Kejsarens nya kläder del III; på museum
På Röhsska Museet i Göteborg pågår i mindre skala en utställning om Chanel, som ganska nyligen förlängdes och flyttades till ett annat utrymme. Det sägs att utställningen är populär; vilket såklart har sin förklaring i att allt om Chanel är aktuellt just i höst.
Bara de som sett utställningen kan uttrycka sin oerhörda besvikelse – jag hör till dem. Faktiskt är hela utställningen ett fint exempel på att uttrycket ”kejsarens nya kläder” också kan inbegripa kläder! I det här fallet de kläder som INTE visas.
Coco Chanel blev på 1950-talet känd för sina bandkantade tweed- och jerseydräkter. Från Auktionsverkets så kallade vintage-auktion köpte Röhsska Museet in en bandkantad dräkt från 1956. Den ingår nu i den pyttelilla utställningen på museet, som ett väsentligt inslag i hur Chanelstilen såg ut.
Det finns en del Chanelkläder i Röhsskas samling som ingår i den här sorgliga lilla utställningen: jag vill minnas att jag räknade till fem. Helheten var riktigt förvirrande. Vad en fotboll från Louis Vuitton hade i utställningen att göra förstår jag inte. Men det som retade mig mest var de ”förklarande texterna” – som var lika fulla av fel som i filmen om Chanels ungdom, Livet före Chanel, som nu går på bio. Eftersom filmen inte är någon egentlig modehistorisk exposé kan väl felen där förlåtas även om de är nog så irriterande. Men i en museivisning, och speciellt på ett museum som vill kalla sig modemuseum, är det riktigt pinsamt att inte vara akurat, trovärdig och exakt. Vi kan börja med detta påstående: ”Blixtlås var otänkbart på en välskräddad kreation innan Chanel.” Blixtlås var OTÄNKBART i en Chanelkreation så länge den lilla damen levde – så var även ready to wear, alltså konfektionerade plagg. (Det betyder att ett av plaggen är feldaterat.) Blixtlås i haute couture-plagg var något Elsa Schiaparelli införde 1937, först som dekoration. Det är knappar, hyskar, hakar och knäppningar som är viktigt i couture där allt helst inte ska vara industriellt och maskinellt. Konfektion började huset Chanel med först efter Chanels död 1971; det måttsydda, skräddarsydda var hennes grej.
De fem plagg som ingår i Chanel-utställningen på Röhsska Museet. Den marinblå dräkten till vänster är gjord av Karl Lagerfeld för Chanel 1989/1990. Titta på hattarna – som inte alls är från Chanel och som inte heller har med Chanelstil att göra. Foto: Mikael Lammgård.
De fem plagg som ingår i Chanel-utställningen på Röhsska Museet. Den marinblå dräkten till vänster är gjord av Karl Lagerfeld för Chanel 1989/1990. Titta på hattarna – som inte alls är från Chanel och som inte heller har med Chanelstil att göra. Foto: Mikael Lammgård.
Det finns ännu en viktig sak att reta upp sig på i Röhsskas utställning: hattarna! Inte en enda stämmer. Visst är det hattar ur museets samlingar men det är inte hattar som hör ihop med Chanelstilen. Det är sådant som drar ner utställningen och utöver de undermåliga texterna gör att omdömet blir: slarvigt!
Över huvud taget är den alldeles så lilla utställningen slarvigt scenograferad. Herregud: det är inte ens en scenografi utan bara dockor och prylar på rad. Med tanke på det lilla formatet hade det varit både roligt och intressant om museets kurator (chefen själv, Ted Hesselbom) hade tänkt mer på det svartvita grafiska uttryck som finns i huset Chanels allmänna image – trots allt har Ted Hesselbom en bakgrund som grafisk formgivare! – och istället för vanliga provdockor gjort nätkroppar i svart ståltråd eller kartongdockor med Chanels fotokopierade ansikte, polkafrisyr och svarta stråhatt. Nu blev det istället en liten onödig och pinsam utställning om en viktig modeskapare som aldrig lämnade något åt slumpen. Så orättvist mot alla moderoade besökare.
