Just nu talas det nästan oavbrutet om hållbarhet. Men allt oftare hör vi unga designer tala om ”hållbart” som något som är ”varaktigt” eller rentav har ”beständiga kvaliteter”. Exempelvis möbler ska ”hålla flera hundra år” och inte så gärna vara konceptuella, eller ”lustiga inlägg i den allmänna formdebatten”. 

I mitt förra inlägg tangerade jag frågeställningen om hållbarheten – och ville jämställa den med livskvalitet: jag håller därmed med om att exempelvis möbler ska ha en livskraft som gör att de kan återbrukas generationsvis. 

När jag var barn gjorde Sparbanken en liten tidning (Lyckoslanten) där det fanns en serie om tjejerna Spara och Slösa. Kontentan i varje seriestrip var ”den som spar, den har kvar”. Spara, som var blond och blåögd och hade håret i flätor, var tröttsamt präktig och sparade sina veckopengar så de kunde växa och bli användbara saker som exempelvis en cykel. Hon sparade förstås också till framtida utbildningar, det var liksom underförstått. Jag minns också att hon alltid hade samma kläder och lagade dem själv. Slösa, som hade svart hår i vilda frisyrer och sminkade sig kraftigt, slösade varje veckopeng på godis, biobesök, smink och nya kläder. Som barn tyckte man förstås att Slösa var häftig – hon förnyade sig ständigt och verkade leva livet. Långt efteråt vet jag att jag fantiserade om vad Spara och Slösa kan ha gjort som vuxna – och var övertygad om att Slösa startade en secondhandbutik. Det gjorde sensmoralen ”den som spar hon har” verklig för mig. 

På många sätt är jag fortfarande inne på den tankegången. Men så tillhör jag också den generation som levde med återbruk, på flera sätt: i min familj ärvde man kläder som var av hög kvalitet. Det var inte alltid jättekul. Men riktigt ”hipp” blev det när först jag och sedan min syster ärvde mormors gamla pälsjacka (kan ha varit skunk, eller ekorre) som var kraglös och hade liksom spetsiga axelvaddar – vi gillade verkligen den där jackan som förpassats till den ”utklädningsgarderob” som fanns på vinden och mest användes när hela familjen spelade levande charader under julhelgerna. Vi ärvde egentligen inte pälsjackan, vi beslagtog den. Jag minns att mamma tyckte den var förfärlig. Hon förstod inte varför den där gamla slitna pälsjackan var hur häftig som helst ihop med exempelvis jeans. 

Vad man kunde göra med secondhandkläder blev både självklart och roligt när jag började jobba med mode i slutet av 60-talet: just det, jag tillhör den generation som älskade att ge gamla ”klädtrasor” ett helt nytt liv tillsammans med dagsfärska modeplagg. Och fortfarande begrep inte min mamma det roliga – t.o.m lustfyllda! – i att använda en underklänning från 30-talet som festblåsa. Eller att det var kreativt att färga in en gammal brodyrförsedd underkjol från 1800-talet i jeansblått. (Vid det laget, när jag arbetade som modestylist, på Damernas Värld, kunde jag strunta i mammas åsikter både vad det gällde hur jag klädde mig eller vad som skulle komma in på tidningens modesidor.)

Där, någonstans under vägen, lärde jag mig uppskatta det som senare blev Levi’s mest kommersiella slogan: ”Quality never goes out of style.”

Och nu ska ni få göra ett besök i min garderob och träffa min bästa investering: le smoking av Yves Saint Laurent. Den kommer från Rive Gauche-kollektionen 1974. Jag har den fortfarande och den håller ännu stilen, fast visst är satinslagen på jackan lite blankslitna och det är knepigt att få igen blixtlåset på byxorna. Varje gång jag bär den tycker folk att den är ultramodern eller klassisk; senaste gången jag hade kavajen undrade någon om det var en ”ny” Martin Margiela. Det tar både jag och YSL som en komplimang.

Saint Laurents berömda ”byxdress” från 1975. Foto Helmut Newton. Faksimil från franska Vogue.

