”Jag är inte bara journalist, jag är också kulturarbetare.”

Jag kan inte låta bli att få låta som en reklamslogan. Eftersom jag varit på besök på Bokmässan; i egenskap av författare. Jag och min medförfattare Tonie Lewenhaupt skulle hålla kortseminarier om vår bok Bilden av modet (går att beställa från Bokförlaget Arena, www.arenabok.se). För att det över huvud taget ska bli några bilder i den här ”krönikan” lägger jag med en bild ur den boken; det är en bild som jag gjorde ihop med Stig Forsberg i slutet av 70-talet, i en bar på Mallorca. Det råkar vara en av mina favoritbilder, och den finns också med i boken – som en och annan anser vara en kulturgärning eftersom den handlar om svenskt modefotografi från sent 40-tal fram till idag.

Om ni undrar när jag har tid att skriva böcker är svaret ”på nätter och helger”.

Att skriva böcker är en form av kulturarbete. Att läsa är att ta del av kulturutbudet. Att besöka Bokmässan (som råkade fira 25-årsjubileum i år) är också att ta del av kulturutbudet – i högst varierade former. Man kan inte bara köpa böcker billigt, man kan också lyssna på författarintervjuer, höra författare (och andra slags skribenter) tala om sina böcker och förvånas över den ENORMA mängd böcker som ges ut. Väldigt många skrivs det inte en rad om och ett stort antal når aldrig bokhandeln. Dem det skrivs om är de kända författarna och kändisförfattarna, bådadera har ”rockstjärnestatus” i den här världen – och båda sorterna var väl representerade i Göteborg, från Jan Guillou, PO Enquist, Herman Lindqvist och Dick Harrison till Ernst Kirchsteiger, Carolina Gynning och Alexandra Charles.

Det bästa med Bokmässan är förstås det ENORMA utbudet. Det värsta med mässan är de många besökarna: inte undra på att den kallas bökmässan. Det är absolut bökigt; man får nästan slå sig fram, värsta motståndet utgör alla ryggsäckar och barnvagnar (dem lassar man böcker i). Och stimmigt; i nära nog varannan monter högtalarpratas det nästan oavbrutet. Och varmt är det dessutom. Hör man då till författarkåren har man ändå förmånen att uppsöka platser där det är lite luftigare och mindre bökigt – som VIP-loungen (där författare & föreläsare pustar ut) eller tryckeriet Fälth & Hässlers lounge, där vi som var utvalda också kunde äta härliga luncher komponerade av mästerkocken Leif Mannerström (han har gett ut en ny viltkokbok; på framsidan syns han utklädd till jägare, men det ser mest ut som en dålig Barbour-annons). I den loungen sprang (!) jag på Per Morberg – inte bara skådespelare, även utbildad kock, vars kokbok ska ha sålt i 50.000 ex! – som berättade att han förresten ska göra en jaktklädskollektion, för det finns alldeles för många fula jägarkläder. Pers kokbok (Morberg, Bonniers fakta) är härlig tycker jag, inte minst tack vare de fina bilderna tagna av Martin Löf – som ju gör en hel del jobb för ELLE Interiör. Martin är också kock. 

Ni vet förstås att Sverige är det land i världen som ger ut mest kokböcker? I snitt 400 kokböcker per år kommer det ut. Att det finns publik för det sägs bero på att folk läser kokböcker som reselitteratur. Kokböcker är alltså en upplevelsegrej.

 

Att det annars är deckare som är en grej vet väl alla. Väntar man så behöver man inte ens läsa dem eftersom en annan trend är att göra film på svenska deckare. På tur och på svenska står två av Anna Janssons böcker.

I övrigt boktrendigt är fortfarande trädgård/blommor …

Det pratades en hel del om kultur på bokmässan. En speciell bok fick särskild ”draghjälp”: Folkvald kultur av Gunnar Bergdahl, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad. (Boken är utgiven av Carlsson Bokförlag, med ”kulturstöd” av Riksbankens Jubileumsfond.) Den ser inte så märkvärdig ut. Grejen är att 349 riksdagsledamöter och 22 statsråd svarar på fem frågor: största scenupplevelse, favoritbok, största konstupplevelse, favoritfilm, största/bästa musikupplevelse. En snabbscanning ger många förväntade och inte särskilt överraskande svar där bland annat Jan Guillou, Bruce Springsteen, Gudfadern-trilogin och MammaMia återkommer. Jättekul läsning för kultursnobbar, där jag gärna räknar in mig. 

