Då inredningsvärlden flirtar med modevärlden brukar det ibland bli lustiga korsbefruktningar av det slag som roar mig; man kan nog numera påstå att det tillhör mina favorithobbies att spåra den typen av tendenser. För mig är det lite av att ”testa” min egen känslighet: det är ganska skönt att få konstatera att ”det där kände jag på mig”.
Häromdagen påminde Karin Ohlsson-Leijon, redaktionssekreterare här på redaktionen, om att jag för ett halvår sedan hade en ”spaning” på barocka tendenser. Nej, inte fullständigt horribla saker, utan sådant som andas barockstil. Och inte ens ren barock, utan barock-rokoko, vilket i modevärlden har gått under benämningen baroque’n’roll – det är alltså lite rock’n’roll över det här, som allra bäst syns i Manolo Blahniks absolut fantastiska skor. Just sådana skor som hade en liten men betydelsefull ”biroll” i Sophia Coppolas film Marie Antoinette. Filmen i sin tur satte igång ett slags birollstrend inom modet, bland annat hos Dolce & Gabbana. Inte så mycket krinoliner, men en viss typ av galonerade uniformsinfluerade dandykavajer. Blank satin, pastellfärger, blodröd skrynkelsammet, dekorer à la soutage. Utan förvarning, till synes – men lita för all del på modevärlden! – blev det plötsligen en väldig efterfrågan på passementerier, alltså snörmakeritofsar, att fästa runt gardinerna – eller bara ha som dekoration. Och sedan kom sammeten igen, på soffor och i kuddar. Liksom chesterfieldmodellen på soffor; den där svällande med knappar, som var salongsfäig på 1800-talet, helst klädd i mörkgrön eller blodröd sammet.
Det har alltså pågått ett bra tag, men under vårt besök i Milano, under möbelmässeveckan, kom signalerna mera tydligt. Till och med övertydligt: som soffan ”Murillo” för Byblos Casa, signerad Alessandro Mendini. (Den finns också i barnstorlek. www.bybloscasa.eu) Den där ganska gräsliga soffan, som ingår i Revival Collection, är en utveckling av en överdådig fåtölj, ”Poltrona Proust”, som Mendini ritade i slutet av 1970-talet och som användes i Alessis annonser. (Minns ni den? Full med färgfläckar.) Nu ska Murillo-soffan enligt pressreleasen utstråla att den är ”an unique furniture full of suggestions both from the past and from the future”. Lägg det där ordentligt på minnet. Och associera det med modevärldens sätt att utan någon som helst respekt för historia blanda ihop dåtid med nutid: vad spelar det för roll att fårbogsärmar är 1800-tal och snörliv är 1700-tal om man tycker att det gör sig i en jeansjacka på 2000-talet? Det är inte funktionen och det antikt dammiga som är grejen utan mixen av idag. Det går ju alldeles utmärkt att sitta i Mendinis soffa, eller hur? Och den kanske är ett fantastiskt utropstecken i ett nutida vardagsrum – på samma sätt som en Mark Rothko-målning kan göra sig utmärkt ovanför en 1700-talssoffa i trågmodell?
Det finns en annan tendens som är helt i paritet: ostindiskt porslin och gamla silverbestick är prisvärda auktionsfynd av idag. Inte fasiken landar de i antikverade salonger. Det är väl snarare så att det var därifrån de förflyttades.
Nästa utmärkta exempel på baroque’n’roll jag såg i Milano fanns i Moschinos skyltfönster på via Sant’ Andrea: Lite trötta stolar i rokokostil hade tygöverdrag i naturfärgat linne. Intill dem stod en fantastisk svartvit aftonklänning med ett turnyrliknande arrangemang på rumpan. Klänningen är stilmässigt 1930-tal, turnyren är 1830-tal, men med hundra års skillnad fungerade det fint ihop. Men skyltningen med stolarna då? In this wicked, wicked world they simply work together. Det är som att spela Mozart i rocktakt …
Detta med ”inredningsinslag” i modebutikernas skyltfönster var för övrigt ett tema just under möbelmässeveckan. Indirekt har det förstås att göra med att många modeföretag har hemkollektioner – som exempelvis Armani, Versace och Roberto Cavalli, där stilen mycket väl kan rubriceras som aningen barock! – men det handlar också om att just modedesigner har smak för och åsikter om speciella inredningar. Det är ett effektivt sätt att ställa gammalt mot nytt, ungefär på samma vis som en vit vägg är en utmärkt fond bakom allehanda konstverk. Bland de som först och tydligast ”praktiserade” fenomenet var Coco Chanel och Christian Dior: modernisten Chanel inredde sin första Parisbutik i art décò-stil, i beige och lacksvart, med moderna kvadratiska möbler; Dior, som älskade antikviteter, inredde både modehuset och butikerna i rokokostil, i benvitt och pärlgrått, med rokokofåtöljer. Just rokoko och art décò verkar vara favoritstilar, de återkommer ofta, ofta särskilt i showroom-inredningar hos dagens designer. Dolce & Gabbana stilblandar gärna: i deras gamla showroom, i en ganska trivsam men ruff källarlokal, välkomnade en sammetsklädd rokokosoffa (den lär ha flyttat med till nästa lokal, som ett slags turbringare) och i deras häftiga bar/restaurang Gold är stilkrockarna en viktig del av inredningen. Rokokostolar såg jag i flera skyltfönster nu i april; i en skylt var de klädda med tweedtyger i klart chanelig stil, i rosa och guld. Varför inte? Det är ett ganska roligt sätt att leda in antikviteter i nutid. Dessutom: handlar inredning om att både våga och vara personlig.
