I Paris frodas mode & design
Veckan innan våren (och nästan sommaren) kom hit mötte jag den i Paris, där både rhododendron och azaleor blommade intill frukostcaféet och den här praktfulla blodlönnen visade säsongens rätta modefärg – mellan kopparton och plommon … Jag var där för att förena två intressen: mode & design. Och förstås för att träffa min älskade syster. Vi är duktiga på att gå på utställningar. Det var en god anledning att titta på högklassig couture och utsökt design. Åtminstone två av de utställningar jag besökte pågår länge nog för att de som tänker besöka Paris ska hinna med dem, och jag hävdar förstås att det är värt omvägen! Så låt oss gå tillbaka till de stolar vi sitter i och de kläder som format vårt sinne för mode … och då är det dags att förvarna att det här blir ett långt inlägg, med en del synpunkter om modernismen och hur viktig den ”rörelsen” är. Modernismen är forever young, vill jag påstå. Och så får trendnissarna säga vad de vill …
Det här lilla sidobordet E1027, formgivet av Eileen Gray, har en hedersplats hemma hos mig. Bordet har fått samma namn som ”ett av världens mest intressanta byggnadsverk” enligt arkitektur- och designhistoriker, villa E1027 som Eileen Gray ritade, planerade och byggde i Roquebrune på 1920-talet. Idén med det höj- och sänkbara bordet var att det kunde skjutas in under en säng. Eileen Gray tillägnade det sin syster, men samtidigt var det en del av de specialdesignade möbler som hörde ihop med villan; den villa som sedan 1999 ägs av staden Roquebrune och nu är renoverad till att vara ett slags museum.
Utställningen om Eileen Gray (1878–1976), en av modernismens mest skärpta formgivare, pågick på Centre Pompidou. Förtvivla inte för att ni missat den, det finns flera bra böcker om henne. Det var i och för sig en fin utställning som hedrade Eileen Grays sparsmakade formgivning, men tyvärr negligerades många av de inredningsuppdrag hon gjorde och mycket av idéerna runt hur villa E1027 kom till. Men här finns en poäng värd att googla: samtidigt som Le Corbusier förvånade (och förfärade) omvärlden med sina idéer om ”den moderna bostadsmaskinen”, dvs funkis-inredningen med den öppna planeringen, pågick en annan idé om hur viktigt det var att inreda hem utifrån personlig smak – där var Eileen Gray en av föregångarna. Bara villa E1027 var ett sätt att visa ”arkitektur med en själ, likamed ett hem”. Vartenda skåp, badrumsspeglar, soffan i vardagsrummet, sängarna osv formgavs för att underlätta sättet att leva i just det hemmet. Och sedan hamnade ett zebraskinn på golvet … Bara det: hon tyckte om att blanda; zebraskinn, venetianskt glas, afrikanska artefakter, samtida konst. Ett slags ödets ironi i sammanhanget var att just Le Corbusier ett tag ägde villa E1027, och då dristade sig att måla faktiskt gräsliga, färgglada målningar på de vita väggarna … Det påstås att den enda arkitekt/formgivare han verkligen var svartsjuk på var Eileen Gray. Tål att tänka på när man tittar på en utställning om henne. På Irland finns för övrigt ett museum tillägnat henne; värt en omväg! Merparten av hennes möbler (och mattor) tillverkas idag av tyska Classicon.
Var så god: Marcel Breuers egen villa, som byggdes i USA på 1950-talet. En ögonblicksbild från utställningen på arkitekturmuseet i Paris, där det förstås var förbjudet att fotografera så man fick smyga med telefonen. Många arkitekter drömmer om att bygga modernistiska enplansvillor i den här stilen: postmodernism är med andra ord att översätta sina ”influenser” från arkitekter som Marcel Breuer.
Sicken tur att det finns producenter som Vitra, som inte bara har ett fantastiskt museum i Weil am Rein, Tyskland, utan som även tillverkar designklassiker av en mängd ikoniserade arkitekter/formgivare. Det är Vitra som sponsrar utställningen om Marcel Breuer på arkitekturmuseet i Paris, som pågår fram till 17 juli. Marcel Breuer (1902–1981) är mannen som hittade idén hur att tillverka stålrörskonstruktioner för möbler. Det var ett cykelstyre som gav idén till basen för stolen Wassily, som Vitra tillverkar idag. Fåtöljen från 1927 är namngiven efter den ryske konstnären Wassily Kandinsky (Vasilij Kandinskij, 1866–1944) som arbetade på Bauhaus-skolan 1922–33. Den idag renoverade skolbyggnadens hörsal är möblerad just med Wassily-stolar. Marcel Breuer var själv först elev och sedan lärare på Bauhaus. Det formspråk som Marcel Breuer var så tidig med lever kvar starkt: i den här utställningen blir det exempelvis en aha-upplevelse att se vilstolen WB346 från 1932 och påminna sig om bröderna Bouroullecs vilstolar från 2005, gjorda för Magis – med ens verkar de inte så ”nytänkande”. Samma tankegångar kommer då man tittar på bilder & modeller av Breuers olika hus och byggnader – de är fortfarande så påtagligt moderna.
Ännu en bild jag smög mig till på Breuer-utställningen: skisser av stålrörsstolar för en patentansökan sent 20-tal.
Modernismen påverkar även modet; jag hävdar fortfarande att 1920-talsmodet är grundstommen för moderna kläder, fram till dags datum. Det känns exempelvis helt rätt att Miuccia Prada designat en hel del aftonklänningar till nya Gatsby-filmen. Var så säker på att den filmen kommer att resultera i många 20-talstrender!
