2009 april | Om mode & design

ELLE Interiör > Om mode & design > 2009 > april

Inlägg under april 2009

Okategoriserade Publicerad 30 april 2009

Ytterligare trendspaningar från Milano & lite annat designprat

Första gången är ett försök och en förklaring. Andra gången är en uppföljning. Tredje gången är ett frieri.

Jag försöker analysera den här typen av skrivande. Om ni över huvud taget läser det jag skriver har ni förstått att jag inte alls är ute efter småprat – jag är inte en vanlig bloggare. Jag älskar att skriva och jag har starka tendenser att bli ordrik. Jag har också behov av att uttrycka åsikter. Men så här långt är jag inte riktigt säker på hur den här sortens monologer fungerar. Det tråkiga är att det är så enahanda. Det är inte alls så enkelt som att skriva en krönika. Det blir inte mycket till utbyte av tankar utan enbart mina tankar. Jag saknar kommunikationen som e-mail innebär. Då får jag svar. Här har jag än så länge bara fått tre kommentarer. Ska jag ta ”three is a crowd” som bifall? Får jag fråga var bollplanket och applåderna finns?

Först ett litet tillägg till förra inlägget: kan det vara intressant att veta vem som designade de där söta kangasklädda stolarna i Morosos utställning M’afrique? De små stoppade stolarna heter ”Binta” och är formgivna av den 38-årige schweizaren Philippe Bestenheider, som gjorde sin debut i Milano 2006 på utställningen Promosedia. Han har arbetat i fem år med Patricia Urquiola och har nu egen studio i Milano. (www.bestenheider.com)

Jag ska också göra en korrigering till tidigare inlägg eftersom jag var lite otydlig: de fyra i designgruppen Front visade trompe l’oeuil-effekter i soffor hos alerta Moroso; hos Porro visade ”frontorna” ett vackert skåp där mönstret på dörrarna hade känsla av tråddraperi – det låter nog lite konstigt, men det var riktigt snyggt; hos Moooi fanns ett pyttelitet sidobord, schackrutigt i svartvitt och med skiva i samma storlek som ett schackbräde, och en vas i delftporslin som fått en duktig knuff i vinden (kul! den visar Lisa Bengtsson på sin blogg); hos Established & Sons finns nu spegeln som ser ut som en teckning i produktion – den väcker habegär.

Höll designkonceptet hos Skitsch, designbutiken med onlineshop, undrar Tina? Njae, inte riktigt. Butiken var ”naket” modern som Moss i New York men kändes långt ifrån lika säker i urvalet prylar och möbler. Onlineshopen är ännu inte igång. Den fysiska adressen är via Monte Pieta 11 i Brera-disktriktet.

Tina H undrar också om Shigeru Bans stol hos Artek. En besvikelse, i alla fall för mig som hyser stor beundran för Shigeru Ban, framför allt som arkitekt och ”tänkare”. Materialet, en komposit av nedbrytbar plastmassa och papper, är bra men fungerade betydligt bättre i ”ladan” som ställdes ut i Triennalens trädgård för två år sedan. Stolen ser ut som en barnslig streckteckning, formmässigt, vilket så mycket bättre fungerar i händerna på Marten Baas (som gjort en elegantare variant hos Established & Sons) men som i mina ögon inte stämmer med Shigeru Bans annars geniala enkelhet. Men jag förstår varför Artek bett honom utföra experimentet: tillverkningsmässigt handlar det om att limma ihop skivor av kompositen på samma vis som man limmar ihop tunna plywoodskivor. Jag saknade ändå subtiliteten, det sparsmakade – och undrade i mitt stilla sinne om inte Naoto Fukasawa hade varit ett bättre formgivarval. Om man nu ändå ska tänka ”japanskt”.