I Alcantaras utställning kom ännu ett exempel på inspirerad modeflirt. Först en liten förklaring: Alcantara är ett syntetiskt material, uppfunnet i Italien på 1970-talet, som strukturmässigt imiterar mocka och mollskinn; det var väldigt populärt i lite billigare konfektionskläder på 70-talet, vilket för italienarnas del blev lite ”skämsigt” – de älskar visserligen fake men de är också väldigt stolta över sina fina skinnarbeten, i äkta skinn. Så istället smög sig alcantara in i möbelvärlden; vilket visade sig utmärkt, eftersom det är lättare att ta bort fläckar på fuskskinn än äkta skinn. Men nu, sisådär 30 år senare, är fuskmocka mera politiskt korrekt. Det kan alltså närsomhelst återkomma i modevärlden. Men på möbelmässan i Milano visades alcantara hur stolt som helst upp sig i en serie möbler. Bland annat i en helt bedårande stol designad av Patricia Urquiola: klädseln var lagd i stråveck. Just det: som de allra finaste herrskjortor anno dazumal. Här kom således den egentligen omvända mode/inredning-spaningen.
En intressant cross-over är arkitekten Zaha Hadids bidrag i modebranschen: ett par råsvarta plastsandaletter för Melissa, skoproducenten som är världsberömd för sina väldigt plastiga plastskor och sandaler. (www.melissaplasticdreams.com) Det är visserligen ett år sedan Zaha Hadid ritade skorna, men det var nu i april som det slogs på trumman för dem just under möbelmässan – på Corso Como 10, Carla Sozzanis våldsamt trendiga butik/krog/galleri. Jag tycker att det är något som är roligt med fenomenet i att Zaha Hadid själv lär föredra Prada och att Melissa-skorna har samma morfade former som Zaha Hadids andra objekt – och samtidigt ser de där skorna ut att vara gjorda av den där ihåliga skyddsplasten som sätts upp runt vägarbeten. Men: jag skulle även kunna påstå att ”formen” är klart influerad av Manolo Blahniks sirliga sandaletter, som i sin tur är inspirerad av dansskor från empiren. What comes around goes around, as the saying goes.
Cirkeln för den här ”spaningen” slöts när jag kom hem från Milano och fick se Lena Bergströms senaste färdiga projekt gjorda på Orrefors: fyra stycken slipade kristallväskor – och en helt fantastisk svart spegel. Spegeln, ”Wall Broche”, andas faktiskt barock eller snarare baroque’n’roll. Inget dåligt väggsmycke att spegla sig i!
Men nu måste jag också tillägga att det inte är första gången som just Lena Bergström gör en cross-over mellan mode och inredning. Lena, som för övrigt har Issey Miyake som modefavorit, gjorde redan 1998 vasen ”Slitz”, helt i svart och med en V-ringad slits eller urringning ungefär som vasen vore en jumper. Det var just det som var tanken. Väskorna som hon nu gjort, och som för några dagar sedan för första gången visades på konsthantverksmässan Collect i London, hos Lenas gallerist Vessel, är ett mycket medvetet inlägg i väskdebatten. Ska man satsa på hållbarhet, dvs att det är något som ska vara för evigt, är förstås en slipad kristallväska helt rätt. Modellen, en kuvertväska, fast med handtag, är en klassiker. Jag kan väl önska att Louis Vuitton hör av sig. Men jag hoppas även att Sir Elton John hör av sig: han samlar faktiskt på Lenas unika glasobjekt.
De fyra väskorna – som redan visats här på hemsidan – heter Siv, Lena, Gunilla och Kristina: vem Lena är vet ni (den svarta väskan; jodå, hon är en väldigt svartvit person); Siv är Lenas mamma, de andra två är döpta efter Lena systrar.