Motsatsen till Chanelutställningen är utställningen om Vuokko Nurmesniemis värv – också den i Röhsskas lokaler. (Den pågår till 31 januari 2010.) Men den utställningen lever på att Vuokko själv bidragit med kläder ur sina samlingar. Där visas också en alldeles utmärkt film om och med Vuokko. Den pinsamt slanka katalogen är å andra sidan lätt katastrofal. Vilken Göteborgstidningarna konstaterat med emfas. (Att jag håller med är förstås ett understatement.)
Tre aftonplagg av Vuokko, från 60-, 80- och 70-talet. Klassiskt och vackert. Foto Mikael Lammgård/Röhsska museet.
Mitt senaste besök på Röhsska Museet kan väl sägas vara ett slags studiebesök. Jag har länge varit mer än nyfiken på museets nysatsningar just på mode. Jag, liksom många andra, väntar ivrigt på att den permanenta utställningen ska utökas med den utlovade permanenta modeutställningen. Mycket prat har det varit om detta. Under tiden har så småningom de tillfälliga modeutställningarna tillkommit. Men fortfarande är resultaten klena: Vuokko-utställningen är okej, likaså den om Maud Fredin Fredholm (avslutades i september), men Chanelutställningen är som sagt slarvig och en besvikelse – just den hade man alltså inte ens behövt göra för att vara opportun.
Låt mig ge ytterligare viktiga exempel: Uppvisningen av nyförvärvet från Vivienne Westwood (i ett eget litet rum längst in och längst bort) är i modehänseende överraskande – eftersom det bara handlar om ett spektakulärt plagg som har mycket litet att göra med Westwoods avtryck i modevärlden. Detsamma gäller för Gaultierklänningen som (relativt stolt) hänger (och just hänger!) i den permanenta utställningen: den klänningen är också bara spektakulär men säger inte ett dugg om Gaultiers speciella stil, vilket borde vara viktigt i en klädsamling på ett museum som vill vara ”modemässigt”. Däremot tar jag av mig hatten för att den senaste nyanskaffningen till klädsamlingarna är en Chaneldräkt från 50-talet: det är ett signifikativt och viktigt bidrag till museets modehistoriska samling.
Bröllopsklänning från 2008 av Vivienne Westwood. Spektakulär men knappast typisk för Westwood. Foto Mikael Lammgård.
En väsentlig parentes i det här sammanhanget är att påpeka att det finns två museer i Sverige som har (delvis) fantastiska klädsamlingar som medlemmar av svenska folket bidragit till. På Nordiska Museet i Stockholm finns det ovärderliga skatter från tidigt 1900-tal som välklädda damer ur exempelvis familjen Bonnier skänkt till samlingarna, men av detta har vi vanliga dödliga bara fått se få exempel – i den lilla utställningen Paris-Stockholm som plockades ner för kanske två år sedan. Där fanns otroliga exempel på mode- och coutureplagg som man annars bara får se i permanenta utställningar i exempelvis London och Paris. I Röhsska Museets klädsamlingar finns motsvarande exempel, och där finns några av plaggen utställda i den permanenta utställning som tidigare museichefen Elsebeth Welander-Berggren byggde upp för att visa tidslinjen för design under 1900-talet.
Jag tror mig veta att idén om att just i Göteborg skapa grunden för ett svenskt modemuseum finns i de rika samlingarna, och att man under tidigare mycket designintresserade museichefer (främst Helena Dahlbäck-Lutteman) började ”lufta” samlingarna i olika separata modeutställningar även om de inte var alltför många. Men exempelvis den om ”den lilla svarta” var skarp, scenograferad och gjord av min släkting Tonie Lewenhaupt. Då gjordes även en snygg, grafiskt ren och mycket svartvit katalog. Det lovade något för framtiden. Att det i Sverige inte finns någon allvarlig konkurrens för ett modemuseum gör alltså Röhsska Museet till en intressant scen för fenomenet.
Jag vet att det tar tid att ”bygga upp” och förändra just på museer: det finns mycket motstånd inbyggt i institutionerna som faktiskt kan ta musten ur den mest visionära av museichefer. Jag kritiserar inte Ted Hesselbom för att han försöker. Jag kritiserar Ted Hesselbom för att han slarvar, har för bråttom och visar okunskap. Han har ett alldeles för bra nätverk för att undvika slarv och okunskap – ändå gör han det, slarvar och struntar i kunskap.
