Hållbart, sårbart, användbart

Hur det står till eller står still i möbelbranschen är just nu vad mina vänner & kollegor i designvärlden funderar över. Mycket aktivt och rentav hjärntvättat så. Besöker man möbelmässan i Milano hamnar man nämligen i en ”bubbla”, ungefär som om man befann sig i den slutna kropp som var moderskeppet i tv-serien Star Trek. Jodå. Just så isolerat är förhållningssättet: det är nästan ingenting annat som gäller, det är svårt att hålla distans till yttervärlden. Samma känsla kan man få när man befinner sig inne i den ”rymdstation” som möbelmässans utställningsområde Rho Pero är: inte nog med att det är sista stoppet för tunnelbanans linje strax utanför Milanos stadsgräns, här befinner man sig definitivt utanför allt som är både vardagsnära och världsligt – och samtidigt är man mitt inne i den verklighet som visar vad som händer i möbelbranschen just nu. Sidospåren och ”länkarna” finns förstås också, i olika showroom och utställningsplatser inne i sta’n. Allt handlar ändå om samma sak, förutom att visa upp sig: vad är hållbart, sårbart, användbart – helt enkelt, vad är på gång.

Jag var inte på plats men lyckades ändå hålla mig uppdaterad tack vare en ständig ström av e-mail. Sedan flera år tillbaka har jag också upptäckt att bästa sättet att ”hålla koll” på Milano-mässan är att läsa Alice Rawsthorns designkrönika i International Herald Tribune. Hon är kunnig, skärpt och vass, för att inte säga knivskarp. Dagen innan mässan startade gjorde hon sin analys: det låg i luften att det skulle bli flashigt, showigt, skrytsamt, pretentiöst och säkert skulle man få sig till livs en massa varianter på hur man tacklar sustainism … och så skriver hon att en av de mest tilltalande nya produkterna är en sked: ”to be precise, an elegant, impeccably made risotto serving spoon.” Och tillägger: ”Entising, robust and fit for purpose, if only the same could be said of everything else that will be presented.” Här kommer skeden: i rostfritt stål, formgiven av Inga Sempé för Alessi.

Säkert kan en och annan undra över hur nödvändig en risottosked är i köksutrustningen. Det är den för finsmakare. Skeden har en annan fördel: den är ett utmärkt exempel på att det första som utmärker en lyxprodukt är kvalitet, vilket i sin tur pekar på sustainism – den har allt som står för hållbara värden. Enkel i stil, elegant, välgjord, användbar. Skriver direkt under på sustainismens manifest, som Michiel Schwarz & Joost Elffers författat en mycket underhållande bok om: sustainism is the new modernism. (Kolla mer om detta på hemsidan www.sustainism.com) Bara för det måste jag visa den här ”rörelsens” lilla symbol: den här smarta lilla evighetsknuten är också symbol för återbruk, allt går igen i cirkelrörelsen.

Var så god att nu titta på en pall som Michel Bihain, belgisk designer och världsmedborgare formgett. (Han har bl.a gjort en himla bra bokhylla för svenska Swedese.) Pallen Diaphragm visades på en belgisk samlingsutställning på Triennalen. Den är sammansatt av tre stavar i faner; det smarta är ”a minimal production cost for minimal impact and sustained reflection”. Titta närmare på hemsidan: www.bihain.com Och lägg så gärna märke till att sustainism-symbolen och pallen har en viss cirkelrörelse gemensam.

Det finns de som anser att möbelmässan i Milano håller på att bli ett spektakel av samma sort som en del konstmässor (typ ArtBasel); brittiske Jasper Morrison, en av världens mest skärpta och down-to-earth formgivare som älskar bruksvaror och no-nonsense-design, vill gärna döpa om Salone del Mobile till Salone del Marketing. He certainly has a point. Enligt Alice Rawsthorn är en mer rättfärdig titel Salone del Machina, eftersom det så ofta handlar om nya material och nya teknologiska idéer. Varav en är ”design om demand”, en i sig mycket eco-vänligt idé som bygger på att man via e-mail skickar 3D-skisser till tänkbara beställare. En annan eco-vänlig idé är förstås recycling: ett av de bästa exemplen kommer från amerikanska Emeco (som sedan 1940-talet gör de där stolarna som finns med på alla polisstationer, vilket syns i ”alla” polis-filmer) som samarbetar med Philippe Starck (designvärldens mesta rockstjärna, och definitivt still going strong!): nya stolen Broom är formpressad, består av 75 % återvunnen plastmassa, 15 % träfibermassa, 10 % glasfibermassa. Underbar videosnutt med Starck finns på hemsidan: www.emeco.tumblr.com