Som smakprov ger jag tre kulturministrars svar:

Marita Ulvskog: gillar Ett annat liv av PO Enquist och ryska klassiker som Tolstoys Krig och fred. Hennes konstsmak är mer varierad, där nämns exempelvis Pippilotti Rist, Marianne Lindberg De Geer, Edward Munch, Anselm Kiefer och Fredrik Wretman. 

Leif Pagrotsky: gillade Hemmet på Göteborgs stadsteater ”med Kent Andersson själv”. Bland favoritböcker ligger Gökboet mitt emellan ”någon av de första eller någon av de senaste lästa”. Favoritfilmerna är Tredje mannen, Citizen Kane, I hetaste laget och Shoah. 

Lena Adelsohn Liljeroth: nämner Strindbergs Hemsöborna som återkommande favoritbok och Milos Formans Amadeus som favoritfilm. Bästa svaret kommer med största musikupplevelsen: ”Den största upplever jag varje gång jag hör något riktigt bra.”  

Själv läser jag mycket och har ständigt minst tre böcker som ambulerar på nattduksbordet. Eftersom böcker är bra ”hårda paket” framåt jul och alltid bra presenter passar jag på att recensera tre av de böcker jag just nu läser: 

1. De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg är en stark, skakande, skrämmande, gripande och oerhört intressant berättelse om den totala utplåningen av det judiska gettot i polska Lodz under 1939–45. Det är inte en tid man vill bli påmind om, men det behöver man bli för att försöka förstå hur grym och onödig förintelsen var. (Albert Bonniers förlag.)

2. Sanningen om Ikea av Johan Stenebo har diskuterats i pressen. Men han ”spottar” inte så mycket på sin tidigare arbetsgivare. Snarare konstaterar han att Ingvar Kamprad är klurig och smart, vilket knappast är en nyhet. I övrigt är boken lika rolig som en tråkig årsredovisning – om man nu inte är väldigt intresserad av att veta hur det står till bakom kulisserna på Ikea, vilket det också skrivits en hel del om förut. (Ica Bokförlag.)

3. Blåbärsmaskinen av Nils Claesson passar som hand i handske för alla som älskade Stig ”Slas” Claesson. Vars son Nils är. Det handlar inte bara om Slas utan om familjelivet med och utan honom. Sättet att skriva ekar Slas, med viss ironi. Jag kommer hur som haver att fortsätta älska Slas egensinniga sätt att skriva och allt han har skrivit. (Ruin.)

Som bonus lägger jag till Uppdrag: skyddsängel av Arto Paasilinna, som finns i pocket från Brombergs förlag. Fullkomligt underbar! Paasilinna är en gudabenådad finsk historieberättare som bjuder på många skratt. Han ni inte stiftat bekantskap tidigare är det dags. Han skojar gärna om gudstro och döden på ett mycket befriande sätt, vilket jag tror att många av oss behöver ta del av. Här handlar det om en skyddsängel som vill så väl men gör så fel. 

Vi har haft lite stormvarning här på bloggen; vilket bara delvis syns i kommentarerna till mitt förförra inlägg.

I min nätbrevlåda har jag fått ytterligare kommentarer. Synnerligen positiva till mina åsikter om kejsarens nya kläder. 

Så till att börja med visar jag motsatsen: att det är lika bra att kejsaren behåller sina gamla kläder!

Från Gense kom ett pressmeddelande om att företagets klassiska ströare i design av silversmeden Pierre Forssell relanseras nu i oktober.

Bravo! Från bottennapp till toppnotering! Marknadschefen på Gense, Monica Törnqvist, konstarerar att suget efter 50-talsdesign gjort att ströarna i rostfritt än en gång känns relevanta. De gjorde succé på H55-mässan i Helsingborg tack vare sin enkla, stilrena form. Idag ett bra bevis på att funktionell bruksdesign (från just 50-talet) håller måttet – och är överlägsen så kallat trendig design av idag. (Som det där gräsliga cocktailpiggsvinet.)