Och hur såg samarbetet mellan franska Baccarat och Philippe Starck ut hos Flos? Snyggast i utställningen på showroomet nere i city var de tre filmerna där man visade hur man slipar glas. Den förstorade och drygt meterhöga bordslampan med textad ljusslinga i stammen (Jenny Holzers bidrag) kändes plastig; fast jag stod en halv meter ifrån den såg den ändå ut att vara i plexi. Eftersom den görs i limiterad upplaga kan den säkert ändå tilltala penningstarka samlare. Betydligt starkare intryck gjorde Jaime Hayons ”objekt” gjorda i samarbete med Baccarat som visades på Spazio Rossana Orlandi; där kunde man uppleva fascinationen för glas som material, och se brukets skicklighet ifråga om slipningar och handmålad dekor. Medan jag njöt av synen kunde jag ändå tänka: hur fantastiskt vore det inte att få se samma slags korsbefruktning med svenska Orrefors som avsändare? (Drömma kan man ju, men jag har en mycket stark känsla av att Torsten Jansson inte alls har samma slags drömmar som jag har.)

Det här med trendspaningar är egentligen ett ganska knepigt ämne. Vad handlar det egentligen om? Här och nu eller något som ska ske i en nära framtid? Begreppet ”trend” uppstod i slutet av 40-talet inom reklamkretsar som en beskrivning på en ”strömning i tiden” som man kunde påverka i positiv riktning: om det exempelvis gick dåligt för ett visst läskedrycksmärke var det dags att satsa på reklam och marknadsföring för att ”bryta trenden”.

Långt senare, under 80-talet, blev trend alltmer ett modeord och just ett ord som användes i modevärlden för att sätta fingret på något som var på gång – och som pekade på viss förändring. Alltså är trendspaningar detsamma som att hitta riktningar …

Det där att spåra trender är något som intresserar mig. Väldigt ofta handlar det om hitta samverkande spår, och ibland måste man titta tillbaka för att se framåt. I det fallet är mitt favoritmantra ”bara den som kan sin historia kan se och förstå sin framtid”. (Det låter lite Konfusius men jag tror det är lite 1800-talsfilosofiskt. Tyvärr minns jag inte vem som sagt det, men det kanske någon vetgirig läsare kan hjälpa mig med.)

Hjälpsamma historiska ”trendspår” är kristider och ekonomiska lågkonjunkturer. Då händer det ofta saker som förändrar världen: kjollängder höjs och sänks, möbelstilar avlöser varandra, arkitektur blir sparsam eller svulstig, konst och design vill provocera …

Vi vet alla att vi befinner oss i en recession: det är ekonomiskt instabila tider. Som påverkar vissa branscher mer än andra: just nu är det dåliga tider för stora investeringar – som att köpa bilar eller soffor. Under det år som gått har exempelvis möbelproducenterna i Italien – storproducenter av soffor – minskat sin omsättning med 5 %. Märktes det under möbelmässan i Milano? Ja. I den mån att tillverkarna av soffor och stoppmöbler visade färre nyheter. Men samtidigt visade de variationer: klassiska modeller visades med klädsel i andra material och färger som upplevdes som nyheter. Exempelvis hos Poltrona Frau var ovanligt många skinnklädda möbler i olika chokladfärgade nyanser, just den där typen av färger som är ”naturnära” och blir allt vackrare ju mer man använder och sliter materialet. Det visar på en trendspaning som signalerar kvalitetskänsla och varaktighet. Där de viktigaste materialen är trä, ull, läder.

I skrivande stund har jag ingen aning om vad världens bästa trendspanare (tillika framtidsvisionär) Li Edelkoort tänker meddela vår omvärld under sin trendföreläsningsturné nu i maj, men jag har en misstanke om att hon kommer att prata just om känsla för kvalitet och långsiktighet. Hon kanske till och med kan sia om cocooning som retro-trend?

Men just nu skyddar jag mig inte bakom Li Edelkoorts auktoritet; jag tror jag med viss erfarenhet i bagaget kan göra samma trendspaningar som hon gör. Jag tror att livskvalitet betyder mycket: det handlar lika mycket om att köpa möbler man vill leva länge med som att köpa prylar man tycker om för att de gör en glad kanske bara för stunden. Sak samma vad gäller kläder: å ena sidan klassiska slitstarka favoriter, å andra sidan uppmuntrande dagssländor.