Eftersom ni, likaväl som jag, kan kolla in exempelvis www.designboom.com vad gäller Milano-nyheter tänker jag inte visa så mycket mer. Jag tipsar istället om lite av varje som ni själva kan kolla på nätet. TAF, dvs Mattias Ståhlbom & Gabriella Gustafson, har gjort ett snyggt bord för Muuto: www.muuto.com Form Us With Love står bakom snygga stolen Bento: www.formuswithlove.se CKR-grabbarna, Mårten Claesson, Eero Koivisto & Ola Rune visade ett mycket snyggt matbord Kami hos www.discipline.eu Alla tre exemplen är i mitt tycke bra exempel på vad hållbar design handlar om. Likamed inga onödiga krusiduller. Ni kanske tycker de är tråkiga eftersom de är ganska så minimalistiska. Men kära vänner: hur kul är det med hembyggen och drivvedsmöbler? Själv är jag (i och för sig sedan länge) inne på Philippe Starcks linje: less and more. Men egentligen vill jag säga ”less yet more” eller ”less and boring can be more” …

Med kameran som språkrör

Epitetet ”fotografernas fotograf” kan mycket väl vidhäftas André Kertész, den ungerske fotografen som också var stilbildande för det som kallas fotojournalism eller snapshot photography. Exempelvis Cartier-Bresson sade en gång om sig själv, Robert Capa och Brassaï: ”Vi är alla skyldiga honom så mycket, vad vi än gjort gjorde Kertész först.” Det handlar om det där enkla, idag så självklara, som ligger i betraktarens ögon – det där som är att använda kameran som ”språkrör”. Kertész själv var mycket lågmäld i sitt sätt att kommentera sina bilder, det handlade för honom om att fånga ögonblick och att ”skriva med ljus” – bilden ska inte bara tilltala ögat utan även vidröra själen. Det är just precis den typen av bilder som nu visas i en finstämd liten utställning på Fotografiska: André Kertész My France.

Det låter så rått att säga ”street photography”, men det är ju så man talar om vardagligt enkla ögonblicksbilder av det slag som André Kertész tog, vilket i sin tur har gjort att man utnämnt honom till den dokumentära bildens fader. Här syns Marché aux animaux från 1927/28. Visst är bilden med ett gammaldags uttryck helt förtjusande! Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.

När ni tittar på den här fina och opretentiösa bilden förstår ni varför så många fotografer inspirerats av honom. Tänk på Cartier-Bresson, Brassaï, Robert Doisneau, Willy Ronis, Eugène Atget; men även Ralph Gibson, Frank Horvat, Helen Levitt; svenskarna Georg Oddner, Hans Hammarskiöld, Gunnar Smoliansky och Christer Strömholm. Lägg därtill en mängd modefotografer: jag singlar ut Jeanloup Sieff, William Klein, Helmut Newton och svenske Carl Bengtsson (som jag vet är stor beundrare av Kertész). Just modefotograferna brukar även nämna Martin Munkàcsi, även han ungrare och mästerlig reportagefotograf som också gjort modebilder.

André Kertész, som levde 1894–1985, började fotografera som 14-åring och var helt autodidakt men arbetade professionellt för tidningar både i Ungern och Paris, dit han flyttade 1925. Där gjorde han 1927 sin första utställning, för övrigt den första soloutställningen någonsin inom fotografi. En återkommande uppdragsgivare var konst- och fototidningen Vu, startad av Lucien Vogel 1928; det är i det samarbetet som många av Kertész’ mer konstnärliga bilder utvecklas. Och prisad blev han. Men själv kände han sig hela livet, märkligt nog, som fotokonstens okände soldat. Innan krigsutbrottet, 1936, flyttade Kertész (som var av judisk härkomst) till USA, där han arbetade för bildtidningarna Life (startad 1936) och Look men även för Vogue. De franska bilderna, hans visuella dagbok, lämnades hos hans franska agent Jacqueline Paouillac som efter krigsutbrottet begravde dem i en väska i södra Frankrike. Först 1963 när Kertész återvände till Frankrike ”återfanns” bilderna; det är just dessa bilder som bildar grunden för Fotografiskas utställning, de ingick även i en större vandringsutställning som senast visades på Jeu de Paume i Paris 2011. Fotografiskas utställning pågår till 27 maj. Skynda iväg och se den, och ta riktigt god tid på er att studera varje liten detalj. It’s a real treat for photo-addicts!

Avslutningsvis visar jag en av Kertész mest kända bilder, La Fourchette från 1928. Bilden finns förstås med i katalogboken från Jeu de Paume som finns att köpa i Fotografiskas utmärkta butik. Foto: Ministère de la Culture et de la Communication/Médiatèque de l’architecture et du patrimoine © Donation André Kertész.