Tidlös är epitetet för denna enkla aftonklänning i siden, draperad 1929 av sanslöst skickliga Madeleine Vionnet (1876–1975). Det var hon som hittade på sättet att skära till tyg på skrådd, bias, vilket också är gjort i den här klänningen.
Klänningen ovan är ett av många fina exempel på haute couture, högtstående skrädderi, som förekommer i utställningen Paris Haute Couture på Hotel de Ville fram till 6 juli. Utställningen är gjord i samarbete med Musée Galliera, staden Paris’ modemuseum, som under renoveringen av de egna lokalerna visar upp delar av sina samlingar på alternativa adresser. Den här utställningen är en ren njutning! Bland annat tack vare att nya och gamla plagg ställs mot varandra: Vionnets gula klänning stod mitt emot en klänning av Adeline André från 2003, men det är Vionnets klänning som känns mest nutida. En annan highlight är en fantastisk, broderad aftonkappa i sammet av John Galliano för Dior 1998 som står intill en mer modest sammetskappa från 1911 av Paul Poiret; igen är det lätt att tro att Poirets kappa är ”av idag” och att Gallianos är semi-antik. Inte alldeles osökt tänker jag nu på ett rätt konstigt citat av Marc Jacobs, a propos modets betydelse: ”Kläder på museum är ointressanta. Jag är intresserad av kläder på människor. Design är en kreativ process men om ingen bär kläderna du skapat är det helt meningslöst.” Faktum är att kläder på museer som Galliera är oerhört intressanta: dels är det kläder som burits av verkliga personer, dels visar de kreativa processer och stilar som inspirerar än idag.
Omslaget till den franska katalogen för Paris Haute Couture. Klänning ”Palmyre” från 1952 av Christian Dior. Bara genom att placera en broderad klänning på omslaget, med intrikata broderier av Lésage, hänvisar man till att det handlar om couture ur flera aspekter. (Boken finns även på engelska, förstås hittar man båda genom amazon.)
I katalogboken berättas hela historien om haute couture, från det första stora husets etablering (Worth, 1858) och tillkomsten av de olika konsthantverksateljéerna (hattar, skor, väskor, plymage, snörmakerier, broderier, underkläder) fram till hur dessa ”idéernas laboratorium” drivs idag. Precis som det visas i utställningen poängteras hantverket: än idag finns det ca 5 400 hantverkare i couturens tjänst, varav merparten överlever tack vare modehusen; det är exempelvis huset Chanel som ”beskyddar” broderi-ateljéen Lésage, som idag drivs vidare av tredje generationen i samma familj, som en gång började arbeta för Poiret, Lanvin, Patou, Chanel och Schiaparelli. Det brukar sägas att Rose Bertin, Marie-Antoinettes sömmerska, var den första modeskaparen men franska skräddarsyndikatet räknar Hippolyte Leroy, vars ateljé existerade 1804–22, som det första egentliga modehuset. Leroy var modist och elev till Bertin. Modern tideräkning börjar annars med Charles Frederick Worth (1825–1895), den engelske dräktskaparen som kom till Paris 1845 och arbetade för tyggrossisten Gagelin. Finansierad av den svenske bankmannen Otto Gustav Bobergh (1821–1881) startade Worth sitt modehus 1858. Worth låg även bakom grundandet av fackföreningen Chambre Syndicale de la Mode Parisienne 1870; redan 1871 började man agera för att värna om sin egen produktion och skydda sig mot kopiering, vilket ledde till att couturehusen blev först med att sätta namnetiketter i sina plagg – vi kan alltså tacka franska syndikatet för idén med varumärken och varumärkesskydd. Poiret, Lanvin och Vionnet var de första som gjorde formgivna etiketter; Jean Patou var först med att göra en reguljär logotyp med bokstäverna JP. En mer känd ”logga” är annars Chanels dubbel-C. Av naturliga skäl sätts en hel del fokus på Paul Poiret (1879–1944): han var stjärna på att marknadsföra sig, han gjorde exempelvis egna illustrerade kataloger (och så ”föddes” modeteckning!) med Georges Lepape 1908 och 1911; modevisningar gjordes redan 1904, det blev även turnéer till Ryssland och USA; den första ”designerparfymen” kom 1911, och han var definitivt den förste modeskapare som lanserade trender, som trapetstunikan (1912) och folkdräktsinspirerade skjortklänningar (1911). I såväl katalog som utställning ”möts” Poirets ryskinspirerade klänning och Yves Saint Laurents folkloreklänning från 1977.
Detalj av draperad klänning ”Extase” i siden & rayon från 1945, av Carven. Drapering är en teknik inom couture, vidareutvecklad och förfinad av bl.a. Vionnet som ”draperade” tyget på docka eller levande modell för att hitta formen på plagget. Alla steg i draperingen fästs samman med nålar och tråckelstygn; att sedan föra över modellen till ett platt mönster (toilen) är ett veritabelt pussel. Och sedan blir det inte svårt att förstå att det kan ta tvåtusen timmar att förfärdiga ett coutureplagg.