FOTO: JONAS LINDSTRÖM
Sedan läste jag om uppsättningen till operetten Pariserliv på Malmöoperan, där en klänning var uppsydd av hundratals disktrasor (den vanliga tunnare Vileda-sorten) och en annan kreation var gjord av den där typen av dammvippor med fjäder som är så populära i mellan-Europa (de är väldigt effektiva, för övrigt). Mycket stilmässigt 1860-tal, och egentligen ganska så barockt. Men vilket genialt återbruk! Stor eloge till kostymansvarige Theo Clinkard: jag vill väldigt gärna veta hur han fick idén.
Vad den så kallade spaningen, dvs modeflirten och korsbefruktningen, handlade om fick ni väl klart för er: håll ögonen öppna för barocka influenser. På svenska kom faktiskt en redan i veckan som var: Oscar Magnussons fåtölj och soffa för EM. Analysen? Hur enkelt som helst: kolla alltid in vad som händer i modevärlden för att ana vad som är på gång. Det finns ingen kultursektor som är mer känslig för tidsströmningar. För övrigt är ett litet sidospår att de där liksom överdesignade kreationerna, med mängder av referenser till barock, rokoko och jugend, brukar synas när det är ekonomisk kris. Jag återkommer i ärendet.
Har ni vägarna förbi Brahegatan 10 på nedre Östermalm i veckan ska ni absolut slinka in på Beckmans skola, där 37 avgångselever visar framfötterna.
Jag har ett speciellt förhållande till den skolan sedan jag själv sökte dit – och inte blev antagen! – och långt därefter (närmare bestämt 1976) började gästföreläsa i modeklasserna. Att föreläsa om mode för blivande formgivare är något av det roligaste som finns, kanske mest på grund av de diskussioner som uppstår. Fortfarande ligger modeklasserna närmast mitt (numera ganska luttrade) hjärta, varför jag blir särskilt glad när jag får se något extra, något snyggt och något tokigt. Som exempelvis Frida Ringströms ”Foam Rubber Collection”; vars stela fyrkantiga outlines och sanslösa ”gummistövlar” (som Gunilla Pontén, välkänd gammal Beckmanselev, tyckte skulle göra sig som lampa!) gav glada leenden under den annars märkligt monotona modevisningen på Berns (visad förra måndagen, 11 maj, men som nu kan ses videofilmad på skolan) – det var just den ”spektakulära” aspekten som var grejen på visningen. Men kollektionen har också en annan dimension, om man bryter ner de fyrkantiga mönsterdelarna. Det handlar alltså inte bara om att titta utan att även samtala med modeskaparna – och att använda sin fantasi!
Anders Berggren, enda killen i modeklassen, visar också sin lilla kollektion ”Virtual Sexuality” i två steg: titta på den spännande tredimensionella filmen gjord utifrån bodyscanning som visar exempelvis slitningar på jeans och förstå sedan de fysiska jeansen gjorda med ausbrennung-teknik. Bland annat. Anders är skicklig på att skrädda, och leka med material: inte helt ogrundat tänkte jag ”lite Margiela”, eftersom det Anders gjort handlar om idémässig dekonstruktion. Visst låter det kryptiskt? Men jag lovar att där finns substans som jag hoppas få se mera av.
Mera mode: Sofia Palms kollektion ”The Butterfly Effect” som med sina draperingar och assymetriska former är så stillsamt vacker. Inte bara vacker förresten, utan även kommersiellt gångbar.
(Alla tre foto Kristian Löveborg.)
Mycket av Beckmans hjärta och styrka finns i modeklasserna – så har det alltid varit med skolan, som under åren (skolan startade 1939) med några få undantag fostrat i stort sett ”alla” begåvade modedesigner som finns i det här landet.
Men idag är det också mycket intressant att se vad formeleverna gör. Personligen tycker jag i det fallet att det händer ”mer” på Beckmans än på Konstfack: i år syntes flera exempel på hur man vill och kan vara både poetisk och praktisk. Daniel Svahn visar ett roligt experiment som han kallar ”Viskningsleken”, där han utgår från klassiska ikoner som Superellips-bordet, Myran-stolan och PH-lampan men det är definitivt inte pastischer som kommer ut på andra sidan. Bara pendellampan som också är en ficklampa är riktigt bra. Mer av arkitektonisk installation är Evelina Johanssons ”torn” som växer upp ovan jord på skolans innergård. Gabriella Mathenys stilrena svarta byrå är en riktig skattkista – som fungerar ungefär som en julkalender. Innehållsmässigt bjuder varje låda på en överraskning. Det fina är just den strama fasaden: vad man fyller byrån med är helt upp till den potentiella ägarens fantasi. Samma slags tankebanor känns igen i Helena Svenssons skåpmoduler ”För varje liten sak” – men där döljs inte innehållet. (Jag blir inte ett dugg förvånad om jag får se bådadera i produktion hos någon av de svenska producenter som besöker utställningen. För det måste inte vara så att designstudenter ska behöva gå omvägen via exempelvis Salone Satellite i Milano.)