Utställning rik på känslouttryck

Imorgon, på själva kvinnodagen, öppnar Nationalmuseum sin stora utställning Passioner – som handlar om hur konstnärer skildrat olika känslor genom århundradena. Och nog är det rikt med känslouttryck, från lidande och vånda till förvåning och extas, egentligen det enda som saknas är den passion som kan handla om kärlek och lust – men det var ju det en helt annan utställning på Nationalmuseum handlade om förra året, den i mitt tyckande riktigt härliga Lust & Last, så just det ”utsnittet” finns inte med i Passioner. Fast ett och annat kvinnobröst skymtar i religiösa motiv, som klassiska madonna med Jesus-barn, där madonnans nollställda uttryck möjligen kan vara vemod. En både rolig och bra ingång till den här utställningen finns i första rummet: gravyrerna Caractères des passions av hovmålaren Charles Le Brun, verksam vid Ludvig XIV:s hov – det är en mängd generaliserade bilder som ger exempel på hur känslor borde skildras. Lustigt nog fungerade skisserna som vägledning för konstnärer långt in på 1800-talet.

Här syns exempel på mer eller mindre dramatiska känslouttryck, av franske Charles Le Brun, Caractères de passions. Riktigt roliga, och faktiskt en bra introduktion till hela Nationalmuseums utställning.

Jag tänker inte säga så mycket mer om utställningen än att den är definitivt sevärd, och att det är värt att ta god tid på sig. Stanna framför allt upp vid Bill Violas sex inlånade videoverk, där nyanserna i olika uttryck skildras med långsam skärpa. Både se- och tänkvärt. En smart och intressant detalj i scenografin (av Ann-Margret Fyregård) syns i första rummet, där väggarna fått spegelbakgrund: man kan alltså betrakta sitt eget känslouttryck eller sin mimik som betraktare …

En rolig fortsättning på utställning finns i Galleriet på bottenvåningen, Drivet och överdrivet – om karikatyren i Sverige. Här renodlas kroppsspråk och mimik till att bli rent underhållande. Missa inte ”en dag i Gösta Ekmans liv”! Missa inte heller den utmärkta och mycket läsvärda katalogen Passioner.

Båda utställningarna pågår till 12 augusti 2012.

Sitt vackert & skönt

Dags igen att rapportera från årets möbelmässa. Som också är branschens bästa & största ”personalfest”. Det är nu inte bara så att man tittar på nyheter utan även så att man vimlar mycket intensivt, både på mässan och efterföljande partyn – och diskuterar väsentligheter. Som det här självklara med kvalitet & sustainism. Eller var gränsen går mellan off-miljö och hem-miljö; det är inte mycket som skiljer eftersom många lounge-möbler passar lika bra i hemmet som på hotell eller konferenslokaler, det är t.o.m så att en viss sorts off-möbler (alltså möbler för offentliga miljöer) kommer att få en viktig roll i våra hem. Just you wait and see, även i den här lilla rapporten.

Med siktet inställt på sustainism i uttryck, form och kvalitet har jag gjort en egen topp-lista. Allt blir inte redovisat i bild, men jag uppmanar att ni kollar hemsidorna.

Moment heter den här lounge-stolen med fällbar liten bordsskiva på höger armstöd. Formgiven av sympatiske Khodi Feiz för Offecct (www.offecct.se); tanken är ”att ta ett ögonblick för sig själv”, med boken, läsplattan, datorn … Den här typen av stolar har synts sedan ett bra tag tillbaka, men de håller på att utvecklas och bli alltmer sofistikerade och liksom ”hemtama”. Just det: hemtama! Titta här nedan:

Den här stolen heter Wilmer, designad av Stefan Borselius för Blå Station www.blastation.se Mina komplimanger! Stefan tänker på lite mer än zappa vid datorn, han tänker hemtrevnad. Här är övre bordsskivan svängbar. Fast avställningsyta tillkommer. Stolen är nätt och omslutande, och mycket bekväm tack vare det vänstra högre armstödet. Och detta är just precis den sorts off-möbel som kommer att flytta in i vardagsrummet!

Sustainism av bästa sort tänker jag om Emma Olbers mycket bekväma modulsystem Rejoin för Ire www.iremobel.se Serien är dessutom den första Svanen-märkta möbeln i Sverige, vilket är en kvalitetsmärkning i sig. Underrede i oljad furu, bästa sortens stoppning, klädsel i ren ull. Otroligt bekväm! I uttrycket finns också Emmas tankar om en ”omfamnande”, hemtrevlig soffa som är ”ungefär som min favoritkofta, som jag ärvde av morfar, i härlig ull med lappar i skinn”.