Nu förstår ni varför jag på 90-talet, när Martin Margiela slog igenom med sina nya (ofta klassiskt skräddade) kläder sydda av gamla andrahandskläder välkomnade idén att gamla kläder kan få och ha ett nytt liv. Men så dags hade återbruksvärdet i mode även andra undertoner – framför allt idémässigt. Om det är någonstans man förstår värdet av både återbruk och hållbara kvalitetskrav är det i modevärlden: Där finns några av 1900-talets mest livskraftiga former, några med ursprung från 1800-talet: kavajen, långbyxorna, polotröjan, T-shirten, jeansen … Och självklart kostymen, som just nu – än en gång – är mesta mode. På modespråk handlar det om tidlöshet. Stefano Pilato hos YSL skriver under på det när han kommenterar varför han under våren visar just kostymer: ”Jag tycker att tidlöshet är ett bra budskap just nu.”

I sammanhanget måste jag förtydliga att så självklart var det inte till en början. När Coco Chanel slog igenom ungefär 1919/1920 påstod hon att hon ville ge kvinnor samma slags rörelsefrihet som män hade i sina kläder. När Yves Saint Laurent fick sitt genombrott i mitten av 1960-talet, med sina ”byxdressar”, påstod han att han ville ge kvinnor samma slags frihet som män hade i sina kostymer. Med tiden visade det sig att både Chanel (med sin tredelade dräkt) och Saint Laurent (med sin tvådelade byxdräkt) skapade grunden för 1900-talets klädkoder. Som uttrycksmässigt bar på en tidlöshet.

En annan vän av klassiker, och framför allt kavajkostymer, är tyskan Jil Sander. Hennes lite torra attityd kan sammanfattas i något hon sade för några år sedan: ”I find ’timeless’ classic terribly boring. A classic is an excuse, because one is too lazy to confront the spirit of the time.” 

Det påståendet skriver i vidare mening under på något Coco Chanel gjorde till ett slags aforism sent 60-tal: ”Chanel är en stil. Mode blir omodernt. Det blir aldrig stil.”

Den typen av slutsatser tilltalar mig: Utöver tidlöshet och ”klassicism” handlar det om stil och en helhetsidé. Vilket i sin tur handlar om livskraft och livskvalitet – av den typen som överlever från en generation till en annan, må så vara att det ibland tar sin tid att komma igen. Men ursprungsidén – hållbarheten, varaktigheten, beständigheten – finns där och lever sitt helt eget liv utanför och parallellt med modeväxlingar och tillfälliga trender.

Än en gång finns det anledning att citera Chanel, som något efterklok på sin ålders höst sade: ”Jag började inte i den här branschen för att skapa det jag tyckte om – utan snarare för att göra det jag inte tyckte skulle försvinna ur modet.” 

Det där kunde väl egentligen en hel kader av arkitekter och möbelformgivare också ha sagt. Men jag har aldrig hört – eller läst om – att någon uttryckt något klokare än Mies van der Rohe: Less is more. Mindre ger mer. Likamed skala bort utanverket och kom ner till essensen. Där blir skillnaden mellan en välsittande kavaj och en bekväm stol väldigt liten.

Dagssländor är ett ord, eller kanske ett uttryck, som det är hög tid att tänka igenom. Glöm för ett ögonblick poesin med trollsländan som bara har en dag på sig att leva ett helt liv. Betänk istället vad begreppet innefattar i vår alltmer förgängliga värld, och konstatera att dagssländor tyvärr så ofta är vad både design- och modevärlden lever av. Vi lever i en tid när det gäller att snabbkonsumera, eller ska vi säga att komprimera upplevelser: på så kort tid som möjligt gäller det att få ut så mycket som möjligt. Trollsländan, dagssländan, är sannerligen samstämmig med tidsbilden. Och samtidigt finns motsatsen: under sina 24 timmar lever trollsländan intensivt ett fulländat liv. Det bör vara essensen av begreppet livskvalitet. 