(Foto: David Svahn av Anders Kylberg, Helena Svensson av Christian Högstedt)
Reklam och grafisk design är en klassisk linje sedan starten. Den Anders Beckman som gav skolan sitt namn var en väldigt smart och humoristisk reklamman (googla honom för all del!) vars ande aldrig lämnat skolan. Det var han som en gång sade att eleverna fick göra i stort sett vad de ville, bara de inte brände ner skolan. Jag tror han skulle ha gillat den lilla film som visas inne i en liten vid-sidan-av-smatt; ”Sen vaknade jag” av Lisa Karlsson. Den bygger på drömmar, kanske rentav mardrömmar, men är faktiskt både poetisk och rolig. På väg till andra våningsplanet hittade jag det som jag trots allt blev mest förtjust i, vackra svartvita bilder som är en fiktiv annonskampanj för märket Noir & Blanc, gjord av Victor Pyk. Minsann: ”riktiga” fotografier, helt analoga. Väldigt vackert – och spjutspetsigt. (Men jag glömde alldeles bort att fråga varför han riktar ett tack till Antonio Banderas i katalogen.)
Hinner man nu inte förbi skolan kan man få smakprov på hemsidan: www.beckmans.se – slash respektive elevnamn. Utställningen är annars öppen till och med söndag 24 maj.
Om jag inte kommer till skott med nästa inlägg – som ska handla om mode kontra inredning, med bildexempel – surprise, surprise – önskar jag er alla en hänförande bra helg.
Den gångna veckan var fylld av pressvisningar – och ett intressant seminarium, internationella färgdagen, dit vår ad Anette och jag begav oss med anteckningsblocket i högsta hugg; det skulle ju handla om ”colour spotting”, vilket intresserar oss två. Ni tittar väl på Anettes (färg)paletter i tidningen? Anette gillar alla färger – men kanske mest gröna nyanser – och lägger ner mycket arbete på sina ”färg-jakter”. Jag är den mer svart-vita typen, men ständigt på jakt efter varför vissa färger blir mer tendensiösa (ett mer beskrivande ord för trend är just tendens) som det faktum att rött alltid finns med i bilden under kristider.
Nåja; både Anette och jag fick oss väl till livs under färgdagen. Redan under inledningen av Lena Anderson (från Svenskt Färgcentrum) varseblev vi en ovanligt rolig colour spotting: Lena hade tittat på hur olika logotyper bytt färg och studerat dagstidningsannonser och kom så fram till att violett och fuchsiarosa är årets färger – även ett av SL:s månadskort är lila! – som av en händelse hade flera damer i publiken något lila på sig, och konferenciern Ewa Kumlin (tillika vd för Svensk Form) hade chockrosa strumpor. Minsann, konstaterade Ewa, var lila ”styvmorsfärgen” då hon var ung – det var ingen färg för unga människor.
Inte helt fel: under 1800-talet var lila den färg som ”bröt sorg” vid bröllop, då bytte änkor från svart till lila. Den nyans av lila som heter purpur var också prästerskapets ”högreståndsfärg” under mörka medeltiden – det lär ha att göra med att just purpur var en färg ”för gudarna” under faraonernas tid; färgämnet (som utvanns ur särskilda snäckor) var dyrbart och ingenting vanliga dödliga hade råd med. (Märkligt nog är det inte förrän på 1970-talet som lila blev begärligt för alla: då var samtliga nyanser från rödbeta till viol mycket mode, gärna i kombination med gult.)
I den lilla guidepamfletten från SDC Colour Experience, som fanns fanns på plats, där färgernas symbolik förklaras, står det: ”Are you a dreamer, hate responsibility and have high, perhaps unobtainable standards and goals? Yes? – then you are likely to express a preference for shades of purple and violet. You may also also be sensitive, display great taste and appreciate music and the arts. On the downside, you have a tendency to be temperamental.” (Där konstaterades även, trots att lila anses alstra energi, så är det en omöjlig färg i inredningar!)
Ingen dålig början, eller hur?
(Bilden ovan är en faksimil ur boken om Mariano Fortuny, med hans plisserade sidentyger, som fortfarande finns i (riktiga) vintagekläder från 1950-talet – om man shoppar på Christies auktioner.)
Allt som allt lyssnade vi på åtta föredrag. Jag tänker bara delge er kontentan av hälften eftersom de mer definitivt hade med colour spotting och trender/tendenser att skaffa.