Mjuk i uttrycket, nätt i formen och mycket bekväm är modulsystemet Addit, av Anya Sebton för Lammhults www.lammhults.se Varje del ”klickas” fast med ett patenterat magnetsystem. Smart och så sofistikerat att man behöver se och känna på det i verkligheten. Det nätta formatet och de nära nog oändliga kombinationerna passar också bra i mindre vardagsrum! Hela serien består av fem delar.

Den här bilden gör inte den generösa fåtöljen Continental rättvisa men visar ändå på att man i Sverige kan göra lika eleganta stålstativ som i exempelvis Italien. Design Claesson Koivisto Rune för Swedese (www.swedese.se), som lanserade soffan Continental 1 förra året – f.ö prisad som ”årets möbel” av Elle Interiör. Den gillar jag också, för att den har det där Bauhaus-uttrycket som jag är mycket svag för – men nu blev jag riktigt ”kär” i fåtöljen, särskilt i nougatfärgad läderklädsel, som är så bred och djup att man nästan kan sitta två i den. Bra jobbat kära CKR-grabbar! (Så en liten parentes: som gäller Cassinas klassiska LC-soffa och fåtölj, formgivna av Le Corbusier & Charlotte Perriand redan 1928, som visades hos Nordiska Galleriet www.nordiskagalleriet.se med ny klädsel i vattenavvisande polyuretan. Om man så vill kan man alltså ha dem utomhus! Den där sortens uppdatering av ”gamla godingar” är behjärtansvärd: man behöver inte alltid göra ny-nytt, man kan faktiskt bara uppdatera med ny klädsel och annan färg på stålramen.)

Uppdatering är ett utmärkt sätt att tänka sustainism som på bästa sätt visades hos Gärsnäs (www.garsnas.se) och Gemla (www.gemla.se): hos Gärsnäs hade Inga Sempés vackra stolar Österlen målats i svart alternativt rött – jag har f.ö. fortfarande uppfattningen att det är bland de snyggaste ”pinnstolar” jag sett, de är eleganta och klart moderna och inte det minsta ”bonniga”! Hos Gemla hade Jonas Bohlin vidareutvecklat böjträstolarna Vilda; bara det där tricket att hänga en ”mössa” i skinn över ryggar med små skönhetsfel i böjträet tilltalade.

Nu visas så mycket mer än sittmöbler på mässan. Bland annat oändligt många lampor – det verkar vara de senaste två–tre årens mest utmanande designuppgift, med högst varierande resultat. För egen del tyckte jag Inga Sempés taklampor w103 för Wästberg (www.wastberg.com) var mest tilltalande, särskilt taklampan med två svarta kupor. Jag skrev i förra bloggen att jag kan ha lustiga associationer: behå för amazoner, tänkte jag. Kära Inga drog faktiskt på smilbanden när jag sa det. Lamporna i den här serien är nu färdiga för produktion och har LED-belysning.

Sist men inte minst – kommer en speciell liten favorit: Fredrik Mattsons ljusstakar Lumière som produceras av Gallery Pascale (www.gallerypascale.com). Idén är genialt enkel: Fredrik har tittat på gamla s.k. kammarljusstakar, de där ”nattlyktorna” man bär i ett öra, sedan har han tagit isär beståndsdelarna – basen, röret, hänkeln – förenklat dem och satt ihop dem igen. Andas ”Bauhaus” tyckte en fransk designgallerist som besökte Pascale. Fin association. Utsökta tycker jag, som alltid tycker att det enkla är det sköna.

Jag vet att en och annan väntar sig någon analys. Det blir ingen. Däremot konstaterar jag att avdelningen Greenhouse, där unga formgivare och skolorna visar upp sig, kändes ovanligt blek och fantasilös. Jag tror att det bl.a. beror på all teoretisk undervisning om designprocesser krånglar till det. Jag skulle vilja se mer av det som Alfredo Häberli (www.alfredo-haeberli.com) talade om hos DesignBoost (www.designboost.se), som i Audis lokaler hade tvådagarsseminarium med workshops. Temat var Design Intelligence. Jag saxar ur uppropet: Things have gone out of hand. We live in a runaway consumer society, facing both economic crisis and an ongoing ruthless exploitation. A big part of the industry are focusing on more and more when we actually need better. … We have to redefine design, from mainly a matter of styling and shape, to be about people’s needs. Det där skriver under på vad Anders Färdig, vd på ”designförlaget” Design House Stockholm sa för inte så länge sedan: att för hans företag handlar det om att producera bra och användbara vardagsföremål efter devisen ”färre fast värre”. Vad Alfredo Häberli sa var att det som designer är viktigt att lita på sin intuition och att inte vara rädd för att leka. Tänk på den!