I veckan fick jag också ett JÄTTETREVLIGT brev från tre tidigare Beckmanselever som nu arbetar med möbeldesign. I brevet berättar de om sin önskan att formge ”århundradets möbelikon”. Ack, hur svårt är inte det! Särskilt om det gäller en stol. Och så upptäcker de ”irriterande nog” att den är redan gjord – ”och dessutom av Ikea”. Det gäller PS-stolen Slingra, formgiven av Ehlén Johansson som är en av Ikeas mest pålitliga formleverantörer. 

Mina tre brevvänner menar att Slingra har ”allt”: ”Fantastiskt vacker form som kombinerar modernt och spänstigt uttryck med klassisk och tidlös elegans.” 

Och så föreslår de att vi på ELLE Interiör borde utnämna Slingra till årets stol 2009. 

Jag hoppas innerligt att mina tre brevvänner läser min bloggkrönika och därmed får svar på hur vi på ELLE Interiör förhåller oss till förslaget att välja Slingra till årets stol. Visst är stolen bitvis vacker. Men den har mycket bekanta ”ansiktsdrag”. Jag tänker omedelbart på danska 50-talsstolar. Jag tänker på Hans J Wegner, Børge Mogensen, Finn Juhl och Poul Kjærholm i ett svep. Och sedan tänker jag på några av de danskinfluerade stolar jag såg i Milano i våras: Konstantin Grcics stol hos Plank, Jasper Morrisons stolar hos Cappellini och Kartell. Ingen av dessa utnämndes vara en hommage (hyllning) till Wegner och Mogensen som så uppenbart var inspirationskällorna. (Det tycker jag är/var synd: det är något fint med att påkalla referenser.) 

Till sist tänker jag på att det faktiskt är märkligt att så snart även aldrig så etablerade formgivare ska försöka sig på att skapa den där ”århundradets möbelikon” så fastnar de ofta i uttrycket hos de danska 50-talsklassikerna … Faktiskt kan jag inte låta bli att än en gång tänka på kejsarens nya kläder. Alltså uppmanar jag mina tre brevvänner att knäcka koden genom att försöka hitta någon mer genuint svensk förebild som de kan ”slå” formmässigt: tjejerna skriver nämligen i sitt brev att de har Slingra stående framme som en påminnelse om ”vad vi måste slå om vår stol skall ha en chans att bli årets stol”. 

Vad jag inte vet om Chanel är antagligen inte värt att veta! 

Har man som jag varit i modevärlden är Chanel (1883–1971) en självklar ikon: främst därför att hon var en av de första modeskapare som verkligen frigjorde kvinnor från den förhatliga korsetten och lanserade ett jämlikt mode med sina dräkter. Sedan kan man ha henne som idol, eller förebild, därför att hon var självständig, självsäker och gjorde vad hon trodde på. Vilket så småningom gjorde henne ofantligt rik. (Inte minst tack vare idén med parfymen Chanel nr 5; den som gjorde det möjligt för ack så många att ”klä sig” i Chanel via doften.) 

 

Att det är Chanel-feber på gång har ni säkert märkt på flera sätt. Dels skrivs det nära nog spaltmil om filmen Coco – livet föreChanel, som har premiär ikväll (jovisst, jag är bjuden, med den äran, som gammalt modeorakel), dels går det just nu en serie på tv om huset Chanel. Klicka här för att se den på Svt Play. Allt det här har att göra med att det är 90 år eller 100 år sedan Chanel slog igenom, beroende på hur man räknar. Det var 100 år sedan hon startade sin första ateljé, där hon gjorde hattar, och det är 90 år sedan hon slog igenom som klädskapare 1919. Det är för övrigt den där typen av jubileum som man ska hålla reda på när man talar om trender.

Alla vi på redaktionen såg filmen för månader sedan. Den är väldigt vacker, och den är absolut sevärd sådär i allmänhet. Om inte annat för att Audrey Tautou, som spelar huvudrollen, är bra och dessutom ganska porträttlik den unga Coco Chanel. (Chanel var faktiskt ganska söt, eller pikant som man säger på franska, när hon var ung!) Men tillhör man modenördarna, som jag, finns det ganska många irriterande fel i filmen – som gäller le style Chanel, alltså kläderna. Det finns bilder som bevisar att Chanel mycket riktigt klädde sig i ridbyxor. Det är alltså fullt möjligt att hon klippte till en rosett av ett sidenband för att passa den outfiten.

