Det bästa med att vara sjuk är att man då måste ligga snällt i sängen – och det enda man kan göra är att läsa. I mitt fall blir det gärna att förena nytta med nöje. Jag läser ju både sådant som kan komma tidningen (eller numera bloggen) till nytta och som jag själv tycker är roligt att läsa. En lättare halsfluss innebar att jag avslutade en bok och läste ut en ny bok. Alltså kommer här lite fler lästips – och tips på hårda paket till jul.

En av de verkliga tungviktarna i designvärlden är Alvar Aalto (1898–1976). Han behöver nog ingen närmare presentation; både hans arkitektur och hans möbler för Artek gjorde honom till en av Finlands och världens största modernister. Det är roligt att läsa om Aalto, som allra bäst när Göran Schildt (1917–2009) skriver om honom. Göran Schildt blev så småningom vän med Aalto och Aalto-specialist – och skrev flera böcker om Aalto. Vilket inte var helt lätt, eftersom Aalto inte tyckte om att bli intervjuad och inspelad på band – vilket berättas om i Alvar Aalto, en levnadsteckning (utgiven av Alvar Aalto Museet 2007) som är Göran Schildts Aalto-trilogi i en enda volym. En nätt liten tegelsten på 772 läsvärda sidor. Nu handlar boken förstås mest om Aaltos livsverk, men nog får man fina glimtar av vem privatpersonen Aalto också var. En levnadsglad charmör, en damernas riddare, en gudabenådad berättare och föreläsare som man väldigt gärna skulle ha velat träffa. Min favorithistoria om honom finns tyvärr inte med i boken: det påstås att grundandet av Artek kom till därför att Aalto tyckte att Maire Gullichsen hade så snygga ben. De blev vänner; han gjorde sina fantastiska möbler och han ritade fantastiska Villa Mairea åt paret Gullichsen. 

En annan av mina favoriter är Coco Chanel. En bläddervänlig och snygg liten bok om henne är Mademoiselle, utgiven på Steidl i år. Boken är gjord i samarbete med Karl Lagerfeld (vars egna böcker också ges ut av Steidl) och med bilder som Douglas Kirkland tog sommaren 1962. Jag tror att bilderna egentligen gjordes för ett reportage, för jag har sett flera av dem i amerikanska tidningar. Kirkland var ung och charmerande; Mademoiselle, som trivdes utmärkt i unga mäns sällskap, slog i sin tur på charmen och visar sig från sin bästa sida, både leende och lekfull. Det är från den här fotosejouren bilden av Chanel liggande i sin honungsfärgade mockasoffa kommer. Som Lagerfeld skriver i förordet: det här är inte bilder av en äldre kvinna, det här är bilder av den charmerande ålderslösa Coco. Jag hittade förstås boken på Amazon. 

En delvis ny bekantskap är Gunilla Lagerbielke, textilkonstnär och Konstfacks första kvinnliga rektor 1978–1990. Hennes memoarbok Salsklockan slog hundra slag (Carlssons Bokförlag) kom ut nu i höst, alldeles lagom till hennes senaste utställning på GalleriIngerMolin här i Stockholm. Jag såg utställningen nu i helgen, med utsökta broderier på stärkta linneservetter: i sig blir det ett finstilt återbruk av bilder ur familjealbumet – de flesta ”bilderna” är gjorda efter fotografier – och av de ärvda servetterna eller handdukarna. Som det anas är hemvävda, för så var bruket. Gunilla Lagerbielke skäms inte för sitt adliga ursprung, det finns ingen som helst anledning – som hon påpekar innebär det bland annat att man kan hantera kniv och gaffel och vet att ”skicka sig”, vilket är en fördel i alla sociala sammanhang. Eftersom jag själv har samma bakgrund ler jag igenkännande åt beskrivningarna av bland annat julfirandet på det lagerbielska Elfsjö (herresätet som låg alldeles nära dagens mässområde i Älvsjö, där Gunillas farföräldrar bodde); de är underbara i sin torra saklighet, som den där lilla spetsigheten att där dansade man inte alls långdans med tjänstefolket – det är sådant som roar mig, men å andra sidan tror jag att det också roar dem som vill veta hur man levde förr i vissa kretsar. Gunilla Lagerbielke är skönt osentimental i sitt sätt att berätta: har man nu (som jag) hört henne i verkligheten (hon är i högsta grad verklig!) kan man också höra hennes nära nog barska stämma och väldigt direkta sätt att uttrycka sig. Här är det inte fråga om omvägar eller småprat utan rakt på sak. Var så god: så här var det och är det. Gott att ”smaka” som läsupplevelse, tycker jag. (Känner ni nu igen ”Lagerbielke” i andra sammanhang så är det lika bra att säga varför: Gunilla Lagerbielke är glasformgivaren Erika Lagerbielkes mamma.)