För övrigt var absolut bästa designfesten Hel Yes! som organiserades av World Design Capital Helsinki 2012; ni kan gå in på www.helyes.fi och se lite vad det handlar om, jag säger bara att det var mycket Kalevala, finsk tango, karelska piroger och storslagen stämning – eftersom det här med design är ”a social culture”. Vi har mycket att lära av denna granne!

Mode, inredning & gult: liten trendspaning

Så lägger vi allt vad shabby chic och slitna uttryck heter bakom oss och tittar framåt. Lite hjälp med att titta i kristallkulan fick jag genom att lyssna på Louise Klarsten från Colourhouse, som pratade om kommande trender på Mios pressvisning: Louise var noga med att påpeka att det handlar om vad som ”ligger i tiden”, men förvisso också vad som är på gång. Jag drar snabbversionen: Café de Flore signalerar klassiskt, som rottingstolarna utanför Paris-caféet, rotting är för övrigt ett slitstarkt sustainism-material som hållit stilen i både regn och rusk sedan 1920-talet. Det är faktiskt 20-tal och art deco-eran vi ska tänka på när man nu säger ”klassiskt”: tänk Bauhaus, Chanel och jazz, have another cocktail, listen to your desires och lev här och nu. Lite modespaning: guld, fransar, smock, rips. Och årets modefärg är gult! Funkar fint i inredning, men är svårt att klä sig i. Salvaging betyder spara och bevara, dvs satsa gärna på antikviteter och tradition. Där kom den där jag gillar: måla om caféstolen från Myrorna i svart, rött, gult, turkos … använd det ärvda matsilvret till vardags, eller för all del köp ”arvegodset” på auktion … Do Not Disturb beskrivs som ”vuxen romantik”, typ frukost på sängen, mellan purpurfärgade lakan och kanske rosor i ett sprucket krus … Time To Dream flirtar med art deco, fulsnygga stilkrockar, dimmiga eller dammiga pasteller … Opposites Attract är förstås lek med kontraster, vilket passar svart-vita minimalister men även de som gillar att blanda trävitt med knallfärger … Sexy or Severe? Tolka den precis som ni vill, men spetsar är förstås rätt och svart kan ersättas med mörkt brunt … Something Else tar intryck från andra kulturer, som Afrika (africana var väldigt poppis på 20-talet!) eller som Louise Klarsten uttryckte det: ”Lite ettrig neonfärg mot en rå tegelvägg, eller kombinationen av the flashy and the fluff.” Welcome Back är definitivt viktigaste trenden i tiden, likamed välkomna kvalitet, gediget hantverk och traditionella värderingar som omfamnar allt vad livskvalitet innebär – från hembakat bröd, hemlagad sylt, långkok på närproducerat kött till egenstickad kofta – här finns också plats för elda i brasan och läsa böcker, sittande i en möbel som varken är hemsnickrad eller nysliten … Slutklämmen var att vi måste börja tänka på alternativa vägar i vårt sätt att konsumera, varav en är ”skapa vänner” likamed värna om det som skapar medmänsklighet, vilket kan vara något så enkelt som att gynna den lokala slaktaren eller den lilla specialbutiken i kvarteret. Tänk på den! Detta är något som många ”forecasters” talar om: det handlar bland annat om att återbörda the little shop around the corner som med tiden försvunnit på grund av gallerior och köpcenter. Det handlar om en smygande folkrörelse som jag ska återkomma till.

Dags för en bild: Boken i solgult mjukt omslag handlar om Ateljé Tårtan, som tårtdesignern Pernilla Kamras startade 1988. Gult är som sagt årets färg: tänk värme!

Den här boken har Pernilla Kamras drömt om länge. Hon har en härlig historia att berätta, som egentligen började långt innan hon startade Ateljé Tårtan på Riddargatan 51 i Stockholm. Den har karaktär av the little shop around the corner, men här handlar man inte bakverk utan gör specialbeställningar. Pernilla är skicklig: hon kan skapa tårtor som är hur formfantastiska som helst men som alltid smakar himmelskt. Kolla hemsidan: www.ateljetartan.com Boken kostar 300 kr och kan köpas hos exempelvis Hedengrens eller på www.vidamuseum.com Boken är producerad av Pernilla och hennes föräldrar, Barbro och Börge Kamras, som driver Vida Museum och konsthall på Öland. I föräldrarnas första galleri inne i Borgholm drev Pernilla café; det var där historien om Sveriges enda tårtdesigner började.

Den här läckra klänningen, och de söta skorna, är gjord av Lisa Laurell Amandonico, 23-årig andraårselev på Beckmans modelinje, som visade sin kollektion Construction Deconstruction tillsammans med hela klassen under modeveckan i Stockholm. Lisa har inspirerats av den kvinnliga kroppen, från muskler och skelett till kroppsform; här möts mjukt och hårt, skört och starkt. Foto Kristian Löveborg.