Jag lever i tron att varje museichef måste leva upp till sina kulturgärningar och uppsåt. Jag tror inte Ted Hesselbom vill bli stämplad som den som gjorde Röhsska Museet till palatset där kejsarens nya kläder visades upp.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Annons
Jag har fått Publishing-Priset för ett praktverk!
När den amerikanske manusförfattaren Ben Hecht efter mycket om och men fick Oscar i kategorin ”bästa manus till en film” höll han ett mycket kort och kärnfullt tacktal: han höll upp statyetten och sa – ”och den här kommer att bli en utmärkt dörrstopp”.
Det är den sorts tacktal som passar min humor – och som jag länge tänkt att det skulle vara användbart OM jag någon gång får ett fint pris och får chansen att tacktala. Jag hade i princip chansen som igår kväll, när Populär Kommunikation för sjuttonde gången delade ut Svenska Publishing-Priset i 29 kategorier. Den bok jag är medförfattare till (och faktiskt är idégivare till), Bilden avmodet, var nominerad i kategorin Praktverk. Och boken vann!
Så här ser statyetten ut, ovanligt snygg skulle jag säga. Gjord i patinerat stål av Petter Antonisen.
Men inte gavs det chans till tacktal. Däremot kunde jag gå hem med en tung pjäs i oxiderat järn – en statyett som mycket väl kan platsa som dörrstopp, eller varför inte som bokstöd vilket mina förläggare föreslog. Men nu är det så att jag inte tänker behålla prisstatyetten utan ge den till bokens formgivare Patric Leo – han är för övrigt även pristagare i kategorin Kokböcker, för Smakensmagi som vinexperten Bengt-Göran Kronstam skrivit. (Egentligen är det så att Populär Kommunikation främst prisger grafisk formgivning; orden och bilderna blir en del av helheten.) Jag kan tänka mig att Patric kan använda priset som bokstöd – för alla de snygga/vackra böcker han formgivit. Eller varför inte använda priset som värmeplatta? Patric är nämligen också duktig kock.
Med mig är det så att jag redan har en prisstatyett som jag faktiskt använder som dörrstopp. Jag fick Ellen-statyetten av ELLE år 2003, som hederspris med motiveringen: ”Hon är ansiktet – och pennan – bakom ordet modepassion.” Jag är väldigt stolt över det priset; det är så att säga min Oscarsstayett för lång och trogen tjänst i modebranschen. Men när jag fick priset glömde jag i upphetsningen bort att berätta om Ben Hecht och dörrstoppen.
Nu kan ni förstås fråga er vad det här har med inredning att göra.
Men det har det!
Det ögonblick man har fått ett pris blir det en del av inredningen hemma hos. Sådant kan man helt enkelt inte låta bli att visa upp. Eller spara. Tänk bara på de bilder ni sett hemma hos Oscarspristagarna: nog står statyetterna (om de nu är flera) uppradade på spiselfrisen, i bokhyllan eller inne i speciella skåp. Eller vad sägs om alla dessa Olympiadmedaljer som simmare och skidåkare osv sparar? Och en dag får de kanhända sitt speciella värde – som arvegods. Eller så säljs de på auktion – som det hände sig med Ingmar Bergmans olika troféer på Bukowskis helt nyligen.
Men att shoppa någon annans pristrofé på auktion tycker jag känns lite märkligt. Idén att trofén ska gå i arv känns bättre. I min familj finns det ”silverbucklor” som min farfar vunnit för sina avelstjurar och som min farbror och min far vunnit i tävlingar till häst, och de fungerar alldeles utmärkt som blomvaser. Även om ingen frågar så finns det en familjär refererens. Typ: ”Den här utmärkta dörrstoppen fick min faster i pris för att hon älskade att skriva om mode.”
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Annons
Nostalgi & glamour utmanar butiksutbudet
Först när jag klev in i garageporten på Nybrogatan 20 förstod jag varför jag fått upprepade påminnelser om butiken i lokalen, Les Chambres Stockholm. Det var ett slags returbiljett från/till mitt gamla modeliv, och samtidigt en påminnelse om att jag numera så ofta roar mig med att se samband mellan mode och inredning.