Att filmen skildrar hur den unga Coco Chanel syr sig en svart aftonklänning är däremot helt fel. Hon kom inte på den där klänningen förrän på 1920-talet. Och som klänningen i filmen ser ut såg Chanels aftonkläder ut först på 30-talet. Men det där är petitesser i filmsammanhang. Regissören Anne Fontaine har mycket riktigt påpekat att det handlar om fiction, alltså fria fantasier. Dessutom har Anne Fontaine sagt att eftersom Chanel själv var känd för att ljuga om sitt liv så hade Fontaine ett slags ”poetens frihet” i att skapa bilden av den unga Chanel: hur hon var, hur hon klädde sig, hur hon kan ha fått sina idéer.

När jag mot slutet av 70-talet började undervisa i samtidens modehistoria på Beckmans skola hörde Chanel till självklarheterna. Men det hände ofta att eleverna sade: ”Men nu ska du väl inte berätta om alla hennes kärlekshistorier.” För det hade ju inte med kläderna att göra. 

Men så är det inte riktigt: kärlekshistorierna leder hela tiden till kläderna – och till att börja med är kärlekshistorierna ett led i Chanels personliga vidareutbildning, från obildat fattigmansbarn till dam av värld, från oslipad diamant till välslipad briljant. Just det är ”basmaterialet” i filmen. Och där handlar det om sanningar: Étienne Balsan, vars älskarinna Coco blev runt 1907 när hon var 24 år, lärde henne vad klädkoder betydde inom överklassen och att bli kvalitetsmedveten; det är någonstans här hon inser att ”less is more” och att det definitivt inte är som älskarinnor klär sig. Balsans engelske vän affärsmannen Arthur ”Boy” Capel ”ärver” Coco som älskarinna, men han förstår hennes ambitioner och hjälper henne att finansiera hennes första ateljé som modist (hon hade redan börjat sy hattar några år tidigare) och butikerna i badorterna Biarritz och Deauville, där hon även började sälja egendesignade kläder. Som hon blev framgångsrik betalade hon tillbaka Boys lån. 

Kärlekshistorien fortsatte, trots att han gifte sig. Ungefär här ska man börja förstå att hennes hjärta blev krossat för all evighet; sista lektionen i hennes utbildning var att inse att vissa män gifter sig inte med sina älskarinnor. Efter Boys död (han körde ihjäl sig 1919) blev hon stenhård och ganska beräknande i sina förhållande: hon lärde sig helt enkelt utnyttja män på samma vis som män utnyttjar kvinnor, ett give and take som för Chanels del (nästan) blev en affärsidé. Hon hade flera vinstgivande kärleksförhållande: den ryske storhertigen Dmitri Pavlovitch, en Romanoff och släkt med tsaren, skänkte juveler som hon omvandlade till bijouterier – själv blandade hon de äkta, orientaliska Romanoffpärlorna med glaspärlor och metallkedjor; affären med den sicilianske ädlingen Fulco di Verdura, utbildad juvelerare, förädlade bijouteriverksamheten; förhållandet med hertigen av Westminster (som pågick 1923–30) blev högsta vinsten – vilket resulterade i idén att på allvar översätta herrkläder till damkläder och dessutom få kontakten med tweedspinnerierna i Skottland. Det förhållandet är absolut mest intressant både karriärmässigt och personligt: att översätta hela tanken med den säkerhet män har i sina kostymer till kvinnokläder är till sist nyckeln till succén Chanel, de där åren är hennes kreativa kapital för all framtid, från den lilla svarta till den lilla dräkten. (Den lilla svarta kom 1924, dräkten som sådan kom i jacquardvävd jersey 1926, i tweed gjordes dräkten först 1954.) 

Privat kunde hon så kaxigt deklarera: ”Det finns flera hertiginnor av Westminster men det finns bara en Mademoiselle Chanel.” Räkna nu: Chanel var en bra bit över 40 när hertigen så småningom gifte sig med en yngre och självklart barnalstrande kvinna.

Förstår ni nu varför Chanel blev den tuffing hon blev? Hennes roll var aldrig att bli eller vara ”en ärbar kvinna”. Däremot kunde hon bli synnerligen jämlik männen i sin yrkesroll. Och i det fallet gjorde hon en karriär som är ”historia” vad det gäller modern klädhistoria. Den tänker jag inte upprepa här. Den kan ni faktiskt googla. 