Det finns ett uttryck som heter mille pince, ”tusen nyp”: det handlar om de många små fina stygn som sammanfogar ett helt plagg, i en process där allt initialt görs för hand. Men idag använder man också symaskin. Avslutningar, som att handfålla sömmar och fästa trådar, eller sy i knappar, görs fortfarande för hand. Detta nämner jag för att ni ska förstå hur mycket tid som ägnas åt varje plagg, om det så bara gäller för en visning. För den kund som sedan beställer ett plagg blir det minst tre provningar (den första för att ta personliga mått), och de tusentals timmar av själva sömnaden har förstås sitt pris. Blir ni förvånade över att en blus kan kosta 10 000 kronor? Det är faktiskt ”a piece of art” … Än är inte haute couture-branschen nere för räkning, men förstås har situationen förändrats under 155 år. Det fanns så många som 600 ateljéer i början av 1900-talet; när konfektion slog igenom decimerades antalet modehus till 99 strax efter 1946; idag finns ungefär 24 verksamma modehus. En hel del nya har godkänts av syndikatet, som Armani Privé, Elie Saab, Versace Couture, Jean-Paul Gaultier Couture; där utöver finns s.k. invitées, små ateljéer som uppfyller kraven på haute-couture-sömnad och därför även inbjuds att göra visningar – bland dessa finner man bl.a. holländska Iris van Herpen (född 1984), som i juli 2011 visade sin första couture-kollektion i Paris. Det här tycker jag är superintressant: idag finns det flera enskilda modeskapare som bara är intresserade av att uttrycka sig kreativt och som verkar strunta i mer kommersiella aspekter, deras skapelser kan snarare betraktas som konstverk …
Detta är Iris van Herpens ”Skeleton Dress” från 2011. Iris har studerat på konstskolan i Arnhem och har praktiserat hos Alexander McQueen. Uttrycket är helt och hållet skulpturalt. Tekniken är sedan 2008 helt couture-anpassad och allt görs för hand. Tala om mille pince! Fram till 31 december i år visas Iris van Herpens otroliga kreationer på Centre of Lace and Fashion i Calais, Frankrike: www.cite-dentelle.fr
Om ni stått ut så här långt hör ni nog till de seriöst modeintresserade. Och nu kommer lite bonus i form av min egen recension av en fantastisk bok: praktverket Vogue – The Editor’s Eye, utgiven av Abrams förlag. Bilderna är en fullkomlig orgastisk njutning för en modepassionista som jag!
Omslaget till Vogue – The Editor’s Eye. Bilden är tagen av duon Mert Alas & Marcus Piggott. Styling av Tonne Goodman. Modell är Rooney Mara, hon som fick sitt internationella genombrott i rollen som Lisbet Salander i den amerikanska filmversionen av ”Män som hatar kvinnor”.
För mig, som arbetat med mode ”under stenåldern”, är det smått fascinerande att amerikanska magasin som Vogue aldrig gav credit åt stylister (i princip moderedaktörerna) förrän Anna Wintour blev chefredaktör för amerikanska Vogue 1988. Det är i alla fall vad som sägs i förordet till The Editor’s Eye. I svenska tidningar står alltid vi stylister/moderedaktörer med i byline, och så har det varit sedan 40-talet. Boken handlar om åtta olika stylister och deras roll i modebildernas tillblivelse. Förstås heter det att ”ett modefoto berättar en story”; det är det klassiska receptet, och sanningen är att det inte alltid är fotografen som hittar på den storyn. Här kommer det svart på vitt: det är lika mycket stylistens idéer som fotografens ”översättning” som sätter tonen. Tack så väldigt mycket för den poängteringen! Det är riktigt roligt att läsa om Babs Simpson (stylist under Diana Vreeland-tiden) och hennes snudd på äktenskapliga ”relation” till den inte alltför skojige Irving Penn; det är lika kul att läsa Phyllis Posnicks kommentarer om samme Penn, och hur svårt det var att ”få till” bilder efter hans idéer; det är också roligt med Polly Mellons kommentarer om hur man kunde tona ner eller understryka sexuella anspeglingar när man jobbade med Richard Avedon; och så har vi då Grace Coddington, som i princip kan jobba med vem-som-helst, förutsatt att de begriper att det är hennes berättelse som är viktig … Jag erkänner så gärna att jag älskar Graces attityd, och det gör jag för att jag menar att ”the editor” är den som kan mode. Där utöver är det teamwork. Är ni ens i närheten av modevärlden är det ett absolut måste att bli med den här boken!
En fin avslutning. Klänningen med korsettsnörning baktill är designad av Christian Lacroix 1995, här fotograferad av Irving Penn för Vogue. Som skickligt fångar en förgänglighet: är det här nutid eller dåtid? I detta sitt sista modereportage valde Irving Penn att ge bilden ett rentav målerisk uttryck, det finns mycket av holländskt 1600-tal här. Visst blir det intressant att veta att Penn en gång ville bli målare?
Besök på ABBA The Museum
Lite oväntat börjar jag med en bild av blommande körsbärsträd i Paris, där jag befann mig för en vecka sedan. Nu är det vår även här, och ska göras besök på ABBA The Museum, tvåtusen kvadratmeter som ligger i källarplanet på den nya byggnaden Melody Hotel på Djurgården, strax intill Liljewalchs konsthall. Själva huset är en ganska snygg ”byggsats” med blonda träfasader, signerad Johan Celsing.