De sedan 20 år Tokyo-baserade arkitekterna Astrid Klein och Mark Dytham (uttala det läspande ”dissam”) visade hur de mycket framgångsrikt färgsatt ett gäng kontor och byggnader efter devisen ”colour is free – use it!” (Kolla: www.klein-dytham.com) Båda är utbildade på RCA, Royal College of Art i London, en skola som fostrat även andra färgstarka personligheter som Mary Quant och Ossie Clark. Mark bar en skjorta med orange klotterslingmönster; Astrid hade en lila T-shirt (under en svart tröja) till purpurfärgade sidenblanka byxor; det skickade ut fina Swingin’ London-signaler. Grönt var/är färgen de haft störst framgång med, hur positivt som helst: Anette och jag blev förtjusta när de visade ett vilorum i en av sina inredningar där man kunde ligga på en gräsgrön, mjuk matta. Den vill vi ha på vårt kontor!
Grönt – enligt färgsymboliken – är: ”Resistant to change – characterised by constancy and perseverance.” Tänk: ligga under trädens gröna bladverk. Betänk: att grönt sägs vara den idealiska färgen i sovrum.
Den sympatiske finske arkitekten Vesa Honkonen – som i samarbete med den engelska arkitekten Steven Holl ritat den fantastiska modernamuseibyggnaden Kiasma i Helsingfors – konstaterade att förhållandet till färg är absolut känslomässigt, och det går att associera även till musik. Och ljusspel, som det där när solen lyser ner mellan lövträd på en grusgång. Inte blev det sämre av att Vesa hänvisade till den kinesiske Zen-filosofen Lao Tse: ”Different shades painted on darkness.” Det blev ren poesi när han som avslutning gav ett musikaliskt smakprov av hur pianisten Glenn Gould tolkar Bach.
Nästan bryskt förflyttades vi därifrån till den danska konstnären & arkitekten Christina Prips färganalys: i Stanley Kubriks futuristiska film 2001, en rymdodyssé står rött och rosatonat ljus för ett visst lugn, men när ljuset tonar mot blått – iskallt så som från ljusrör – förmedlar det osäkerhet och rädsla. (Märkligt: filmen är gjord på 60-talet, samma period då man dansade på disco i flimrande blåljus. Ska man tyda det som ”dancing on the edge of danger”?)
Tillbaka till verkligheten: Lea Kumpulainen, range strategist på Ikea, berättade för oss hur färgtänk fungerar i Ikeas sortiment. Självklart måste vi då förstå att både färgsättning och sortiment planeras tre år innan det når marknanden jorden runt: det går liksom inte att ta hänsyn till individuell eller lokal smak, man får snarare ”gardera med kryss” mera allmängiltigt. Men lite inside information fick vi ändå ta del av, fast den generella tesen var: ”We have to focus on similarities instead of differences.”
Vitt, som i laserat vitt och målade trämöbler, signalerar lågpris i östblocket; i USA och Hongkong är vitt (som vita överdrag på soffor) något som alltför lätt blir smutsigt.
Trävitt, alltså det där svenska blonda, är lika med fattigt i Europas östblock – men det går väldigt bra i Skandinavien.
Mörkt trä och kombinationen svart/brunt är lite halvokej i Italien och USA, men bara efter mix & match-principen och bara i ett rum i taget.
Gult – som i den gamla tesen ”gult är fult” – är en absolut no no, det fungerar i katalogen eftersom det säljer in andra färger, men gult som enskild färg går bara hem i franska köksinredningar.
Orange, typ apelsin- eller Hermèsorange, är helt OK i Italien och Holland – ”där man förstår starka färginslag”. Orange, den mer bruna och mörkare nyansen, säljer bra i barnfamiljer. (Kan det ha att göra med fläckar? Dvs att fläckar typ spagetti-med-tomatsås syns mindre?)
Klarrött, den där Ikea-röda som funnits sedan 30 år, i allt från slickepottar till köksstolar och plastbaljor, är säker i just enstaka föremål. Mörkare rött, typ paprika, är svårsålt.
Rödtoner som går mot rödbeta och purpur är OK i köksinredningar. Lila är OK just nu, främst i textilier och särskilt i England och Frankrike. (Minsann: de är här-och-nu modemedvetna!)
Blått, som gjorde stor entré på 80-talet, är riktigt knepigt; fungerar i enstaka möbler, typ lantlig köksstol, eller i klädsel på soffor. (Det där måste vi göra något åt, eller hur, för nog har vi lärt oss att blått är svensk älsklingsfärg.)
Klargrönt, alltså som i gröna blad och äpplen, är bra för tableware – som accent – men absolut inte i möbler. Övrig grönskala: än en gång helt OK för köksinredningar.