À propos just den här boken måste jag bara få säga att jag tycker att det är fantastiskt när just konstnärliga människor med ett rikt (och långt) yrkesliv själva berättar sin historia. Det skapar en mycket större närkontakt, och ger förstås mera insikt. Det känns lite mera som att verkligen få träffa dem: när jag har läst en riktigt bra memoarbok – som Gunilla Lagerbielkes – vill jag gärna få just känslan av att sitta med vid bordet och intervjua personen, men bara få svaren och slippa frågorna. Att jag påstår det beror kanske på att jag faktiskt har ett yrke som gör att jag då och då gör intervjuer – de bästa blir (förstås) när man verkligen har gott om tid. Om det då också blir riktigt bra kontakt, så pass att man vill träffas igen (om det är möjligt), kan det faktiskt leda till ”samtal” som leder till bokprojekt. Eller helt enkelt blir vänskap. Med detta påstående förstod ni att jag har en del formgivare i mitt ”privata samtalsbibliotek” som jag bra gärna skulle vilja göra något mer av än en artikel. Så trist att jag aldrig hade chansen att träffa Alvar Aalto (jag har snygga ben!). Gunilla Lagerbielke skulle jag gärna vilja träffa igen. 

Slutklämmen här och nu blir att jag gillar memoarer, men jag gillar också biografier som är skrivna av skribenter som verkligen lärde känna sina ”offer”. Jag lär återkomma till det.

Alldeles i början när jag skulle skriva de här blogginläggen vet jag att jag berättade att jag är stor konsument av modeböcker; att jag konsumerar den sortens litteratur som andra äter godis var väl vad jag ville påstå. Över huvud taget läser jag mycket. Jag har nästan alltid minst tre böcker på gång. En är lättviktig och lättläst, det kan vara en roman eller en biografi men är sällan en deckare; en handlar på ett eller annat sätt om design eller mode och läses portionsvis, därför att jag behöver tänka efter; den tredje boken kan vara tung och komplicerad och kan också läsas över lång tid. 

Väldigt många av de böcker jag läser passar inte alltid in på boksidan i tidningen. Men jag har nu bestämt mig för att de kan passa här på bloggen. Det kanske är så att det är mitt läsande som gör att jag kan få igång en konversation på min blogg?

Ni vet förstås att regeln med hårda paket till jul är att man ska ge bort böcker man själv tycker om till människor man tycker om. 

Nu i veckan kommer boken Sighsten ut i handeln. Det är pocketutgåvan (från Natur & Kultur) av boken om Sighsten Herrgård som skrevs tillsammans med Carl Otto Werkelid 1987/88 i anledning av att Sighsten ”gav aids ett ansikte i Sverige”. Att jag rekommenderar den här boken – vilket jag gör – är kanske något av nepotism. Det struntar jag i just nu eftersom den också behandlar ett mycket viktigare ämne än det att Sighsten Herrgård var en av mina allra bästa vänner. Sighsten dog i aids. Hur många som årligen dör i aids, eller som befinner sig i riskzonen därför att de är hiv-smittade, vet jag inte exakt – de senaste siffrorna från 2007 säger att 71 fall av aids rapporterats, vilket ska vara det högsta antalet sedan 1996; idag sägs ca 5000 personer leva med hiv i Sverige. Jag vet att aids fortfarande är en fruktansvärt destruktiv sjukdom som påverkar våra liv. Vi är oerhört många som har ”en Sighsten” – en kär vän eller en anhörig – i vår närhet, precis på samma vis som vi har vänner, bekanta och släktingar som kommer att dö i cancer. Men aids är lömskare än cancer. Ämnet är alltså fortfarande angeläget – och lika obekvämt som döden. 