Att det är en stor händelse att ABBA The Museum äntligen öppnar dörrarna blev vi varse vid pressvisningen igår, där ABBA-fans stått utanför hustomten bakom kravallstängsel sedan tidig morgon. De väntade på att få se en skymt av Björn Ulvaeus, den enda av Abborna som var på plats. Men, som han sa: enda sättet att se de fyra återförenade är att besöka museet/utställningen. www.abbathemuseum.com Museet är kanske på sitt sätt ett Waterloo, alltså en utmaning och ett slag att vinna. Det kommer säkert att bli lika välbesökt som grannarna (Junibacken, Wasa-museet, Skansen) och det kan bli ett slags musikaliskt Disney-land för hängivna …
Men den här bilden har inte med ABBA att göra, den sitter på en vägg med bilder av fotografen Joakim Strömholm som ett exempel på en separatutställning i den del av lokalen som är Swedish Music Hall of Fame. Där kan man bekanta sig med ”det svenska musik-undret” från 1920-talet fram till idag, från Zarah Leander till Povel Ramel, Carola och Håkan Hellström … Passerade en affisch med Björn Skifs som gjorde mig klart nostalgisk; han var förresten en av de svenskar som slog stort utomlands, 1974 var det som Hooked on a Feeling låg etta på Billboard-listan i USA. Det är en annan historia. Bilden ovan föreställer Sighsten Herrgård på nattklubben Alexandras, med Grace Jones och hennes dåvarande pojkvän Dolph Lundgren. Joakim Strömholm var väldigt flitig på att plåta rockmusiker, svenska som utländska. www.stromholm.se
Jag ska inte berätta historien om ABBA, det kan ni googla eller som sagt kolla in på museet som är till bredden fyllt av memorabilia. På den här bänken kan man ”hänga” med dem, efter att ha passerat den del som berättar om respektive medlems karriär innan ABBA. Mina egna ABBA-minnen hänger egentligen mest ihop med Alexandras, där Benny & Frida också ”hängde”, bland annat för att Frida älskade att dansa. Jag glömmer aldrig den kvällen det blev en sällsam ”vaka” i pianobaren efter John Lennons död, med Benny vid flygeln och alla sjöng vi Beatles-låtar och säkert grät vi en skvätt också …
Frida är min favorit i ABBA. Vi har en del gemensamma intressen, som mode. Hon var alltid smart & moderiktigt klädd. (Det är hon fortfarande, men lite mer lågmält.) Utom på scen under ABBA-perioden. Men det var just Frida som tog första kontakt med Owe Sandström & Lars Wigenius på Artist Dressing, när gruppen skulle ”stylas”. (Owe & Wigge kallades de, eller Olja & Vinäger som Gösta Ekman sa, eller Misse & Mojje som Clabbe sa.)
Den här guldiga ”glamdressen” bar Frida 1977. Jag minns inte byxorna utan ett par minimala hot pants som satt som skjutna på henne …
Det här med ABBA-stilen, alltså klädstilen, är egentligen ett knepigt kapitel. Så mycket för mycket, rentav ”dålig smak” har man väl sällan sett, gång på gång. Första steget togs med de nu så berömda scenkläderna för framträdandet med Waterloo 1974, då gruppen vann Eurovision Song Contest och med rätta blev världsberömda för sin musik. Men jag blir fortfarande inte klok på kreationerna som det sägs att Inger Svenneke på Gröna Moln & Blått Gräs skapade; de är inte riktigt hennes stil, så kanske har Owe Sandström hjälpt till att fixa? Det är i alla fall han som gjort alla övriga dräkter. I ”Guldrummet” kan man syna skapelserna på farligt nära håll, och se en hel del på bild. Det är kanske där någon student från Modevetenskapen borde studera stilen och försöka analysera vad det handlar om. Homogen är den dock, utan tvekan, ungefär i samma anda som glamrockaren Gary Glitters stil. Nåja, 70-talet var inte direkt känt för ”den goda smaken”, det skulle vara tajt & brokigt & blandat, faktiskt inte helt olikt hur mode av idag ser ut. (Foto: Åke E:son Lindman/Abbathemuseum.)
Live på scen 1979, det år som Voulez-Vous låg på topplistorna. Spandextrikåerna tjejerna bär exponerade rumporna ordentligt, men inte särskilt fördelaktigt. Fast det snackades ju en hel del om Agnethas sexiga stjärt. (Foto: Anders Hanser/Premium Rockshot.)
Det är förstås en nostalgitripp att vandra igenom den labyrint som utgör museet & utställningen. Den största behållningen (förutom kläderna) är filmsnuttarna, tycker jag, inte minst intervjun med Lasse Hallström som gjorde gruppens alla video-snuttar och långfilmen ABBA the Movie. För fansen kan säkert behållningen bli att klippa in sitt porträtt i en ABBA-outfit, eller uppträda med gruppen på scen, vilket är en möjlighet i detta mycket interaktiva museum. Det är egentligen bara en sak som är trist, att de som gjorde skivomslagen (design Rune Söderqvist, foto Ola Lager, Lasse Larsson och Per Wiklund) inte får mer credit. Just det här svartvita bildmontaget i butiksentrén är taget av Michael Ochs. I övrigt får museet uttala sig via en ABBA-hit: Take a Chance on Me.
Under och ovan ytan
Vad som döljer sig under ytan är något som intresserat mig väldigt länge, men första gången mer specifikt när jag skrev en bok om behåns historia 1994. Eftersom just den historien inte är särskilt lång (men definitivt underhållande!) bestämde jag mig för att det skulle få handla om underklädeshistoria i allmänhet och korsetthistoria i synnerhet: resultatet blev en bok som heter Tidens Under, behåns historia. Nästan allt jag då lärde mig och blev fascinerad av återkom ganska nyligen när jag blev ombedd att skriva texter för den utställning om underkläder som nu visas på Hallwylska museet och pågår till den 9 juni: Under ytan … om de onämnbara vid sekelskiftet 1900. Om ”yta & innehåll” höll jag sedan ett föredrag på Hallwylska och fick på ”bästa sändningstid” tillfälle att berätta om alla möjliga intressanta saker som döljer sig under ytan av klädedräkten förr och nu. Jag tänker att det är dags för bloggen att ta del av det – och sedan kan ni rusa iväg till utställningen!
Två korsetter från 1850-talet, samma period som krinolinen var à la mode: försök att visualisera kläderna och modet, när urringningar var högst diskreta och den smala midjan var viktig. Korsetterna formade kroppen med hjälp av valben och stålskenor. Under krinolinen och mängder av underkjolar dolde sig kvinnogarderobens första underbyxor, de s.k. mameluckerna.