För mig handlar hållbarhet ofta om vad som hände igår – i förrgår, för tio år sedan, eller för ännu längre sedan. Men herregud, ”det är ju historia” tänker ni nu. Så tjatigt. Vem bryr sig om historia …

Den som bryr sig om kvalitet bryr sig om historia.

Vilket i sin tur handlar om varaktighet – eller hållbarhet, som vi nu så ofta uttalar det.

”Quality never goes out of style”. Visst låter det bra? En känd slogan från 80-talet – som inte alltid var så kvalitativt högtstående – vars avsändare var Levi’s jeans. 

”Lasting design against throwawayism”. Ytterligare en slogan som låter bra, eller hur? Avsändaren är Iittala. Vars nya kreativa chef Fredrik Magnusson också säger: ”Att använda något från generation till generation är den ultimata recyclingen för mig.”

Kvalitet håller alltid stilen. Varaktig design gentemot förkastlighet.

Jag gör översättningarna för att vara övertydlig. 

Hållbarhet och kvalitet är tätt förankrade: det som håller flera generationer har livskvalitet. Men nu gäller det att tänka lite längre än hur många år ett par Levi’s-jeans håller eller hur länge Kaj Francks Kartio-glas håller stilen: har ni bådadera kan ni konstatera att det handlar om livslängd och att därmed sluta en ekologisk cirkel. Nu fick vi ihop ekvationen: ekologi handlar långtifrån enbart om närodlat och obesprutat, det handlar OCKSÅ om att spara på jordens resurser genom att just spara – och återbruka. Jag kanske ska säga att det handlar om att tänka efter.

Märkligt nog återkommer vi då till dagssländorna.

Det finns oändligt många dagssländor – formgivna för att vara definitivt här och nu och i tiden – som överlevt. Igen ska jag ta ett citat till hjälp: ”Det finns ingenting som är så omodernt som det moderna.” Påstod Oscar Wilde på 1800-talet. Han åsyftade förstås dagssländor: det där nya, uppkäftiga, trendiga som bröt mot traditioner. Eller menade Oscar Wilde rentav att stagnation var trist; alltså måste allt som var för tillfället modernt igår bli omodernt imorgon. Det motsägelsefulla var att Oscar Wilde faktiskt älskade allt som bröt mot traditioner och som var nyskapande, men han gillade också att kasta ur sig provocerande påståenden. Hade han levat idag hade han sagt det motsatta: ”Ingenting är så modernt som det omoderna.” 

Det handlar förstås om tidsutveckling. Idag handlar sådant ofta om att titta tillbaka för att kunna se framåt.

Här kommer exemplen: The Chair döpte producenten Carl Hansen en av Hans J Wegners första stolar från 1949. Wegner själv kallade den nr 1. För Wegners del handlade det om att på sitt sätt ha kommit fram till en stolsmodell som kändes ultimat. 1950 utnämnde den amerikanska tidningen Interiors stolen till världens vackraste. Stolen blev världsberömd när John F Kennedy och Richard Nixon satt i varsin under en tv-debatt 1960. 

Monza heter en tvillingsjäl till Wegners stol, formgiven av Konstantin Grcic för Plank, presenterad på Milanos möbelmässa i år. Den är en hommage, dvs en hyllning till föregångaren. Den är också ett bra exempel på att titta tillbaka – och se framåt. Tycker ni att den känns modern? Eller är den en modern tappning av en omodern form? Eller är det helt enkelt ett bra exempel på hållbar design? 

Ytterligare exempel: då Arne Jacobsen gjorde Myran-stolen 1952 betraktades den som en definitiv dagsslända. OK, visst var formen nymodig och modern, men den ansågs inte ha några som helst klassiska kvaliteter. Den hör fortfarande till Fritz Hansens bästsäljare – efter dryga 50 år! – och formmässigt syns den vara det ultimata exemplet på hur en stol ska se ut. Om inte annat bevisas det av hur ofta den kopieras. Ett bra exempel på hållbar design? En form med livskvalitet? Absolut: många av 50-talsstolarna passerar just nu tredje generationen användare.