Ska man trendspana ska man alltid titta på vad som händer i modebranschen. Ska man försöka hitta något som kan vara ”det svenska modeundret” ska man definitivt kolla in vad eleverna på modeskolorna gör. Högborgen är i mitt tycke Beckmans skola; det är där modeundren som Sandra Backlund och Ann-Sofie Back gått. Under senaste modeveckan visade andraårseleverna på modelinjen sina kollektioner efter temat material; idén är att leka med kontraster i olika material. Det är en allvarsam lek. Med höga ambitioner. Bland de här unga eleverna finns flera egensinniga designer som jag tror man ska hålla ögonen på. Ni kan se visningen på www.beckmans.se och ni hittar kollektionerna under ”material 2012” i menyn. Med det exempel jag plockat ut vill jag också visa att även här i Sverige finns en önskan om att göra couture, alltså unika plagg. Samma ambitioner märks också hos de som arbetar med möbler och industridesign: på Möbelmässan kommer Beckmans formelever att visa upp sig i avdelningen Greenhouse.

Korsbefruktningar mellan mode & design blir allt vanligare. De här tofflorna Classic Brouge för Docksta är signerade Mats Theselius, som i utställningen New Works visar även möbler hos Sebastian Schildt på Nybrogatan 25 i Stockholm 7–25 februari. Jag gillar idén att Mats, som verkligen ”skräddarsyr” möbler, för över sina idéer till något så vanligt som tofflor. Såklart de får vara snygga!

Efter helgen drar Möbelmässan igång ute i Älvsjö. Det har blivit trångt i mail-brevlådan om olika nyheter. Mer regelrätt rapport kommer i slutet av nästa vecka. Men här kommer lite smakprov. Ja; jag betraktar även Mats Theselius brogue-tofflor som en inredningsdetalj. När det gäller inredning är det också fråga om att fostra en kommande generation i det viktiga ämnet design: det ska böjas i tid om jag så säger.

Och visar därför en trevlig (!!!) barnmöbel från Leka Sweden, ”den trojanska hästen”. Gedigen, enkel, vettig. Kolla för all del hemsidan: www.lekasweden.se

Hedersgäst vid Möbelmässan är franska Inga Sempé, som förra året presenterade en av de snyggaste ”pinnstolar” jag sett hos Gärsnäs (www.garsnas.se). Som hedersgäst gör Inga Sempé en utställning i mässans entréhall; det blir en liten lounge där man kan sätta sig ner och vila fötterna – jag bifogar hennes skiss.

Leksaksmodell av Inga Sempés utställning på Möbelmässan.

På mässan kommer Inga Sempé att visa nya lampor hos Wästberg (www.wastberg.com); de är riktigt läckra, och faktiskt rätt humoristiska – en taklampa med två kupor ser ut som en stiliserad behå för amasoner, om man så vill. Sexy and severe; för att återknyta till den tidigare trendspaningen. För Svenskt Tenn (www.svenskttenn.se) har Inga Sempé också formgivit en tillbringare, ett ”glas” och en bricka i mässing och tenn, serien kallas Varg. Jag tänker nog mera pingviner än vargar …

Sist men inte minst lite tittgodis. Tillbaka i modevärlden. Med David Beckhams underklädskollektion för H&M. Precis vad man (jag) behövde för att pigga upp mig! Reklamfilmerna är minst sagt häftiga, både tack vare ”kroppsspråket” och musiken – Don’t let me be misunderstood med The Animals. Jag skriver både Wow och Yummie. Bilden av Beckham är tagen av Alasdair McLellan.

Tretton nyanser av grått

Det har varit prylmässa i sta’n, alltså Formex, en mässa som min bloggkompis Henrick Eriksson (på moltazdesign) så riktigt påpekar marknadsför sig som ”största mötesplatsen för nordisk inredningsdesign” – men där fanns nu väldigt mycket annat som inte har med inredningsdesign att skaffa, som glasögon och barnkläder. Tveksamt okej: det som finns inne i garderober & byrålådor hör kanske också till inredning. Om detta har Henrick så mycket vasst och roligt att säga att jag tycker ni ska kolla vad han skriver om Formex på www.moltazdesign.se Speciellt uppskattar jag stilbeskrivningen Industrial Shabby Kitsch; det var exakt vad Formex handlade om inredningsmässigt. Jag tror ni vet precis: de där råenkla nyslitna möblerna som hör ihop med det som nyss kallades ateljétrenden och de där nersuttna stoppmöblerna med till synes urtvättade tyger à la shabby chic – den stil som sedan ett bra tag ”befolkar” och dominerar inredningsvärlden så till den grad att tittar man bara på bloggar kan man likna det vid ”dagens outfit” … Nej, jag skojar inte. Det gjorde inte heller en kompis som sa att ”det är svårt att se skillnad om det är en kudde eller en stol eller klänningen som hon i montern har på sig”.