Det allra första som ”möter” mig är flera fång nästan overkligt stora rosenbuketter. Jo, de är äkta. Några steg till och jag är inne i en lounge – med en kaffebar. Svart och guldglänsande mässing så långt ögat når – till och med mässing på gångvägen in till butiken – oj, vad det påminde mig om kära gamla Big Biba på Kensington High Street i London, livsstilstemplet i oefterhärmlig art décòstil som det bara kunde se ut på 1970-talet.
Men Les Chambres är något lite annorlunda – och en viss överraskning med Stockholmsmått mätt. Det gäller nog egentligen mest inredningen. Vilket får sin förklaring när jag hälsar på den ena av de två delägarna, Yvonne Linden, vars 26-årige son Luigi Fallai, nyutbildad arkitekt i Milano, gjort inredningen.
”Tänk 10 Corso Como i Milano och L’Eclaireur i Paris”, säger Yvonne. Nu får Yvonne förlåta mig att jag faktiskt känner lite 80-talsnostalgi här i Les Chambres – jag tänker inte så mycket på 10 Corso Como eller L’Eclaireur utan jag minns istället att butiker som Inferno och Boutique Margo på den tiden gav Stockholm en glamglamorös internationell prägel som staden faktiskt inte haft sedan dess. Men nu är gudbevars Stockholm storstad och mycket mera boutiquetät. Les Chambres stämmer alltså in här och nu.
Den där tillbakalutade loungestämningen stämmer också med butikens koncept: slow shopping. Rosorna, lyxljus, häftiga smycken från Shamballa Jewels, Philippe Starck-pallar från XO, kläder från Vivienne Westwood och DSquared, egendesignade pälsar och skinnplagg … tål att tänka över och tänka igenom och inte snabbkonsumera. Ganska häftigt. Värt en omväg.
Men på vägen ut från butiken överfölls jag av ett annat modeminne: Rodeo Drive i Los Angeles. Kort men intensiv rapportsträcka fylld av europeiskt mode. Och så tänkte jag på filmen Pretty Woman med Julia Roberts. Associationen till tv-serien Dallas är inte heller långt borta; minsann repriseras den så nya generationer kan ta del av vidlyftiga frisyrer och lika vidlyftiga axelvadderade silhuetter. Ack ja. 80-talet är tillbaka. Om än i annan skepnad – och på en gata som är lika lång eller kort som Rodeo Drive …
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Håll rent och stöd Rosa Bandet-kampanjen
En återkommande oktober-tradition är Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj, som sägs ha blivit en av Cancerfondens stora insamlingshitar. Behjärtansvärt, tycker jag som under det senaste halvåret förlorat två mycket kära väninnor på grund av just bröstcancer. Däremot blir jag besviken att i Svenska Dagbladet läsa att bara en tredjedel av de insamlade medlen verkligen går till bröstcancerforskning.
En av de bästa Rosa Bandet-kampanjerna är i mitt tycke Viledas och Wettexs drive med rosa produkter. Förra året donerade man 642 tusen kronor till Cancerfonden. Av alla de rosa produkterna gillar jag de rosa Wettex-trasorna bäst: det känns väldigt bra att hålla rent och stödja en god sak.
För varje köpt förpackning om fyra rosa Wettex går alltså 50 öre till Cancerfonden.
Om den rosa färgen finns det mycket att berätta. Det är inte bara Barbie-dockans favoritfärg, och det är inte heller så att rosa bara är en bimbofärg. Allra först var rosa, särskilt cyklamenrosa eller sharlakansrött, en färg som kyrkans mäktigaste män bar – alltså påven och kardinalerna. Det hade något att göra med att färgämnet, som bland annat utvanns ur purpursnäckan, var kostbart. Under 1600- och 1700-talet, var rosa en mycket manlig favorit hos överklassen; det är från den tiden tjurfäktares dräkter har sina anor. Rent kvinnlig blev färgen under 1800-talet; det var också då rosa underkläder gjorde sitt inträde.
Under 1900-talets första hälft (innan Barbie) var vissa rosa och rödrosa detaljer ytterst chic bland modemedvetna män: exempelvis prinsen av Wales (sedermera hertigen av Windsor) hade gärna rosa sockor och det var också han som lanserade fritidsbyxor i rödrosa, ett mode som fortfarande gör sig gällande i vissa kretsar och runt Stureplan i Stockholm. Johan Hakelius, journalist och författare till den väldigt underhållande nyutkomna boken Döda vita män (Atlantis), som har en fäbless för engelskt herrmode bar under bokmässan just rosa sockor till sobert kritrandig kostym – även slipsen gick i rosa. Rosa är alltså inte ett dugg fjolligt.