En intressant ”onämnbar” hemlighet från den här tidsperioden är att kvinnliga underbyxor inte existerade förrän på 1830-talet, då var de två ankellånga byxholkar fästa runt midjan. Byxorna var alltså helt öppna i mitten. Utmärkt ”uniform” för prostituerade, men moraliskt sett mycket olämplig för vanliga kvinnor. Först 1905 syddes grenen igen.
Särskilt intrikata var korsetter under sent 1890-tal, den period då S-silhuetten regerade modet med hög byst, extremt smal midja och framträdande bakdel accentuerad av turnyren. Tidigt 1900-tal ”slätades” figuren ut, men den smala midjan var viktig: snörde man sig skickligt hade man ett midjemått på som minst 38 cm, som om två manshänder höll om midjan. Den här korsetten är från tidigt 1900-tal, med fint utsmyckad utsida. De små rosetterna som pryder ringningen lever kvar i behåar senare under 1900-talet: det finns fortfarande nästan alltid en liten rosett mitt fram mellan kuporna på behån.
En av de roligaste hemligheterna är den att somliga damer i överklassen lät pierca bröstvårtorna i slutet av 1800-talet; raffinerat så var det ganska upphetsande med känslan mellan bluslivet och den sidenfodrade korsetten. Aha, tänker ni nu. Och undrar förstås varför fina damer & annars dygdiga hustrur gjorde något så vågat när absolut allt som handlade om sexuell upphetsning var onämnbart. Varför inte? De äkta männen ägnade sig en hel del åt sexuella lekar utanför den äktenskapliga sängen; så vad gör en stackars hustru då om inte går till doktorn och ber om lite piercing? Samma doktor som förresten ordinerade massagestavar; de fanns och var faktiskt elektriska redan på den tiden, vibrationerna ansågs bota hysteri, en ”sjukdomsbild” som uppenbarligen skickliga läkare kunde rubricera som sexuell frustration. Det är sådant som ”döljer sig under ytan” och som absolut hör ihop med underkläder.
En s.k combination för män från tidigt 1920-tal, det finns en knapplucka baktill. Lätt att tänka hur linne & kalsonger delade på sig. Den här typen av underställ användes även som träningsplagg; en och annan kanske minns filmen Chariots of Fire & scenen där idrottsmännen löper på stranden?
Som synes hade alltså även män märkliga underkläder. En del bar även midjekorsetter! Det mest hiskeliga och närmast jämförbart med kvinnors korsetter var annars stärkkragen, den s.k. järnkragen, som var så hårdstärkt att man kunde få skavsår på halsen. Nåja: vill man vara fin får man lida pin.
Vidare i utställningen på Hallwylska: i ett rum visas nutida korsetter, som dessa från Camilla Thulin, en galant dame som tycker det är helt OK att forma kroppen och lyfta brösten. Hon älskar 50-talssiluetten med smal midja som har en hel del gemensamt med 1890-talssiluetten.
Det finns alltså en del nutida formande & formstarka underkläder med i Hallwylskas utställning. Som fru Thulins korsetter: rött och svart förekom mer ofta på 1800-talet än man tror. Om ni tittat på tv-serien Mr Selfridge (vars fortsättning som är på gång jag verkligen ser fram emot!) kan ni föreställa er att Lady Mae Loxley, en fräck dam med ett förflutet som dansös, hade en röd korsett. Korsetter är för övrigt ett fenomen som fascinerar många nutida designer & som tilltalar oss kvinnor: det räcker inte med Spanx (www.spanx.com) som ”suger in” midjan, det är ju det som händer under klädernas yta i en tid när själva ytan är nog så intrikat och mer intressant. En av de vackraste nutida korsetterna har Lisa Laurell Amandonico designat. Var så god:
Är inte den här absolut underbar? Lisa Laurell Amandonico, sistaårselev på Beckmans, har gjort den här korsetten (eller korsett-livet) som ett inslag i en kollektion för 5th Avenue Shoe Repair; den ingick i ett elevarbete och projekt för NK i vintras. Lisa är fascinerad av formande, skräddade plagg och dess konstruktion och vill att korsetten ska vara ett synligt plagg som signalerar styrka. Här flyttar valbenen ut till ytan i dekorativ cording, rep klätt med läder.
Nu kan jag inte låta bli att kliva in i nutiden och behå-historia. Behån som sådan ”föddes” när fransyskan Herminie Cadolle 1889 gjorde om överdelen av bluslivet under korsetten till ”bröstformare”, la brassière. Än idag är firman ifråga suveräna på måttsydda behåar, och minsann korsetter: www.cadolle.com Men den moderna behån utvecklades i USA, av bl.a. Warners, tidigt 1900-tal. Det var också de som lanserade korseletten ”The Merry Widow” 1959 och som gjorde reklam för sina behåar med texten ”What God has forgotten we will fill with cotton”. Djärvaste & roligaste greppet i historien om vad som döljer sig under ytan kom ändå med nyligen 95-årsjubilerande behåmärket Maidenforms berömda annonskampanj som startade i mitten av 1950-talet. Temat var drömmar. I den första annonsen sitter modellen (Lisa Fonssagrives Penn för övrigt) nära nog fullt påklädd, förutom behå istället för blus, på varuhusets hattavdelning – texten lyder I dreamed I went shopping in my new Maidenform bra. ”Drömkampanjen” är annonsbyråhistoria, som jag önskar jag visste mer om, men jag vill förstås tro att det var en kvinna som kom på idén. Hur som helst, här nedan kommer ett fint exempel från 60-talet:
Här handlar det om: ”I dreamed I barged down the Nile in my Maidenform bra.” Kan det vara samma år som Liz Taylor spelade Cleopatra? Alltså 1963. Bara två år senare är behån utan spetsiga kupor och 1968 är det dags att bränna behån på bål. Dröm-kampanjen fortsätter: idag kliver Maidenform-modellerna ut på New Yorks gator och har en snygg spetsmönstrad, svart behå. www.maidenform.com Maidenform är f.ö. något av världsmästare på foundation garment, alltså formande elastiska underkläder.