Svartvitt, i kombination, hör ihop med möbler i mer traditionella stilar, och är det ”vi kan leva på” säger Lea med viss emfas. (Illustration var vitmålade trämöbler, som bästsäljaren bokhyllan Billy och Lack-sortimentet, som uppenbarligen funkar bra som accenter i svart.) Framtidsvisionen, inom ett treårsperspektiv då, handlade inte om färger utan storlek – framför allt prismässigt. Typ inte alltför stora bäddsoffor i Ryssland men till ett bra pris.
Under rubriken ”what are colour trends for” talade Justine Fox från Global Color Research, som också publicerar tidningen Mix Interior Book säsongsvis. Effektivt till tusen: här fick vi lära oss hur det går till att ”koka ihop” tendenser i ämnet färger. För: egentligen handlar det inte om att hitta på nya färgtrender utan alternativa sätt att presentera dem. Alltså samlar man ihop en grupp proffs – arkitekter, inredare, textilare, kockar, designer – och pratar ihop sig om vilka trendspaningar de har. Nothing fancy at all: vi influeras ju alla av vad som pågår i världen här och nu. Två år senare presenterar man sin färgkarta, med inspirerande och associationsrika bilder. Och säljer den till behövande, främst arkitektbyråer, inredare, varuhuskedjor. ”It’s all about a quick fix”, säger Justine med den där oefterhärmliga engelska accenten som åtminstone för min del gör att jag köper argumentet. Andemeningen är förstås att göra det lätt för kunden (arkitekten, inredaren osv) som behöver en snabbresumé över vad som gäller. ”Forewarned is forearmed.” Dvs, den som är förvarnad är beväpnad på förhand. Sedan visade hon i rasande fart vilka färger som GCR ”förhandsvarnat om” just för 2009/2010: där fanns inte ett spår av violett, men en björnbärsnyans, och flera nyanser beige samt en grafitgrå plus svart, vitt och en läppstiftsrödrosa. Lika raskt konstaterade hon att den s k Mondrian-färgskalan (med spektrumfärgerna blått, rött, gult mot svart och vitt) är hållbar och på gång; skiffergrått och metallblanka guld- och koppartoner är också på gång (fin vink om ytor och strukturers betydelse, dvs blankt blingbling och matt som filt); inemellan gjorde sig också en viss rökgrå, terrakotta och signalrött påmind.
Näst sist men inte minst framträdde avsändaren (arrangören) för färgdagen, Tomas Hård, vd för NCS, det 30-årsjubilerande National Color System. Det svenska företaget som alltså kom på det här med färgkoderna, eller ska vi säga regnbågsskalan som nu finns i ungefär tio (10) miljoner nyanser som i stort sett ”alla” utgår från. Vare sig det gäller att måla huset eller köket eller vad-som-helst i en specifik kulör. Systemet är förvisso internationellt. Nästa stora utmaning är att vi på exempelvis inredningsmagasinen kan återge färgerna i våra tryckta tidningar i exakt samma nyanser som NCS-skalorna. Hur kaxigt som helst påstods det att det bara är fråga om några månader. (Behöver jag tillägga att Anette, ELLE Interiörs art director, blev stum av glädje. Själv tänker jag förstås på svärta: som också har sina otroligt intressanta nyansskillnader.)
Så till sist kom Latika Khosla upp på scenen iklädd en pistagegrön tunika, ovanpå svarta byxor. Vilket i sig var ett statement, skulle det visa sig. Hon är chef på den indiska trendbyrån Freedom Tree Design (www.freedomtredesign.com) som utarbetat grafiska, färgkoordinerade profiler för flera lokala indiska varumärken. Att flera ”uråldriga” tillverkare, i exempelvis Indien, behöver uppdatera sina förpackningar och etiketter för att passa det globala formspråket som sekundsnabbt ska locka in köpare/kunder över internet, är knappast en nyhet utan en självklarhet. Inte heller var det en nyhet – i alla fall inte för oldtimers som jag – att den uppdateringen måste handla om att para ihop tradition med samtid.
Latika Khoslas ytterst väsentliga inlägg bestod i påståendet: ”Oldest is in its infancy.” Uttrycket finns även i svenskan: ”Äldst är inte gammal.” Det är inte ett dugg mossigt. Det är klokt, fyllt med insikt. Jag tänker också på mitt favorituttryck: ”Bara den som kan sin historia kan förstå sin samtid och framtid.” (Jag har kallat till appell om vem som påstod det men ännu inte fått svar.) Latika Khoslas fortsatte att förklara det som är så självklart: hon visade en bild av familjen Jetson (tecknad serie på TV; gick samtidigt som Familjen Flinta) och sade hur cool som helst att ”vi fantiserar, men vi är inte ens i närheten”. (Tillbaka till gå: 60-tal och Kubriks film 2001, dvs framtidsvisionerna är fortfarande ganska gamla.) Så: analysera eller mörka? Strunt i analysera, glöm mörka, tänk framåt och tänk positivt. Och: googla sedan ord som historia och tradition. Inemellan kanske ni kommer att få träffar på att Indiens rosa är samma chockrosa som färgen på de strumpor Ewa Kumlins hade på färgdagen – give and take att det blir lite fel nyans på skärmen …
Sammanfattningen skulle kunna vara ”underskatta aldrig historien”. Och därmed en viss typ av colour spotting. Det finns fortfarande en framtid för Hermès-orange och själva Hermès; en viss nyans av brunt kommer fortfarande att tillhöra vissa väskor och Louis Vuitton; indigoblått och Levi’s jeans är fortfarande lika relevant som ostindiskt porslin med blödande blå mönster; falurött finns på färgkartan så länge svenska röda stugor fortlever i landskapet … och så vidare.