Den som spar han/hon har, hälsar Lotta

Just när jag började skriva det här inlägget såg jag att jag är väldigt mycket för tidigt ute … jag trodde faktiskt att de där eleganta små snapsglasen Ingegerd Råman formgivit i samarbete med Orrefors och Reimersholms Snapskrydderi skulle lanseras nu till midsommar. Men de kommer ut i butik först i september.

(Och då kommer de i förpackning om fyra stycken till priset av 499 kronor.)

Spelar roll! Vid pressvisningen av glasen – som rymmer 2 cl och står på en väldigt stadig fot för att klara tuffa maskindiskstötar (och kanske även annan tuff hantering?) – handlade det inte bara om att prova glasen. Det var även snapsprovning. Klassiska OP Andersson hälldes upp i de små glasen. Källarsval var snapsen: snaps ska inte alls serveras iskall och i kylda/frostade glas utan ska vara just ”källarsval” så man kan känna smaken. 

På tallriken framför vatten- och snapsglas serveras typiska snapstillbehör: en liten klick skagenröra med snygg dillkvist, en liten bit västerbottenost, en liten fin råbiff på bädd av finskuren rödlök, rödbetor och kapris – och så matjesillfilé som dränktes i brynt smör. Den där sista smakbiten kan bara beskrivas som delikat! 

Medan vi mumsade på munsbitarna och smuttade på snapsen (väldigt bra teknik för oss som inte älskar snaps; då bränner det alldeles lagom på tungan, men är även bra om man verkligen vill SMAKA av snapsen) fick vi en liten föreläsning av snapssommeliern Barbro Andersson vad snaps kan smaka väl till. Nämligen inte bara till sill, utan även till dessert. Ett tips var isad rabarbercreme med jordgubbe och kaksmulor – serverat i det lilla glaset, som Ingegerd döpt till ”Pärlan” – och därtill dricker man Hallands Flädersnaps. Kanske något att testa nu i midsommar?

Om glasen ska även sägas att Ingegerd Råman berättade att hennes tanke var att göra ”ett älskvärt glas”, inspirerat av forna tiders spetsglas. De små spetsglasen använde man i välborna 1700-talshushåll för att dricka både konjak, sherry och snaps, berättade min bordsgranne Märta Holkers som är en duktig antikdeckare och som skrivit den utmärkta ”antikguiden” De svenska antikviteternas historia för Bonniers. Den kan också rekommenderas. 

 

Nu önskar jag Glad Midsommar – och att ni tar snapsen älskvärt och med måtta!

Numera är det dessutom lite småfint att ha något ur PS-kollektionerna – de som debuterade med snygg utställning i Milano i april 1995, och som innehöll möbler och prylar formgivna av 19 mycket namnkunniga designer. Det var även därefter som Ikea själva namnger sina designer. 

Det bästa med PS är förstås att ”god design” blir prisvärd. Och populär: som Hella Jongerius’ vaser som syns i förgrunden på bilden. Jag vet många stilpoliser som fick begär till dem.

Den kollektion 1700-talsmöbler och tillbehör som också gjordes 1995, i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Lars Sjöberg, var även en kvalitetshöjare: möblerna gjordes hos svenska hantverkare, glasen var munblåsta och det jättesöta porslinet tillverkades i Kina hos samma tillverkare som under Ostindiska Kompaniets tid. Mycket var så välgjort att det idag dyker upp på kvalitetsauktioner. Men mycket har också stannat kvar hemma hos. Jag kan gott erkänna att jag själv suktade efter slagbordet, som jag gärna målat svart – utan att känna dåligt samvete eftersom bordet inte var ”äkta”. 

À propos detta måste en känd Ikea-slogan upprepas: Inte för de rika men för de kloka. 

Inträdet till utställningen är 69 kr. För samma pris får ni katalogen, som är mycket läsvärd – där får man bland annat stifta bekantskap med tidigare designchefen Lennart Ekmark. Det är en modig och handlingskraftig man. Det var han som började med trivsamt inredda skyltningar i varuhusen och det var förstås han som tände PS-idén.