Varpå vi snabbt kommer till en av de mest synliga trenderna under Milanomässan: återbruk. Naturligtvis måste det genomsyra denna den viktigaste ”designmässan” i världen likaväl som det just nu genomsyrar hela världen. I stort handlar det oerhört mycket om hur vi alla värderar vad själva uttrycket återbruk innefattar: det kan i och för sig vara mycket olika – och det kan i lika hög grad handla om att köpa danska 50-talsklassiker på auktion som att slita sina jeans under tio år eller som att laga husmanskost efter gamla familjerecept. Återbruk handlar både om att göra nytt av gammalt idémässigt som praktiskt, men också om att återta traditioner. Vilket i sin tur handlar om livskvalitet och trygghet.

Steget mellan återbruk och miljöansvar och ekologiskt medvetande är inte långt. Ibland handlar det rentav om samma saker.

I gårdagens Svenska Dagbladet skrev Erica Treijs om Harri Koskinen, den finske designern som igår fick världens största designpris, Torsten och Wanja Söderbergs pris på en skön miljon kronor. Harri Koskinen uttalar sig kortfattat och konsist om design: ”Jag tar mitt miljöansvar genom att skapa produkter man vill behålla.”

Klok tankegång. Som väldigt många designer kan skriva under på. Exempelvis Jasper Morrison, som med envis konsekvens (inte olik stordansken Arne Jacobsen eller storfinnen Alvar Aalto!) skapar tidlösa möbler man både vill och kan leva länge med. Titta exempelvis på hans formpressade stol ”Air” för Magis: i hela sitt lågmälda uttryck är den både modernistisk och rentav futuristisk. Men den skulle må bra av lite produktutveckling – den skulle bli precis lika tidlös och bra i trä eller kolfiber. Och då blir den genast mer ekologisk.

À propos futurism – för övrigt ett fenomen som jubilerar i år – så är det absolut dags att diskutera futuristisk design. Den existerar ju, även om den många gånger tar sig ganska bakvända uttryck. De mest omtalade futuristerna av idag är Ron Arad och Zaha Hadid: men märklig nog verkar de båda två ha fastnat i rymdålderns fantasier, förankrade i tv-serien Star Trek – som gjordes på 60–70-talet. Och fortfarande är ”framtidens” scenografier odödliggjorda i Stanley Kubriks 60-talsfilm ”2001” där Olivier Morgues kurviga möbler står i rymdstationens lobby. Hur många gånger om har man inte sett pastischer på just de möblerna? I snart tjugo år! (Och mycket riktigt: bland annat signerade Ron Arad och Zaha Hadid!)

Det ganska hopplösa i den här branschen är att ”det mest moderna” i designväg redan är gjort. Och fortfarande fungerar.

I detta hänseende håller jag (nästan ”som vanligt”) med Alice Rawsthorn i Herald Tribune: ”Whatever happens to the economy, the future of design lies not in reinventing old styles or dreaming up new ones, but in harnessing technology to develop solutions to the world’s problems.”

Men kära Alice kan liksom jag konstatera att den trendspaningen fortfarande är att invänta. Teknologin och lösningarna finns där. Men formen förändras inte mycket.

Det känns lite tjatigt att avsluta det här inlägget med påståendet ”allt var så mycket bättre förr”, men det äger faktiskt sin riktighet.

Nu lämnar jag er över första-maj-helgen: varför inte demonstrera för livskvalitet?

À bientôt hälsar Lotta

PST: En och annan har frågat vad som var det absolut häftigaste jag/vi såg i Milano. Det var/är tveklöst den amerikanske konstnären Anselm Kiefers installation ”The Seven Heavenly Palaces” i konsthallen Hangar Bicocca (www.hangarbicocca.it) som ligger i utkanten av Milano, på vägen mot Monza. I den helt svartmenade hangaren står sju tolv meter höga ”torn” av betongfundament, skickligt belysta som man befinner sig i regntunga dis. Vackert, mäktigt och skrämmande ödsligt. Jag tänkte Metropolis och kände mig som mitt i filmen Bladerunner. Hangaren var för en kväll marknadsplats för ELLE Decorations designfest.

Gilla:

GD Star Rating
loading...

Dela:

Translate:

Taggar:

Okategoriserade Publicerad 28 april 2009

Och varför åker alla till Milano?

Nu är vi tillbaka på vår terra firma, Stockholm, dit våren gud-ske-lov också kommit!