När Anette och jag hade insupit allt detta fick vi (och alla andra deltagare i seminariet) som ett slags vederkvickande avslutning uppiggande vodkadrinkar i flera olika färger – den första som serverades var blodröd.
Rött är blodets färg. Rött är symbolen för både liv och död.
Gult var i det imperialistiska Kina den symboliska färgen för absolut makt. Visuellt är gult också synonymt med guld och solen.
Blått står för respekt. I motsats till svart står blått för auktoritet. ”Blå människor” är omsorgsfulla, hjälpsamma och intuitiva. Blått är också hoppets färg.
Svart är numera traditionellt sorgens färg. Men före kristendomens intåg var svart rebellens färg. Svart är enligt färgkoden alla andra färger sammanslaget, därmed både negativt och positivt. Det negativa är rädsla, det positiva är säkerhet. Svart är både kyrkans och affärsvärldens basfärg, som andas respekt men dubbelbottnat förtroende. Inom indisk och indiansk kultur finns inte svart.
Grått är diplomatins svurna färgkod: tänk efter, tala sedan. Grått är kontroll och vila.
Vitt är sorgens och maktens renaste nyans, symboliken kommer från det antika Rom och Kina. Vitt står också för purism, framför allt inom kristendomen. Mytologisk står vitt för helhet, symboliskt sett är det bakgrunden till allt annat – som trohet och trovisshet.
Jag och vår ad Anette kommer just från en trendföreläsning av Li Edelkoort, holländskan med de ”Delftblå” ögonen som siade om cocooning i slutet av 80-talet. Hon siade rätt. Hon har siat om mycket genom åren och säger sig vara ”en veritabel häxa”. Jag tycker hon blivit mer ”prästaktig” med åren – hennes föredrag är lite av en mässa – och startar alltid med att filosofera över hur det står till i världen.
Nu var det självklart att börja tala om finanskrisen som blev en ekonomisk kris som vi alla känner av men kanske ännu inte gjort något åt – varför Li säger att nu är det dags att anpassa sig, att både bildligt och fysiskt ”dra åt svångremmen” (senare illustrerad med en väldigt vacker bild av en rutig ullkavaj med ett snyggt afrikanskt bälte runt midjan). Och egentligen: det kan inte ha varit så stor överraskning att krisen skulle komma, ”vi har ju varit rädda för det drygt tjugo år”. Men kära vänner, se positivt på saken – se det som chansen att ”omvärdera” och ”återrikta” och framför allt fokusera på det som är väsentligt och har bestående värde. Nej nej, inte bara ”play it safe” och skala ner – trots allt är det fortfarande säkert att investera i guld och ädla stenar … För hur det än är med ekonomiska kriser så vet vi ju alla att de går över; själv har Li genomlevt sju–åtta lågkonjunkturer så hon vet att ”allt” blir som vanligt efter ett tag.
Hon hade kunnat göra en analytisk jämförelse med börskraschen 1929, som skakade en hel värld och resulterade i flerårig ekonomisk kris. Hon kunde också tagit det där bibelvisa om sju svåra år – som följer efter sju goda år. Istället berättade hon om ett besök i Sydafrika, jag tror hon var där på något slags dendrologisk utflykt, för hon berättade om ”blommänniskorna” som blev så himla glada när hotellet brann ner och hela ökentomten stod i brand – det var ju så bra för jorden och växterna … Den tanken uppmanades vi att ta till oss: hur den brända jorden återhämtar sig och blir god jordmån för allt som växer. Det vet varenda bonde, för övrigt. Faktiskt avslutades hela föredragit med att återknyta till det: lyssna till farmaren inom er – uppskatta det som är närvarande och betryggande.
Ett sidospår var att återknyta till föregående ”fashionforecast” på tema Osmosis, ”the grey card of life”, som gav prov på 45 nyanser av grått – från dimgrått och pärlgrått till gatstensgrått och väldigt populära musgrått. Det man skulle ta med sig därifrån var att grått är diplomatins färgkod, tänk ”den grå eminensen”. Men redan då talade ”vi” (dvs Li) om folk grey, elephant grey och burnt grey – nyanser som ska återkomma nu. (Det här med färgnamn, materialval och associationsrika temaord bildar basen i alla Li’s föredrag.)