På en av de franska ”sajterna” angående filmen Coco avant Chanel hittade jag flera roliga kommentarer – där man kritiserar hur osympatisk karaktären Coco är. Var hon verkligen sådan? Ja, påstår jag, som läst en hel del om henne. Hon var fan så kaxig och oerhört självständig; det var väl det som gjorde henne intressant eftersom hon varken var vacker (i egentlig menig) eller särskilt väluppfostrad. Hon hade också charm, och långt upp i åren visste hon hur hon skulle charmera män. I övrigt – var hon inte särskilt ”trivsam” som person. Hon var, som det heter, en streber: hon var bara trevlig mot personer hon kunde ha en vinning av. 

Det sägs att hon var ganska avundsjuk på sina mannekänger (fast hon valde dem typmässigt att utseendemässigt likna henne själv som ung) och medvetet stack nålarna i veka livet på dem när hon provade toiler (provplaggen uppsydda i lakansväv). 

När Karl Lagerfeld 1983/84 blev konstnärlig rådgivare för det då Törnrosa-sömniga modehuset Chanel tog han uppdraget som ”en övning i stil”. Lagerfeld, som kan sin modehistoria, hade egentligen en så hälsosam icke-respekt för le style Chanel att han kunde utmana både modehuset och den gamla damen på en duell. Ungefär: Låt oss se hur tuff du är nu? Hänger du med i tidskapseln? 

Lagerfeld vann duellen och satte än en gång huset Chanel på modekartan genom att uppdatera hennes grundstil, med tweeddräkterna och de små svarta, och genom att respektlöst skoja med chanelstilen. Lagerfeld satte Chanelloggan på kalsongtroslinningar och gjorde kedjelänkarna både punkiga och bondage-provokativa. Och han gjorde chaneldräkter i denim. Humoristiskt, aggressivt, progressivt, framgångsrikt. Definitivt i Mademoiselle Chanels anda. Hon var också hänsynslös, när hon väl fick medlen, och hon hade också ett mål, att bli framgångsrik. ”För mig var pengar lika med frihet.”

Visst blir ni som jag fascinerade av den lilla damen? (Hon mätte knappt 160 cm i längd.) Vill ni veta mer om henne finns det en utmärkt bok, skriven av Edmonde Charles-Roux, som heter ”Chanel and Her World” och som kan beställas på Amazon.

Och för all del: jag svarar gärna på frågor om henne.

 

En av de många saker som roar mig är att Mademoiselle Chanel under sin långlånga karriär var så oerhört kritisk mot sina kollegor: hon absolut avskydde Elsa Schiaparelli, som var hennes främsta konkurrent under 30-talet, och brukade avfärda henne som ”den där artisten som tror hon kan göra kläder”. Om Dior sade Chanel att han ”slår in kvinnor i kläder som om de vore stolar”. (Det var så att säga orsaken till att hon gjorde comeback: hon ville bevisa att män inte visste hur kvinnor ville klä sig.) Balenciaga hade hon en viss respekt för: ”han vet åtminstone hur man skär till.” Det gäller ändå kreatörer som förändrade modet. Märkligt att just hon var så oförlåtande, hon borde väl ha förstått vad revolutioner innebär. Den enda modekreatör Chanel sagt något gott om var Yves Saint Laurent; men då begränsade hon sig bara till ”begåvad”. Det kanske var svårt att erkänna att YSL upprepade samma gärning som hon själv gjort: att göra kostymer kvinnliga. 

 

Här är vi på besök i Chanels privata våning på rue Cambon i Paris. En egenhet var djurskulpturerna i brons, som alltid placerades i par. 

 

I senaste numret av ELLE Interiör konstaterar jag att Chanel visserligen var en sann modernist när det gäller kläder. Men på ”hemmaplan”, dvs i sin privata våning, som fortfarande finns bevarad ovanför ”salongen” på 31 rue Cambon, visar det sig att hon var förvånansvärt borgerlig. Förvånansvärt? Inte egentligen. Hon ville ju så gärna bli socialt accepterad. Visst nådde hon sina mål, materiellt sett, och visst köpte hon sig den frihet som pengar ger, men inte fan blev hon särskilt lycklig för det. Hon förblev Mademoiselle Chanel, men aldrig någonsin någons hustru. Varpå man kan undra varför hon sade det där om att en kvinna som inte bär parfym saknar framtid …

Hon sade också en annan sak, som egentligen sammanfattar hela hennes gärning: Mode är både som larven och fjärilen. Var en larv under dagen och fjäril om aftonen. Det finns inget mer bekvämt än att vara en larv och ingenting mer ämnat för kärlek än en fjäril. Det måste finnas kläder att kravla i och kläder att flyga i. Fjärilen går aldrig på torget och larven går aldrig på bal.