Jag säger som vanligt, enjoy!
Fotografiska underverk & lite Milano-spaning
Nu är designvärlden samlade i Milano för möbelmässa och jagar säkert efter kommande trender. Det är förstås något alldeles speciellt att vara där, men jag har upptäckt att det går ganska bra att hålla sig uppdaterad från hemmaplan. Alice Rawsthorn gav lite förhandsinfo i Herald Tribune och flaggade framför allt för sparsmakat och spartanskt – som i Werner Aisslingers låga sittmoduler för Moroso (www.moroso.it) eller Rem Koolhaas’ ännu mer rektangulära sittmoduler för amerikanska Knoll (www.knoll.com). Jasper Morrison har gjort några superenkla fällstolar à la regissörsstolar för Matiazzi (www.matiazzi.eu) och för samma företag har Konstantin Grcic gjort en ganska så kantig (och ful) träfåtölj. Undrar just om inte den mesta inspirationen kan inhämtas på den utställning som är på Triennale Design Museum, där 50–60-talsdesign hyllas och särskilt Gae Aulenti lyfts fram; hon dog i november och var en av världens starkaste kvinnliga formgivare.
Den här bilden kommer från en inbjudan till en ”late night cocktail” på legendariska Bar Basso nu på torsdag, som Konstantin Grcic och Emeco står bakom. Så här skönt rörigt är det utanför den jättetrevliga 20-talsbaren när all världens formgivare vimlar.
Skulle tro att det också blir som ett slags ”gravöl” för sympatiske James Irvine, som gick bort nu i februari. Det var just James Irvine som tidigt 90-tal introducerade Bar Basso för designeliten, via ett första cocktailparty, vilket i sin tur gjorde honom till designvärldens inofficielle kulturattaché i Milano. Han hade superkoll på bra krogar och hade alltid en lista med sig i innerfickan.
Nu över till något helt annat: oförglömliga bilder av fantastiske franske fotografen Henri Cartier-Bresson, den samme som ibland sägs vara dokumentärfotografiets fader. Han var definitivt en av de bästa.
Underbar och säker komposition: Scanno, Abruzzo, Italien, 1951 © Henri Cartier-Bresson/Magnum Photos.
I samarbete med bildbyrån Magnum, som Cartier-Bresson var med och startade tillsammans med Robert Capa, har Fotografiska gjort en av sina absolut bästa utställningar: Henri Cartier-Bresson, The Man, The Image & The World. Utställningen pågår till 26 maj. Skynda, skynda dit; själv har jag sett den flera gånger, vilket var värt varenda ögonblick. Den är helt enkelt fantastisk. En s.k. röd tråd är ”det avgörande ögonblicket”: mycket väsentligt för fotografer i allmänhet, men särskilt viktigt för reportagefotografer. Merparten av bilderna i Fotografiskas utställning är just reportagebilder, från bland annat Kina, Ryssland och Spanien. En hel del av Cartier-Bressons mest kända bilder finns också med, som den ovanstående. Särskilt den typen av bilder är värda att studera mycket noga, eftersom ”det avgörande ögonblicket” också finns i kompositionen. Som så många fotografer började även Cartier-Bresson träna upp sitt bildseende genom att måla.
Det här citatet på en av väggarna i Fotografiska är faktiskt ett bra ”matra” att ta med sig under utställningen, där det finns så många fina exempel på att en enda bild kan bära på en hel historia.
Klassiskt & modernt, så att säga …
”Wearable, affordable and forwardlooking” är omdömen som ofta förekommer i modevärlden, mer ofta nu än förrförra året, vilket förstås kan förklaras med att det är tuffa tider rent ekonomiskt. Jag tycker det kan ”översättas” även till design- och möbelbranschen, och det är min spaning efter att ha besökt först möbelmässan, sedan antikmässan och Market/Art Week Stockholm. Ska jag ”trendsnacka” menar jag att klassiskt & modernt är det nya svarta … Jag tänker också en hel del på vad min favorit-trendvisionär David Shah brukar prata om: reinventing the classics – think about the past and plan for the future. Vilket i sin tur lutar sig bekvämt tillbaka mot sustainismens manifest: recycle and reuse rather than replace and throw away. Jaha ja, så hon ska tjata om det igen, tänker ni. Absolut! Tankegångarna kan med lätthet appliceras på designprocesser. Lika väl vad gäller kläder som möbler. Ett av de mest briljanta exemplen syntes på möbelmässan, hos Gärsnäs, där den svenske mästaren (assoluta!) i stolformgivning, Åke Axelsson, tillät sig att visa hur klassiska caféstolar kan göras stapelbara! www.garsnas.se
Ett torn av caféstolar: Åke Axelsson har i flera år lekt med experimentet att göra klassiska caféstolar stapelbara, förebilden är Thonets öglestol med rottingsits. Naturligtvis lyckades han, tack vare sitt säkra ”snickaröga” och sinne för millimeterpassningar. Åkes skickliga parafras som heter Linnea gjordes första gången till småländska Gemlas 125-årsjubileum (1985) och kom nu stapelbar och i rödbok till Gärsnäs 120-årsjubileum. Skånska Gärsnäs drivs f.ö av Åkes sympatiska, och empatiska, dotter Anna och hennes man Dag Klockby. Foto: Olle Jo.