Jag är fortfarande fullkomligt fullproppad (fullmatad!) av intryck från Milano-mässan och försöker smälta ner intrycken. Ett sätt att smälta intryck är att fråga sig varför ”vi alla” i design- och möbelbranschen åker till Milano. Så här kommer ett slags digestivo:

Stylister åker till Milano för att inspireras av scenografier och utställningar: Toppnotering och absolut favorit var Paola Navones utställning gjord i samarbete med italienska Taste och keramikern Roberto Ginori – idén var ett besök i en porslinfabrik eller keramikverkstad. Mycket vackert iscensatt i en gammal industrilokal. Tvåa på favoritlistan var Morosos utställning M’afrique i showroomet i Brera; utställningen var iscensatt av amerikanen Stephen Burks (som lett flera biståndsarbeten just i Afrika) och bestod bland annat av en serie stolar klädda i lappverk av kangastyger – idén bakom utställningen handlade egentligen mest om återbruk, både hur vi i väst återbrukar afrikanskt (flera av Morosos utemöbler ger exempel på det) och hur afrikanerna själva återbrukar. Att göra lappverk av kangas är ingen ny idé, med andra ord. Topp tre var utställningen med mattor på Martin Margielas Milanokontor på Via Savona: kontoret såg ut ”som vanligt” vad gäller Margiela-konceptet, dvs allt var vitmålat och personalen gick runt klädda i vita rockar. För den som inte sett det i verkligheten (det var väl ett snyggt sett att påpeka att jag sett ”det”, dvs Pariskontoret, då det var nytt och allt gammalt skräp målats vitt) var det en aha-upplevelse och ett förstahandsintryck av den så kallade ateljékänsla som just nu råkar vara en populär skyltidé i modevärlden. Exempelvis Jonny J på Acne har sannolikt fått sin idé till skyltning för Svenskt Tenn från Margiela. I övrigt ska nämnas att nyheten var mattorna: Maison Margiela gör alltså debut i inredningsvärlden med tuftade mattor i vitt och svart, med motiv från arkitektfotografier.

Designer åker till Milano för att få nya intryck och träffa producenter. En av de mest uppskattade utställningarna för dem var utställningen med japanska nanotextilier och kolfibermaterial på Triennalen. Där visade Shigeru Ban en oerhört vacker liten stol i karbonfiber (Tenax frånTeijin Fibers Ltd: www.teijon.co.jp); stolen är så lätt att den går att lyfta ”på ett finger” och en hyllning till Gio Pontis underbara klassiker Superleggera. En annan favorit är ett besök i Achille Castiglionis verkstad: för somliga är det en lika andlig upplevelse som att gå i kyrkan. Verkstaden drivs än så länge i samarbete med Triennalen.

Trendspanare åker till Milano för att ”spåra trender” – såklart. Att ”den nya svarta” är rött och svart vet väl även ni, kära läsare. Annars är batik och blödande mönster i blått trendigt. Liksom en kombination av en viss chokladbrun nyans (ungefär 50 %) och orange. En tredje trendspaning är fototryck: exempelvis som Fronts soffklädslar hos Moroso. Ett underbart exempel visade MerItalia med Gaetano Pesces soffor med motiv från snöiga bergstoppar i Colorado – gjorda på 1970-talet! Det är sådant som jag gillar. Ett annat trendigt exempel är hela den kollektion möbler och mattor som Diesel gjort i samarbete med Moroso – där tresitssofforna har överdrag i skrynkligt linne eller solblekt denim och mattorna såg ut som nötta orientaliska mattor. Ytterligare ett exempel på 70-tal och så kallad vintagetrend. Men ärligt talat: kan vi inte komma överens om att ”vintage” faktiskt betyder ”välbevarat” och inte ”mycket slitet”/”väldigt gammalt”!!!

Ni ser: egentligen åker vi alla till Milano för att inspireras! Det är bara väldigt olika saker vi tänder på. Mer kommer. Jag ska också återkomma till några saker jag berättade om i mitt första inlägg: stlen hos Artek, bröderna Bouroullecs stol och butiken Skitsch.

Lotta

Gilla:

GD Star Rating
loading...