Ämnet för dagen är nog egentligen varför en viss typ av design blir klassisk, och överlever i generationer – och varför motsatsen är en annan slags design som är alltigenom onödig, ogenomtänkt och en idiotisk utmaning att försöka vara designmässig.

Den här typen av tankar kan man få när man besöker Formex-mässan, present- och prylmässan som pågick nyss, i helgen som var. Att slingra runt i mässhallarna och å ena sidan bedövas av doftljus och å andra sidan förfäras av hur många onödiga designidéer som poppar upp är påfrestande för en sparsmakad och kvalitetskänslig själ som jag är. Det gör det ibland svårt att se skogen för alla träd … för naturligtvis finns även undantagen. Jag vet att det ingår i mitt jobb, att gå på mässor och ständigt se nya produkter, men ofta funderar jag över hur många gånger jag ska konfronteras med fenomenet ”kejsarens nya kläder” innan jag blir hjärndöd. Men det är inte bara kejsarens nya kläder som gör att jag går igång utan de allt oftare synliga exemplen på nonsensdesign. Det är faktiskt ett fenomen som det känns dags att reagera emot. Det må vara underhållande i ”bloggosfären” men det är faktiskt inte varken underhållande eller särskilt vitsigt i designvärlden. Den här reaktionen säger mina kollegor på tidningen är just precis vad de länge har hoppats på från mig.

OK. Here we go: bland Kosta Bodas nyheter såg jag något som omedelbart fick mig att tänka: ”får man verkligen göra så’n skit i glas?” För mina ögon är mycket bra exempel på ”kejsarens nya kläder” Ludvig Lövgrens nya alster. Ja, ni vet, han med dödskallarna i glas. Som folket på Kosta Boda påstår ”friar till tonårssjälen hos vuxna”. Menar de allvar??? Men tydligen är det motsägelsefullt roliga att dödskallarna i glas är så mycket mer begärliga än om samma dödskallar var i plast – för då skulle de ju se så ”plastiga” ut som de faktiskt gör. (Jag har en kompis som skriver under på det: han tycker att det är underbart att ”döskallarna” är i glas. Det höjer dem till kitschnivå.) Så nu har Ludvigs dödskallar fått hatt och finns i flera färger. So what? De ser ännu mer ut som skämtartiklar från Buttericks. Men det är inte det värsta: han har gjort en gräsligt kitschig vas och en hel serie hjärtan med en sorts rosfigur på – det ska visst vara riktigt svårt att få till bara den i glas – men det ser i alla fall ut som dåliga marsipanbakelser! Ska man på allvar göra sådant i glas? 

För mig handlar det här inte alls om humor. För mig är detta ett fullkomligt perfekt exempel på ”kejsarens nya kläder” – och något som kan undvikas. 

Egentligen ska jag inte behöva förklara varför jag tycker så – är det inte alldeles uppenbart att ”de trådar av finaste silke” Ludvig Lövgren ”spinner” är synliga för den mest närsynta av designkritiker? (Och små barn: det är ju barns klarsynthet som sagan om kejsarens nya kläder handlar om. Anmärker jag här för dem som inte läst sagan.) Killen – han ser verkligen ut som en kille enligt stockholmskt södersnack – må vara duktig glasblåsare som kan göra marsipanrosor i glas, men han är absolut inte ”designer”.

Old School heter serien med hjärtan, vinglas och vaser. Upplaga 200 exemplar vardera. Diameter hjärtan 14 cm, pris 2 700 kr

Ett lika onödigt exempel på så kallad nyskapande design är Mattias Mikaelssons piggsvin ”Amuze” för Gense. Som beskrivs som en ”lekfull, oväntad form” inom den sektor som fått det underbara (?) benämningen serveringsbestick – särskilt användbara på cocktailpartyn. Minsann! Det låter som ett skämt. Och ser ut som ett skämt. Jag säger att hela idén är ett bra exempel på nonsensdesign – och ytterligare något kejsaren kan ha i sitt bagage.