Det finns även en annan anledning att läsa boken: att den i allmänhet handlar om designern och unisexoverallens ”upptäckare”. Sighsten Herrgård var inte vem-som-helst; han satte faktiskt ”svensk modedesign” på världskartan. Sådant är viktigt att minnas – också.

Foto: Niklas Palmklint

Döda vita män, som nära nog alltid brittiskt välklädde Johan Hakelius skrivit är en väldigt rolig bok (från Atlantis) som jag också valde ut bland mina julklappsförslag i senaste numret av Elle Interiör. Två anledningar till att jag varmt rekommenderar Döda vita män är att den är så underhållande att jag skrattade högt (alldeles för mig själv) när jag läste den; sådana böcker är rena vitamininjektionen. Det andra skälet att läsa Döda vita män är ämnet, så kallad anglomani. Johan Hakelius är nära nog besatt av allt engelskt – vilket gav god anledning att skriva den här boken. Utifrån en helt underbar tankeslinga, hur 14 olika döda vita engelsmäns öden och äventyr kan sammanflätas, kommer 14 historier som är både märkliga och underhållande. Sättet att berätta känns också engelskt, i alla fall för den som är bekant med författare som Evelyn Waugh (han som skrev BridesheadRevisited, som blev underbara tv-serien En förlorad värld); Johan Hakelius äger förmågan att berätta en god historia med samma lätthet och underfundiga humor. Jag tycker så mycket om Döda vita män att jag kommer att ge boken i julklapp till många vänner! Om Sighsten Herrgård hade levt hade han fått den: vi delade läsintresset och diskuterade ingående vad vi läste – jag saknar verkligen de roliga diskussioner vi kunde ha haft just utifrån Döda vita män, om exempelvis den oefterhärmlige Stephen Tennant.

Tårtgeneralen, skriven av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson (Albert Bonniers Förlag) är en fullkomligt sanslös roman om Hasse P som blev så upprörd när Köping (som Filip Hammar kommer från) 1984 blev utnämnd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i tv-programmet Rekordmagazinet. Då satte Hasse P igång projektet världens längsta smörgåstårta – och kom in i Guinness rekordbok. Men det som gjorde Köping mindre tråkigt var onekligen Hasse P själv, fast det gick åt helvete för honom efter tårtan. Att det finns ett sanningsunderlag gör verkligen inte boken sämre; det bevisar snarare att verkligheten överträffar dikten.

Min favoritbokhandel är Amazon: där handlar jag nära nog alla modeböcker jag läser. Minst en gång i veckan kollar jag om det kommit något nytt, och lika ofta påminner mig Amazon att det kommit in böcker som jag kan tänkas vara road av. Bland mina senaste köp är lilla slanka The House Dress, som handlar om den så kallade hemmaklänningen – den där enkla framknäppta, kort- eller långärmade klänningen som i Sverige benämndes ”städrock”. Den blev populär i slutet av 40-talet och har gjort ganska ”erotisk” karriär i en mängd efterkrigsfilmer i Italien. Sophia Loren bar den framgångsrikt i Ettore Scolas film En alldelessärskild dag 1977 och Diane von Fürstenberg gjorde den till mode som the wrap dress, omlottklänningen, 1976. Klar underhållning för modefreaks. 

Vilket härligt jobb jag har! För en liten stund sedan var jag på trerätterslunch på Le Rouge i Gamla Stan – en alldeles vanlig måndag! – i anledning att krogen delvis ska byta stil. Från och med nu kallas den Brasserie Le Rouge och byter bort ”finkrogsstämpeln” genom att i princip bryta isär den tidigare menyn och satsa på fransk brasseriemat i klassisk anda. Typ Moules Frites eller Boeuf Bourgignon eller Bouillabaisse. Man behöver inte alls äta femrättersmeny med förrätt, ost och dessert, man kan istället ta le plat du jour (dagens rätt, alltid fransk husmanskost) som kostar runt 130 kronor. Och sedan satsa på någon smaskig dessert. Dessutom ska man inte vara rädd för att bara ”slinka in”. Tvärtom: det är just en slink-in-krog Brasserie Le Rouge vill vara.