Dela:

Translate:

Taggar:

Okategoriserade Publicerad 23 april 2009

Hälsningar från soliga Milano

A domani hälsade jag i tisdags morse. Så blir det inte riktigt eftersom man vandrar mil i den här staden; varje dag är ett tufft dagsverke och ofta kommer man hem ganska sent, fullastad med tungt pressmaterial och kataloger och ibland blir det inte mer än fem minuter på rummet. Och sedan ska man vidare ut på middag (tro för all del inte att vi är här för att roa oss, ibland måste man äta för att orka!) och sedan hem i säng. Jag kan alltså inte rapportera dag för dag … Vilket egentligen inte är viktigt: trots allt handlar det mesta här nere om nyheter som ska presenteras först om ett halvår.

Hur som haver: i onsdags vandrade vi först runt i Zona Tortona, där flera showroom och utställningar befinner sig. Mest upplyftande var besöket hos Poltrona Frau Group, där Poltrona Frau, Cassina, Cappellini, Thonet visar nyheter. Vi på redaktionen (Svante chefred, Anette art director, Karin redaktionssekreterare & reporter) blev rent förälskade i Piero Lissonis fantastiska, sparsmakade soffor i cigarrbrun och kolafärgat skinn (Poltrona) och Massauds lika slimmade soffa och chica lilla bord med Hermesorange skinnklädd bordsskiva. Men här kom också första stora trendspaningen, att det är något visst med danska klassiker från 50-talet: Jasper Morrison hade designat en oerhört elegant trästol (till Cappellini) som var ett slags hommage till Wegners välkända Y-stol.

Fortsättning följde som idag ute på själva mässan: Konstantin Grcic hade gjort en stapelbar snygg trästol till Plank som hade osvikliga drag av den Wegnerstol som president Kennedy gjorde berömd. Och hos Magis såg vi en underbar liten barnstol som kändes mycket Børge Mogensen. Dessa tre exempel ger en fin försmak på vad som komma skall: intelligenta uppdateringar av klassiker som får ett nytt uttryck och som följer med in i 2000-talet. Om ni förstår vad jag menar. Jag ska återkomma till detta när stolar gör entre på marknaden framåt vinterhalvåret. (Tanken är också hisnande på att danska företag som gör originalen kommer förbi och förstår att de borde kontakta exempelvis Jasper Morrison för att föra sitt möbelarv vidare in i framtiden.)

Ikväll är det ELLE Deco-evenemang: prisutdelningen av EDIDA (ELLE Deco International Design Awards) ska ske. Vi har ju redan presenterat vinnarna i tidningen, men det ska ändå bli roligt att se vad exempelvis årets designer Tokujin Yoshioka har att säga. Här i Italien är han ingen stor kändis, men har rönt visst intresse i designvärlden efter de möbler (stolar) han gjort for Cassina och Moroso. Hemma i Japan är han välkänd sedan nästan 20 år! Om honom kan ni för övrigt läsa mer i ELLE Interiör.

/Lotta

Gilla:

GD Star Rating
loading...

Dela:

Translate:

Taggar:

Okategoriserade Publicerad 21 april 2009

På väg till Milano

Hur skriver man ”brev” till en läsekrets som man inte riktigt vet vilken den är undrar jag, som nu debuterar i bloggbranschen. Ska jag börja som i ett förord till en bok? Ska jag skriva en krönika? Och förklara mig? Eller ska jag bara skriva på – som i en dagbok?
Dum början, kantänka. Jag kommer ju bara att skriva på. Och jag kommer att skriva mycket och långt. I alla fall ibland, och definitivt till en början. Men för mig är inledningar väsentliga: jag skriver inte för mig själv eller för min egen skull just här och nu. För mig är ”att skriva” något viktigt. Särskilt om det är ett slags brevväxling – som bygger på kommunikation. Jag hoppas alltså på svar och kommentarer.
Jag tänker skriva ganska mycket om design. I allmänhet. Det är ändå den värld jag lever i, här på redaktionen, där jag till vardags har rollen som redaktionschef. Naturligtvis är en av anledningarna till att jag nu börjar blogga att jag vill att ni/du ska känna en förankring till den fysiska papperstidningen. Det jag skriver om är i princip en förlängning av vad tidningen handlar om. Bland annat.