Nu vill jag inte vara varken elak eller cynisk, men efter att dessutom ha provsuttit Åke Axelssons caféstol önskade jag att jag vore inköpschef av bekväma sittvänliga och smart stapelbara caféstolar på flera av Stockholms krogar – och speciellt på Taverna Brillo, som är en av mina nya favoriter. Just där kan man tyvärr inte sitta länge på Jonas Bohlins caféstolar (tillverkade av Gemla, som fått en fantastisk nytändning tack vare Jonas Bohlin, vilket i och för sig bara är att gratulera till), det är något med ryggstödet som inte funkar för min rygg – vilket inte är en nyhet för mig som aldrig kan sitta bekvämt på Jonas Bohlins stolar. Vilket jag för övrigt inte är ensam om. Ursäkta sidospåret. Det fanns flera andra bekväma, helt enkelt ”wearable” stolar på möbelmässan, som man bra gärna skulle vilja ha runt middagsbordet.
Den här sköna stolen där ryggstödet verkligen omfamnar ryggen har Jonas Lindvall formgivit för Stolab. Jonas är i mitt tycke en praktisk minimalist som verkligen förstår sig på detta med att ”reinvent classics” och återbruka designidéer. www.stolab.se
Visst finns det gemensamma nämnare mellan ovanstående stol och denna, formgiven av superminimalisten Jasper Morrison för Asplund. Denna är också bekväm, omfamnar ryggen och har dessutom olika transparenta sitsar. Superb! www.asplunds.org
Fortsättning följer: Jens Fager har gjort en stol i limiterad serie för Gallery Pascale. Här står han och berättar om att han fått inspiration från den italienske mästaren Vico Magistretti för stolen ifråga. Likheterna finns. Och ännu en gång syns formspråket från modernismen idémässigt återbrukat. Jens Fagers stolar är utställda på Hallwylska museet fram till 3 mars. Vackra & sittvänliga, dessutom unika konstobjekt och väl värda sitt pris från 50.000 kr. www.gallerypascale.com
Som ni säkert förstått är ett nöje på möbelmässan just att testa ”sittfläsket”. Jag brukar helhjärtat ägna mig åt det. Vilket ger en hel del överraskningar. I alla fall om man som jag oftast utgår från klassiska idéer stilmässigt. Men jag provsitter över allt och även det som förvånar synintrycket.
Emma heter den här lustiga stolen, formgiven av Emma Marga Blanche & Fredrik Färg för Gärsnäs. Inspirationen & namnet förklaras med att halvfranska Emma Marga Blanche har en fascination för att borgerliga salongsmöbler så sällan har feminina namn, undantaget den där lilla emma-stolen som är ett mellanting av soffa och fåtölj, och att Fredrik som är sykunnig är couture-inspirerad alltsedan han slog igenom med en filtstol för några år sedan. Dag Klockby på Gärsnäs hittade Emma & Fredrik förra möbelmässan då de inredde ett café med egenproducerade möbler i mjuk, ”organiska” stil. Var-så-god, have a try. Den i mitt tycke lilla lustiga budoirstolen var en av de mest uppmärksammade på möbelmässan. Skön att sitta på och i, inte minst tack vare det flexande ryggstödet. Igen handlar det om en klassisk idé i ny tappning, som säker passar bra i både vardagsrum och hotell-lobbyn med retrokänsla.
En av de både märkliga och intressanta sakerna med möbelmässan är att den mest besökta hallen (av tre) är den som rubriceras att handla om ”offentlig miljö”, men det är just där det finns mest soffor och stolar som passar väl in i privata hem. Ett bra crossover-exempel är Lammhults, en av de svenska möbelproducenter som har störst genomslag utomlands: i deras monter hittar man (förstås) de bästa exemplen på lobbymöbler, men där finner man även möbler man bra gärna skulle vilja ha därhemma. Årets monter var inredd/stylad av annars säkra stylisten Lotta Agaton (www.lottagaton.se) trendkänsligt så ”in fifty shades of grey” vilket tyvärr gav ett ganska tråkigt och kliniskt intryck. Inte ett dugg sexigt. Svårt att hitta guldkornen. Som Anya Sebtons lilla fåtölj Addit Easy Chair, eller Gunilla Allards ”konferensstol” Comet Sport som man mycket väl kan placera runt ett middagsbord. www.lammhults.se
Hur elegant kan man göra en konferens- eller kontorsstol? Det kan man om man är Gunilla Allard, som arbetat med Lammhults möbler sedan 1998, och har en hängivenhet till modernismens stilideal. Gunilla är väldigt känslig inför estetiska detaljer, som synes här, i hur ramverket i krom inringar ryggen i själva stolen i nya stolen Comet Sport. Lammhults är skickliga i att arbeta med detaljer som är rent italienska; det säger jag eftersom jag vet att den här typen av detaljarbeten är det som italienska producenter är bäst på. Som Lammhults kan närma sig, och som Gunilla Allard är intresserad av.
Dags att luta sig tillbaka, och testa en riktigt bekväm soffa. Just den här hade jag kunnat sova i … www.iremobel.se
Den kornblå färgen i klädseln gjorde förstås att soffan stod ut. Soffan är formgiven av begåvade Emma Olbers för Ire möbler. Helt fantastiskt skön! Och snygg!
Inte får man glömma accessoarerna. En av de mest förtjusande på möbelmässan var Thomas Sandells bygelbord och soffbordsserie Elna hos Gärsnäs. Jag skriver ”förtjusande” eftersom det finns en mjukhet i de här borden som överraskade; Thomas Sandell har annars ett rätt kantigt formspråk som inte bjuder på mjuka runda hörn. Men här kom de.