Den här sortens lite flummiga resonemang är en specialitet för Li och hennes företag Trend Union – ackompanjerat av skickliga bildval. Men här blir det inga bilder, här blir det bara ord att associera till. Och här ska inte enbart de nya orden/trenderna redovisas – utan ställas mot de som Li redovisade inför 2009. Detta för att jag hade sparat mina anteckningar. Varsågod – och ”enjoy”, som Li Edelkoort alltid säger.
2009/2010 var huvudtema livets vatten. Inspirationsorden var: Fleur d’Eau (grönt i alla nyanser), Eroticism (rött, läder och lite bondage), Collage Couture (50-talsinfluens, skräddat och lite ”boring”), Ties That Bind (trygghet & goda minnen, mormors förkläde, mammas sommarklänning, nystruken bomull, urblekt blått), Saps of Life, Everyday Bedroom Fantasy (vitt & plattsömsbroderi, hudrosa & satin, lite Marie Antoinette), One Night Stand (svart som synden!), Tempting Bees (AIK-färger och maskerader), Spoon Romance (skedformer, dela matskål), A Confluence of Desires … Undermeningen var hela tiden ”highly optimistic” – inte en skymt av kriser här! – men i och för sig sa Li att shopping var boring och att det var dags att ”add some local flavour”, vilket just då var en massa hemgjorda holländska designmöbler- och prylar samt lite danska designklassiker. Vad gällde livsstil talade hon mycket om hippies, happies och ”let’s go crazy”.
2010/2011 har som huvudtema Monologue. Alla inspirationsorden startar på mono: Monoculture, monography, monotones, monobasics, monospace, monotype, monopoly, monolithic. Genomgående handlar det om att göra precisa val, ibland mycket egoistiskt och individualistiskt. Men: ”Respect will be the new social movement.”
Mesta basfärgen var förstås grått – från betonggrått och silvergrått till flanellgrått. Komplement blev nu naturliga färger som tegel, rost, jordbrunt, jeansblått – och svart. Självklara material är ull (alla kategorier, från får till vicuna, borstat, filtat, vävt, stickat), läder, trä och stål. Siden är helt rätt, särskilt i gammaldags blekta nyanser och med 1700-talssirliga mönster. Annars syntes en mönstermässig influens av art déco och 20-tal. Hudrosa fortfarande OK, lingeriestil likaså – och ”seduction” är viktigt. Snörningar och korsetter är ett slags fortsättning på skärp-trenden, likamed ”symbolic for lean times”. Sjalar, blåbyxor, blåskjortor och hood-tröjor är helrätt, och det där lite detaljfattiga boring à la 20-tal är ändå mer rätt eftersom det är liksom basic. Ängsliga klänningar är på väg ut och ersätts med skärpta (!) kostymer. Autencitet och folklorekänsla är orden för dagen. Och där tillkom ett väsentligt sidospår: industriell påverkan, som i lika hög grad handlar om möblers utseende som kläders look. Ett ganska oväsenligt sidospår var futuristiska former för småbilar – där hade Li fastnat i Star Trek-fantasier. Till sist kom livsstil: utifrån temat ”We are family”, där gruppen och familjebildningar fungerade lika fint för prylcollage som att mormor och barnbarnen går på internetcafé. Där saknade jag ett viktigt ord: livskvalitet.
Innan Li avslutade med ”enjoy” gav hon ett litet mantra på vägen: Ett monolitiskt sätt att tänka ger självvalda restriktioner. Fundera på den!
Mycket nöje hälsar Lotta
Gilla:
GD Star Rating loading...
Dela:
0
Om bloggen
Jag heter Lotta Lewenhaupt och har varit redaktionschef på Elle Interiör sedan starten 1992 fram tills februari 2011. Nu fortsätter jag min roll som författare och frilansskribent. Har ett förflutet som moderedaktör & stylist. Har skrivit fem böcker om mode, den senaste är ”Den glömda kjolen” som nu ligger ute i bokhandeln. Föreläser gärna om hur mode & inredning korsbefruktar varandra. Älskar svarta skärpta kavajer och blå jeans. Har Saint Laurent, Chanel, Vionnet, Ossie Clark, Martin Margiela, Mallet Stevens, Marcel Breuer, Mies van der Rohe, Eileen Gray och Piero Lissoni som favoritdesigner – bland andra. Favoriserar svart och krom och kritvitt porslin. Gillar funkis, minimalism och purism men har svårt för ”blommig” design utan funktion. Är väldigt rakt på sak och säger gärna precis vad jag tycker.
0