Dags för en bild: Här står jag och föreläser iklädd min egen personliga ”dagens outfit” bestående av svart polo, svart herrcardigan från Filippa K och jeans. Den vita bakgrunden passar fint: jag berättade om vem som först gjorde en helt vit inredning.

Jag måste alldeles ärligt säga att jag är innerligt trött på allt det här nyslitna & sjabbiga också därför att mycket av det är i så dålig kvalitet: så helt motsatsen till sustainability och sustainism som man annars talar om så mycket. Efter en långsam tur genom mässan blev jag så trött av synintrycken att jag gick igång ordentligt när det var min tur att hålla föredrag: och pläderade för att jag tycker det är sundare att köpa slitna möbler hos Myrorna eller antika möbler på auktionshusen, sandpappra dem och måla om dem och klä om dem – de där möblerna som klarat sig sedan 1950- eller 1700-talet står både för hållbarhet och livskvalitet, och klarar definitivt av en trendmetafor och får dessutom definitivt ”ett personligt uttryck”! Och sedan pratade jag om några av världens första kvinnliga heminredare (yrket ifråga etablerades av just en kvinna, tidigt 1900-tal!) som bara så där råkade göra om antika stolar, helst rokokostolar, genom att sandpappra dem, måla om dem i vitt och klä sitsarna med linne, mocka och läder. Jag fick glada leenden och bifallsnickningar av min publik. Damerna jag talade om var Elsie de Wolfe, Syrie Maugham och Nancy Lancaster: tre driftiga amerikanskor verksamma i England som startade trenden med stilblandningar. Det var för övrigt Elsie de Wolfe, sedermera Lady Mendl, som var den första heminredaren. Googla alla tre och hitta böckerna om dem på amazon!

À propos trend. Detta olycksaliga ord som fått betydelse av att handla om framåtblickande. Helt fel. Trend betyder ”strömning” och handlar om det som är här och nu. Uttrycket kommer från USA och har sin grund i reklamvärlden: att sätta en trend var frågan om att sätta fingret på vad folk ville ha just då, och marknadsföra det med slagfärdiga annonser. Krasst sett handlar alltså trendspaningar om nuet, om dagssländor och tidsströmningar, inte om det som komma skall. Den som är eller kallar sig trendanalytiker borde alltså förklara varför han eller hon påstår att gult eller ekologiskt är trend. (Jag ska förklara varför jag låter lite aggressiv: när Anders Färdig, vd på Design House Stockholm, pratade under Formex-mässans pressinformation, började han sitt anförande med att säga att hans företag struntar i trender och lyssnar inte på vad ”trendnissar” pratar om utan arbetar med vackrare vardagsvaror, hållbarhet och kvalitet. Det var klokt sagt. Och fick mig att tänka att det är dags att säga vad ”trend” egentligen betyder.)

Följdriktigt konstateras att shabby chic och för all del Industrial Shabby Kitsch är trend nu. Inte bara på Formex. I mässans trendutställning Fågel Fisk Mittemellan, iscensatt av Synnöve Mork, fanns en utmärkt sammanfattning med handplockade objekt, pryttlar, möbler, textilier osv från mässans utställare. Utställda i en råenkel inramning av plywood och brädplank. Trävitt, trasmattegrant, sprutlackerat stål, sliten plåt, färgat glas, hembakat bröd … och utmed en vägg hängde färgprover, i tretton nyanser av grått. Färgproverna var i mitt tycke subtilt, och satte ”färg” på ledorden i Synnöves filmade mood-board: myller, balans, återbruk, foto. Glöm gult, grönt, tangerine – det är faktiskt grått som gäller! För övrigt en alldeles utmärkt bakgrundsfärg i inredning: Oscar Wilde, den subtile cynikern som påstod att han helst nöjde sig med det bästa – eftersom han hade så ”enkel” smak – valde duvgrått som väggfärg i sitt hem.

Jag fick inte med mig bilden av färgproverna i gråtoner så jag väljer att visa den här bilden, av den matta som modedesignern Lars Nilsson designade för Svenskt Tenn förra året. Gråtoner inspirerade av klassiska herrkostymer. Snyggt!