Enligt färgläran ligger rosa mellan lilatoner och rött, lika med att färgen på samma gång symboliserar fantasi och energi. Valet av rosa till Rosa Bandet har alltså flera bottnar.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
Nästan direkt från Hem-mässan i Älvsjö
Just nu är det heminrednings-eldorado på Stockholmsmässan i Älvsjö. Vi på ELLE Interiör är synnerligen inblandade i den mässa som heter Hem 2009 som pågår nu till och med söndag i B-hallen, samtidigt som den större mässan Hem & Villa, som tar upp A-hallen. Vår del av mässan handlar mest om ren heminredning: glada kuddar, bekväma soffor, gulliga detaljer, blomarrangemang och att ta in allt det som är gott & blandat. I princip är den här delen av mässan ett koncentrat av vad som är inredningsintressant ute på stan, men schemalagt i ett enda kvarter – med ett tillägg av flera olika inspirationsutställningar.
Strax intill vår monter (där vi säljer tidningar & prenumerationer till ovanligt bra priser) har Agneta Törnqvist, en av våra skickligaste & mest kreativa stylister, gjort en HÄRLIG utställning på temat Färgstarkt och Lekfullt. Hela utställningen är som ett slags inredningsreportage i tidningen – och bjuder på en hel del av de trendkänsliga, inspirerande idéer som vi på tidningen känner att vi SKA ge våra läsare. Bäst fungerar förstås just den här utställningen live – men har ni nu inte chansen att se den kan jag meddela att ni kommer att få ”se” den också i tidningens decembernummer.
Vad Agneta Törnqvist scenograferat är sju olika rumsligheter, från Herrummet till Verkstaden och Vardagsrummet. Just herrummet är gjort som en walk-in-closet, en garderob eller ett dressing-room: i sin helhet bjuder bara den rumsligheten på en av de starkaste pågående trenderna just nu – som också är ett exempel på hur mode och inredning korsbefruktar sig – det ”maskulina uttrycket”, vilket är som allra hetast just nu.
À propos den maskulina trenden och korsbefruktningen mellan mode, inredning och arkitektur så håller jag korta föredrag i ämnet varje dag – förutom söndag. Som ett litet smakprov på vad som gills visar jag en bild från Ralph Laurens Home Collection, där temat för tapetkollektionen är Haberdashery, vilket i mycket fri översättning handlar om herrskrädderi. Tapeten är i en glencheckruta som är en klassiker i herrgarderober sedan tidigt 1930-tal. Det där är inte bara ett klassiskt kostymtyg, det är också ett tyg & ett mönster som passar väldigt bra på soffor eller udda kuddar. Det skojiga just nu är att man mycket väl kan blanda den här sortens mönster med söta blommönster – att leka och experimentera med kontraster är högst tillåtet.
När ni tittar på den här bilden vill jag gärna att ni ska tänka på POW, prinsen av Wales sedermera hertigen av Windsor, den modemässiga stilikonen som 1937 övergav sitt kungarike i England för att gifta sig med sin välklädda amerikanska älskarinna Wallis Simpson, och tänk gärna in att han bar chockrosa strumpor till det strikt gårsvartvita. Han gillade också att blanda prickigt och rutigt. Det är den typen av kontraster som är väldigt mycket mode igen och särskilt i inredning.
Jag är högst medveten om att det här låter som en reklamtext för både mässan och den tidning jag arbetar för. Men fullt så ”enkelt” är det inte. Precis som ni går jag på mässor för att bli inspirerad. Precis som ni läser jag tidningar för att bli inspirerad. Tro mig eller ej, men den här mässan är en rolig överraskning även för mig – inte minst tack vare Agneta Törnqvists utställning som blev klar ungefär två minuter innan mässan som sådan öppnade. Sedan kommer jag fram till samma sak som ni förmodligen också kan göra: Jättebra, då vet jag vad som gäller.
Gilla:
GD Star Rating
loading...
loading...
Dela:
0