Inspirationen är gullig: Thomas Sandell tänkte på finländska mormor Elnas spånkorgar, som hon bar med sig på marknaden. Det blev tre små sidobord i ask som skjuts in under varandra och där det största har bygel. www.garsnas.se
Ytterligare en hem-accessoar. Sinnrik och sinnlig måttsats Tower i porslin som Monica Förster har formgivit för Alessi. De fem kärlen kan staplas på eller i varandra och mäter från 5 ml (”fingerborgen”) till 2 dl, förstås kan den största användas också som kaffekopp och de mindre kan innehålla salt & peppar på det dukade bordet. Utsidan är matt, insidan glaserad. Säljs i fin tornliknande förpackning. Habegärliga!
Innan vi lämnar möbelmässan ska vi ta oss en titt på mässans entrétorg där innevarande års hedersgäst gör sin installation, eller utställning. I briefen ingår att det också ska vara ett slags paus-utrymme där man kan sätta sig ner och antingen tänka efter eller ha möten. Förra året var fransyska Inga Sempé hedersgäst, och gjorde en ”lounge” med olika rumsenheter; i år var scenografen Oki Sato som är huvuddesigner för japanska designföretaget Nendo, och som dessutom formgivit produkter för svenska Swedese och Berga, som hade gjort ett poetiskt snölandskap av vitlackade stålskulpturer där det fanns stolar Curve från Berga (www.berga-form.se) att sätta sig ner på. Vackert så. Installationen var absolut vacker, och poetisk. Men stolarna – var hopplösa att sitta på, eftersom spjälorna/ribborna var så glesa att det var som att sätta sig på ett galler. Det gjorde ont i sittfläsket. Det kan bara ha blivit korta och för all del effektiva möten på entrétorget … www.nendo.jp
I ett fiktivt snölandskap signerat Oki Sato/Nendo. Men stolarna var inte roliga att sitta på. Roliga? En manlig designkompis sa att han var rädd att han skulle ”skära av sig bollarna” …
Knappt hade man ”begått” möbelmässan och en mängd design-mingel-partyn så var det dags att bevista Antikmässan och samtidigt Art Week Stockholm. Med tanke på att det hypotetiskt sett nästan tar en vecka för nya designmöbler att bli ”moderna antikviteter” på auktionsverken eller att betraktas som konstobjekt var det för min del att bara follow the flow och se vad som händer. Intressant. Och inte så lite förvirrande: gårdagens nyheter är morgondagens nyheter. Samtidigt fanns där ganska roliga stilkrockar när madonnaporträtt möter 50-talsmöbler eller Baertling-målningar möter empirestolar, egentligen helt i linje med att återbruka och att inte förkasta och moderiktigt blicka in i den framtid som stilblandar …
Stilblandat för all del, i Lundgrens monter på Antikmässan där en Baertling-målning legitimerar att antika möbler och modern konst kan mötas. Eftersom att leva med konst och design ofta handlar om den sortens stilkrockar.
Vad med samtidskonsten? Den lever och mår väl; för Karin Mamma, Jockum Nordström, Maria Friberg och de andra går det just nu väldigt bra, men om man kommer ihåg dem om säg tio år tål att diskuteras och mycket riktigt diskuteras både bildspråket och prisbilden i media. I det sammanhanget blir utställningen Vi hade fel, som nu går på Waldemarsudde fram till 28 april högst relevant: det handlar om ett reportage som DN-journalisten Rebecka Tarschys gjorde 1967 tillsammans med Carl Johan De Geer, tillsammans med ”modellerna” Gunila Axen & Marie Louise Fuchs-De Geer åkte sällskapet till Paris för att dokumentera det Paris-mode som framför allt Rebecka & Carl Johan var övertygade om var på utdöende. Men couture-laboratorierna vägrade dö, fast några av de namn som då var au courent – som Louis Féraud och Paco Rabanne – helt eller delvis fallit i glömska. Det progressiva och alternativa mode som då fanns i Sverige, och framför allt i Stockholm, där Mah-Jong var en fixstjärna, höll däremot inte måttet; Mah-Jong gick i konkurs 1976. Det roliga med utställningen är alltså konstaterandet – de hade fel. Även bildmässigt är dokumentationen rolig; men ska man nu vara helt ärlig håller inte bilderna särskilt hög kvalitet, fast de är för all del en tidsskildring att roas av. Mer intressant är sidospåret, som också redovisas med kläder från tiden och med kloka kommentarer av Pär Engsheden som beskriver vad couture handlar om hantverksmässigt. I den delen av utställningen ställs även franska coutureplagg intill svensk konfektion, vilket gör det lätt för åskådare att se kvalitetsskillnaderna. Jag tar av mig hatten för att Waldemarsudde gör en utställning av det här nostalgiska slaget.
Minne från tiden blir katalogen ”Vi hade fel”, med texter av Carl Johan De Geer och Karina Ericsson Wärn, utgiven av förlaget Orosdi-Back: www.orosdi-back.com Affisch-formatet 290×360 mm är föredömligt otidsenligt idag. Innehållet är skojiigt och underhållande daterat. Kan inte låta bli att tänka ”those were the days”, med glimten i ögat. Carl Johan De Geer lade i princip kameran på hyllan och gick vidare som konceptuell konstnär, som det heter idag. Modellen Marie-Louise heter numera Ekman i efternamn och är chef för Dramaten. Modellen Gunila Axén har designat både kläder och tygtryck, ett tag var hon (liksom Carl Johan) medlem i Tio-Gruppen.
Enjoy! Och tänk för all del på detta med recycle, reuse och replace …
