referera till auktionspriserna: det är så möbler av Arne Jacobsen och Alvar Aalto höjs och sänks beroende på utbud. Jämför gärna med Chanel: tack vare Chanel-filmerna som nu går på bio höjs marknadsvärdet på Chaneldräkter. Man kan alltså jämföra dräkterna med Jacobsens Myran-stolar.)

Tillbaka till Lilla Bukowskis vintage-auktion: Jag blir exempelvis förvånad över de plagg man valt för pressbilderna: en Guy Laroche-dräkt från 80-talet med glittriga knappar, en skolflickssnäll svartvit Chanel Boutique-ensemble från mitten av samma 80-tal, en svart Courrèges-klänning med slitna kantningar i konstläder och en rätt vidlyftig klänning med plisserade så kallade pingvinärmar. Courrègesklänningen (från sent 60-tal) kan väl vara kul för exempelvis Röhsska museets samlingar. Den skolflickssnälla Chanel-ensemblen är egentligen bara intressant (modehistoriskt) för att det är ett exempel på hur Karl Lagerfeld ville uppdatera Mademoiselles 20-talsidéer till vår samtid.

Jag förstår inte varför man inte istället valde att göra pressbilder med några av de godbitar som faktiskt finns i auktionsutbudet: jag hittade en jättefin liten klänning från Hervé Leger (inte gammal, troligen 90-tal men förmodligen 2000-tal, utropspris 1500 kr; plus att han är en jätteintressant designer av idag inför imorgon) som jag tio kilo yngre skulle älska att bära; jag såg en inte så tokig Biba-klänning, från 1970-talet, inlämnad av Myrorna, som fortfarande är helt bärbar men som också skulle passa in i en museisamling – och jag fingrade på en väldigt fin, draperad, knäkort sammetsklänning med gigotärmar (från Norma Kamali) som våran Hanna på redaktionen skulle göra succé i på vilken fest som helst … De här tre exemplen säger nog mer om Bukowskis som intressant andrahandsbutik, med fyndchanser, just i dagarna, än att Bukowskis håller hög kvalitet på en vintage-kläd-auktion. (Men då ska jag väl också säga så här: de kanske inte vet vad de sitter på? Idémässigt, alltså. Nivån på auktionsutbudet har höjts sedan förra auktionen, men det går att höja flera nivåer till nästa gång.)

Till sist kommer jag fram till det som är det allra som mest intressanta med att shoppa vintage eller secondhand: det är definitivt det bästa sättet att tänka ekologiskt medvetet. Det är bäst för miljön att inte köpa nytt utan att återbruka gammalt. Miljön mår bra av att vi sliter på kläder som har en kvalitativ hållbarhet. Det sätter fenomenet andrahandskläder i ett (visserligen) nygammalt perspektiv. Nog är det intressant att veta att hela hanteringen med andrahandskläder egentligen är upprinnelsen till den specialiserade boutiquen? Jodå: så är det. De första butikerna där man köpte kläder är faktiskt lumpbodarna: må så vara att det var gamla kläder, men oftast kläder som de rika och bemedlade inte orkat slita ut eftersom modet förändrat sig. Om man tänker så är förstås ”secondhand” ingenting att förakta, det är snarare så att gamla kläder blir som nya. Helt beroende på vem som bär dem och vågar vara individuell. ”Det är ju inte kläderna i sig som är intressant, utan det liv man lever i dem”, som min gamla favorit Diana Vreeland sa.

Igår kom ett pressmeddelande från Sagaform om lite nyheter. I en serie som heter SOS, likamed Snaps, Ost och Sill, finns en sillburk med lock som känns bekant. Signe Persson Melin tänker jag. ”Dekoren med färgglada fiskar och dillkvistar är inspirerade av 50-talet men Björk-Forth har med varsam hand anpassat serien till den modernt nutida dukningen.” 

Lite längre syns bilder av en annan nyhet, koppar och muggar Loop, formgivna av Moritz Form. Örat, hänkeln, känns ack så bekant. Här står det inget om inspirationskällan, men nog måste väl Moritz Form ha tittat på Anna Kraitz frukostkoppar?

Nya koppen från Sagaform.

You av Anna Kratitz, via Rädda Barnens nätbutik.

Jag undrar: hur egen och självständig är den här formen av design? 

Det är också svårt att se om det handlar om ”inspirerad av” när det finns för uppenbara likheter. Vore det förresten inte roligare att som designer hitta på något alldeles eget?