Om ni tycker att jag redan inledningsvis är långrandig så kan ni sluta läsa redan här.

Ett av mina måndagsnöjen är att läsa Alice Rawsthorns krönikor om design i dagstidningen International Herald Tribune. Alice har varit chef för Design Museum i London. Hon har också skrivit böcker om design, bland annat en om Yves Saint Laurent och en om Marc Newson. Hon är oerhört kritisk. Och analytisk. Igår skrev hon om den förestående möbelmässan i Milano; den mässa som av designproffs anses vara den mest spirituella och inspirerande i världen. Sedan den startade 1961 är det en fackmässa, dvs allmänheten är inte inbjuden utan det är bara vi i pressen och de som köper in designvaror som besöker den – för att inspireras, som sagt, och för att skaffa oss en uppfattning om vad som är på gång eller vad som komma skall i butikerna om ett halvår. Jag är själv på väg dit som imorgon – och ska försöka ge ”tidbits” därifrån i den här bloggen. (Hoppas datorn på hotellet fungerar!)

Vad är det jag väntar mig av Milano-mässan?
Jag måste erkänna att jag åker dit med blandade känslor: jag är inte så helt säker på att det kommer att bli lika inspirerande som det var säg för sisådär tre–fyra år sedan när ”den holländska vågen” slog igenom på bred front med sina ofta galna, fantasifulla och väldigt dekorativa designexperiment. (Tänk Marcel Wanders med flera.) Jag skriver ”designexperiment” eftersom det så ofta handlat om det – och att ifrågasätta vad begreppet ”design” egentligen bär på. Jag frågar mig nu – som jag också gjorde förra året – om det verkligen är relevant med alla dessa designexperiment, exempelvis i form av råbarkade sneda och vinda stolar av drivved, som mera är one-off-exemplar som befinner sig i gränslandet mellan konsthantverk och konceptdesign än att vara funktionella möbler? I en tid som nu? Recession och lågkonjunktur påverkar just möbelbranschen: det är fler som köper nya kuddar än de som köper soffor.

Naturligtvis är designexperimenten nödvändiga: bara för att det är så kallat dåliga tider ska man inte fördöma vidareutveckling och experimentlusta. Men samtidigt ligger det mycket i diskussionen att satsa på långsiktig varaktighet, hållbarhet och kvalitet: att framförallt möbler ska hålla minst en generation och vara exempel på gott hantverk och funktion. Det är sådant som gör att andrahandsverksamheten växer under kristider. Det finns många som nu handlar på auktioner och i så kallade vintage-butiker: klassiker som Arne Jacobsens Myran-stolar (formgivna 1950-tal) hör till begärligheterna. Uppenbarligen har andrahandsvärdet större publik än nyproduktionen av samma modell.

Långt sidospår, men ett väsentligt sådant.

I Herald Tribune infriade Alice Rawsthorn i gårdagens inlägg samma oro som jag har: ”oron för det ekonomiska läget kommer att påverka årets Milanomässa.” Naturligtvis kommer det att visas massvis av nya möbler och lampor och prylar – eftersom hela eventet i sig är ett slags showcase för etablerade som icke-etablerade företag och designer. Trots allt är hela företeelsen – mässan – både en betydelsefull visningsscen (många unga icke etablerade designer har blivit upptäckta under mässdagarna) och en alltmer kommersiell arena. Tom Dixon, designerentreprenören som arbetar både för sig själv och Artek, menar att Milanomässan ”har utvecklat sig från att vara en fackmässa till att bli en marknadsplats för märken som inte har ett dugg med möbler att skaffa”. (Intressant kommentar: Tom Dixon gör idag mest lampor för italienska Leucos och väldigt få möbler för Artek. En gång i tiden, under 80-talet, var han en av dessa egensinniga designer som hur-skamlöst-som-helst ville nå etablerade producenter för att få erkännande som designer; vilket han fick, tack vare Giulio Cappellini, men han kanske har glömt hur villkorslös man är sådär i början?) Det ligger dock en stor sanning i vad Tom Dixon säger: Milanomässan, med omkrets inkluderat showroom ute på stan, har bara under de senaste fyra åren blivit en allt större marknadsplats för högt som lågt – det blir allt svårare att skilja agnar från vetet.