Jag kan tillräckligt med franska för att begripa att ”amuze” är en travestering på ”amuse goule” (vilket betyder roa eller reta gommen/smaklökarna) och engelskans ”amuse” (lika med ”roa”) fast stavningen gjorts lite mer exotiskt. Men det hjälper inte: den lilla kupolen (eller upp-och-ned-vända skålen) i rostfritt stål som man sticker ner ”tandpetare” i är ett av de bästa exemplen på helt onödiga produkter jag sett på länge. Vem behöver den? Var står den på skalan över ”brukbara och användbara produkter dagligdags”? Kan den ens betraktas som prestigeprodukt i ett superdesignat kök? (Där det förresten gå lika bra med vanliga tandpetare …)

I pressreleasen står det ambitiöst att detta är: ”Modern design för det dukade bordet.” Naturligtvis vore det idiotiskt att marknadsföra den här produkten som ”det mest onödiga du kan ha och inte så ofta behöver”. Men just det är kanske ett försäljningsargument: piggsvinet är ju för fasen ”designat” och en sådan där fånig liten sak man ger till ”den som har allt”…

Setet Amuze från Gense kostar cirka 229–499 kr, man kan alltså bara köpa metalltandpetare om man vill rädda skog …

Jag avfärdar nu – med emfas! – piggsvinet och marsinpanglashjärtat som ”designprodukter” som är rena tillfälligheter av det slag som aldrig har en chans att överleva eftersom det är så långt från hållbar design man kan komma!

Så skönt: jag kom loss på det som ger mig kräkreflexer i designvärlden.

Naturligtvis behövs kontraster. Jag är helt enig med idén att dålig smak piggar upp. Jag tycker det är kul med kitsch – ibland och när det har ett intelligent syfte. Jag kan också hålla med om att ”vulgaritet i någon mån är ett tecken på vitalitet”. (Det där påstod James Goldsmith, en sanslös rik engelsk affärsman som var känd för sin vulgära inredningssmak.) 

Den absoluta motsatsen till det som orsakar mitt ovanstående utbrott är den servis som fick Formexmässans designpris Formidable – för övrigt ett bra franskt ord som betyder ”utmärkt”! Servisen formgavs redan på 60-talet av Bauhausskolans förste rektor (och en av grundarna) arkitekten Walter Gropius, tillverkas av tyska Rosenthal och färgsattes i år i så kallade Mondrian-färger. Färgsättningen är en hyllning till att Bauhaus firar 90 år: rött, gult, blått – plus svart – var favoriter i grafiska affischer som gjordes i samband med skolans utställningar på 20-talet. Den som skolats i grafisk form vet att framför allt rött och svart i kombination är ”stoppfärger” om man vill nå en snabb reaktion. 

I juryns motivering sades det bland annat: ”I en tid av slit och släng är det skönt att kunna luta sig mot en fräsch klassiker. En vinnare i färg och form.” Mitt tillägg är att servisen också är ett bra exempel på verkligt hållbar design!

Servis Tac 1969 från Rosenthal. Walter Gropius 1883–1969.

Funkis à la Gropius, privatvillan Lincoln House i USA.

Nu ska även sägas att det fanns flera bra exempel på design som står ut med tidens tand – och det berömda ”ögats slitage” – på Formex just den här säsongen. Bland det mest slitstarka (!) jag sett på länge syntes hos det nystartade företaget Chhatwal & Jonsson: en sjal eller pläd i naturfärgad handvävd råsiden som såg ut att vara ett slags hommage (franska = hyllning) till de vävar som självaste Mahatma Ghandi vävde, i ull och bomull och gärna svepte om sig. Den sortens 50-talsretro (det var då Ghandi reste runt i detta ”ghandiskynke”) tilltalar mitt luttrade designhjärta: det bygger på nationell tradition i en grundnära ”ickedesign” som överlever alla slags trender. Varför konstra till det för att göra det intressant?

Pläden från Chhatwal & Jonsson säljs hos Garbo Interiors, 90×225 cm kostar 1 700 kr, 130×300 cm kostar 2 500 kr.