Och skulle det nu så vara att det är fullsatt så kanske man kan invänta bord genom att ta sig en drink i någon av de två barerna. Baren Le Bar, ut mot Österlånggatan, når man numera dessutom genom en trappa som går dit infrån lokalen i Brunnsgatans källarplan.

Ja, jag vet: det låter som en PR-text. Men nu var det så att jag ville göra det här besöket på ”goa varma krogen” som en del i den trendspaning jag just nu bedriver. Under den senaste månaden har jag blivit 80-talsfixerad. Men jag är inte på spaning efter den tid som flytt utan efter det som var bra och positivt med 80-talet. Dit hör faktiskt lyxinredda, tygrika kroginredningar just av den typ som Brasserie Le Rouge: det finns något både trivsamt och omhändertagande i det. Just precis vad vi behöver nu! 

En annan just-nu-trend är drinkar, av den klassiska sorten som Dry Martini eller Gimlet eller Tom Collins. Minsann: det visar sig vara precis det barmästaren i Le Bar vill satsa på. Han är inte ensam: jag vet att det är stor efterfrågan på cocktails i stadens alla barer. 

Fenomenet cocktail lär ha tillkommit under förbudstiden i USA: de blandade drinkarna var ett sätt att maskera spriten. Sedan, efter andra världskriget, blev cocktails ett sätt att umgås. Det fanns t.o.m speciella cocktailkläder: eftersom man står upp kunde man satsa på lustiga små cocktailhattar för damernas del. Den delen av drinkkulturen lär nog vänta på sig.

À propos Boeuf Bourgignon: det är faktiskt riktigt trendigt att satsa på långkok därhemma. Det är sofistikerad slow food. Och den där franska köttgrytan är något av det godaste som finns: googla så får ni receptet på direkten. Boeuf Bourgignon har för övrigt en stor roll i en väldigt rolig film jag såg i söndags kväll – Julie & Julia med Meryl Streep i högform i den ena av huvudrollerna. Boeuf Bourgignon – som på amerikanska uttalas Buff Bårrginjånj – är ett av de första recepten i Julia Childs berömda kokbok Mastering the Art of French Cooking som kom ut 1961. Julia introducerade faktiskt fransk matlagning och det franska köket i USA. Vägen dit var inte okomplicerad, vilket är en av historierna i filmen Julie & Julia. Att det är Meryl Streep som spelar Julia Child gör filmen oförglömlig – hon är absolut underbar, och hon låter som Julia, vilket bara det är underhållning.

       

PS: Ni är förstås nyfikna på vad jag fick till lunch. Blåmusselsoppa med citrongräs (läckert!), Coq au vin blanc (gott) och Ananas au Épice (ananas med kokosglass och romkaramell-kross, inte så dumt men lite sött). 

Ibland kan man undra vad som var först – hönan eller ägget.

Det kom en pressrelease från Eva Solo med en ny glasskål. Den har liksom en glad mun och heter mycket riktigt Smiley. Men: såå bekant den är i uttrycket! Utan leendet är den förunderligt lik de skålar Harri Koskinen nyligen gjorde i limiterad upplaga. Skålar i glas som för övrigt är förunderligt lika skålar i keramik som Mårten Medbo gjorde för flera år sedan. Alltså blir det exempel på – kejsarens nya kläder, i alla fall som jag ser det. 

Så kom det ännu en pressrelease, från Fritz Hansen, som glädjestrålande meddelade att en ”ikonisk förening mellan mode och inredningsdesign” uppstått. 40-årsjubilerande InWear har fått äran att samarbeta med Kvadrat och Fritz Hansen – och klär på Arne Jacobsens välbekanta Sjuan-stolar i liksom Pucci-influerade tyger. (Nygjorda, av InWear-designern Lene Borggaard.) Det känns också vara ett kejsarens-nya-kläder-fenomen: för inte är det första gången just Fritz Hansen kopplar ihop mode och inredning, det hände för några år sedan när Sir Paul Smith klädde på en annan Fritz Hansen-stol i kritrandiga tyger gjorda av Kvadrat. 

Egentligen tycker jag att övriga kommentarer är onödiga …