Låt mig ge några exempel: Artek kommer att visa en serie möbler signerade Shigeru Ban – en av världens mest miljömedvetna arkitekter! – gjorda i ett kompositmaterial av bland annat pappersmassa: på inbjudan står det kaxigt nog ”one more chair” – men det kanske inte är vilken som helst. (Och ärligt talat: kanhända är det ett genidrag som bär Alvar Aaltos idéer vidare? Aalto använde trä eftersom det var en inte alltid så väl utnyttjad naturresurs i Finland då han började göra sina böjträmöbler i början av 1930-talet. Idag kan återbruk av ”outnyttjade naturresurser” vara att mala ner gamla Artekmöbler till fibermassa utblandad med papper från gamla tidningar. Det materialtänket har Shigeru Ban.) Motsatsen kommer kanske att synas i det som numera kallas design-art, dvs limiterade serier av designade lyxprodukter: Philippe Starck (av Alice Rawsthorn benämnd ”the dinosaur rocker”) har tillsammans med den amerikanska koncept-konstnären Jenny Holzer gjort lampor för italienska Flos i munblåst och graverad kristall tillverkade av franska glastillverkaren Baccarat (en mycket lyxig variant av svenska Orrefors; min kommentar). Vad det gäller den organiska, ergonomiska designen kommer de franska designbröderna Bouroullec att bjuda på sin stapelbara formgjutna stol ”Vegetal” hos tyskschweiziska Vitra: sittskalet i stolen ser ut som bönstjälkar eller vinrankor som flätar in sig i varandra – men stereotypt mönsterfixade i datorn. (Tillverkningsprocessen är mycket komplicerad, men det är sådant som hör till dagens utvecklingsprocesser. Som gör serietillverkade möbler alltmer kostbara.) Och det mer konceptexperimentella kommer att synas hos Porro, en av dessa slimmade italienska producenter som har super-minimalisten Piero Lissoni som kreativ chef, där vår svenska designgrupp Front designat en serie sittmöbler som helt och hållet bygger på trompe l’oeuil-effekter: idéerna bygger på perspektivförskjutningar, där soffornas klädsel liksom flyger och flyter förbi. Jag har sett skisserna, så jag vet vad det handlar om. (Jag hoppas verkligen att ni läser min artikel i senaste numret av ELLE Interiör där jag helt flyktigt antydde vad som komma skall från ”frontorna”. Men håll för all del ögonen öppna för vad de fyra håller på med.) Ett av de mer ambitiösa projekten är öppnandet av flaggskeppsbutiken och webbsajten/onlineshopen Skitsch (www.skitsch.it), som sägs vara ett mellanting av Ikea och Moss (designbutik i New York, väldigt svenskdesignvänlig och ack så sparsmakad) – där det ska handla om ”brukarvänlig funktionell design”. Men enligt den förhandsinfo jag har fått blir utbudet för den första kollektionen ganska schizofrent. Å andra sidan är det så designvärlden just nu befinner sig vara.

Jag återkommer med mer specifika förstahandsintryck. Hoppas jag och hälsar à domani.

Gilla:

GD Star Rating
loading...

Dela:

Translate:

Taggar:

Om bloggen

Jag heter Lotta Lewenhaupt och har varit redaktionschef på Elle Interiör sedan starten 1992 fram tills februari 2011. Nu fortsätter jag min roll som författare och frilansskribent. Har ett förflutet som moderedaktör & stylist. Har skrivit fem böcker om mode, den senaste är ”Den glömda kjolen” som nu ligger ute i bokhandeln. Föreläser gärna om hur mode & inredning korsbefruktar varandra. Älskar svarta skärpta kavajer och blå jeans. Har Saint Laurent, Chanel, Vionnet, Ossie Clark, Martin Margiela, Mallet Stevens, Marcel Breuer, Mies van der Rohe, Eileen Gray och Piero Lissoni som favoritdesigner – bland andra. Favoriserar svart och krom och kritvitt porslin. Gillar funkis, minimalism och purism men har svårt för ”blommig” design utan funktion. Är väldigt rakt på sak och säger gärna precis vad jag tycker.