Allt var inte gråton och nyslitet, trävitt, trädgårdskulört och barnsligt gulligt. Nålen i höstacken hittade åtminstone jag i B-hallen där bland annat kökstillbehörsproducenter hade sina montrar. Där fanns även pålitliga klassiker som Klässbols och Växbo Lin; som båda bekräftar att Quality never goes out of style. Jag fastnade hos Drosselmeyer (www.drosselmeyer.se) och fick med mig iskubshållaren Nicetray: grejen är att de sju facken ger extrastora iskuber (rondeller, snarare) som varar längre. Det tar en halvtimme innan isbiten smälter helt, vet jag efter test.

Nicetray är också rätt snygg och finns bland annat i svart! Men jag visar den kyliga turkosblå som spås bli sommarens modefärg, i alla fall i kläder.

På Formex visades också produkter av de två pristagarna till nyinstiftade priset Nova, som från och med i år går till en icke-etablerad ung formgivare. Men denna första gång blev det två pristagare. Vi valde dem redan i vintras. Jag skriver vi eftersom jag var med i juryn: de andra i juryn var Chicie Lindgren, mässans chef; Kerstin Wickman, eminent designprofessor; Pascale Cottard Olsson, designgallerist & producent; Hanna Nova Beatrice, chefredaktör Plaza Interiör. En av Formex-mässans bästa intentioner är just att visa produkter av unga förmågor som ännu inte nått ut till producenter; idén är också att den avdelning som heter Next Stop ska utökas och bli ett slags förlängning av design-skolornas elevutställningar, på det ”torget” ska man hitta morgondagens designer vad gäller textil, illustration, möbler, glas eller udda prylar. Scenografin till avdelningen var nu gjord av Cecilia Dreyfert (www.ceciliadreyfert.com), som gick ut Beckmans formlinje för några år sedan. Bara det är bra: en ny ung förmåga skapar scenografin där andra nya förmågor ställer ut. Blev jag glad över resultatet? Ja. Speciellt förtjust blev jag i två tecknare, säkert så eftersom jag själv faktiskt är rätt bra på att rita analogt och alltid älskat ”handens verk”. Kolla in mina favoriter på www.mini-empire.se och www.jumpingfreaks.se Men nu ska jag återkomma till Nova-vinnarna: Simon Klenell, glasformgivare, och Hanna Hedman, smyckeformgivare och silversmed. För helheterna kan ni titta in på hemsidorna: www.simonklenell.com och www.hannahedman.com Vi i juryn valde alltså jämlikt, en man och en kvinna. Nu råkade det bli mera konsthantverk än ren design, men Simon Klenell (javisst är namnet bekant, och mycket riktigt är han bror till Matti Klenell) lär vi få se mera av i designsammanhang. Jag ska återkomma till det. Hanna Hedman är speciell av andra skäl: frågan är om hon inte är mera skulptör än konsthantverkare eftersom hennes smycken är så skulpturala att man hellre vill hänga dem på väggen än runt halsen. Förresten: spelar det roll? Inte alls. Det här tror jag är en liten framtidsspaning: smycken som konstverk. Det är faktiskt ”inredningsdesign”, i alla fall efter mina tankegångar.

Hanna Hedman herself. Foto: Sanna Lindberg

Feminist javisst!

Ett absolut helgnöje är för mig att läsa böcker. Läsningen fungerar också som inspiration – och kan ge intressanta uppslag till bloggen. Här och nu är det särskilt två mycket olika böcker som jag gick igång på: den ena sägs vara en nutida uppföljare till Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (internationell bästsäljare från 1970), den andra handlar om behå-historia – vilket kopplar samman både feminism och rätten till kvinnlighet i min tankekedja. För att manliga läsare också ska ha nöje av mina funderingar runt detta visar jag behåbilder – men vi börjar med läsningen.

How To Be a Woman av Caitlin Moran blev National Book Awards vinnare 2011 i Storbritannien; det är där man jämför boken med Greers Den kvinnliga eunucken men också konstaterar att Caitlin Moran är fan så mycket roligare än Germaine Greer. Det är hon, ibland skrattretande så. Och feminism tas på lika blodigt allvar som rätten att bära push-up-behå. Att ett helt kapitel ägnas bröst och behåar är knappast en tillfällighet, för dagens feminister är det lika viktigt som att ha exempelvis Lady Gaga, ”a bisexual multi-media agent provocateur”, som förebild. À propos det konstaterar Caitlin Moran att när hon arbetade på Melody Maker för 16 år sedan hade man problem med att skriva om kvinnliga artister, det fanns så få; nu arbetar hon som bland annat musikkritiker på The Times, där problemet är det motsatta eftersom manliga artister är dåligt omslagsmaterial – ”no one cares, who wants to look at another picture of some dull bloke”. Boken rekommenderas särskilt till den generation som aldrig hört talas om Germaine Greer och att bränna behåar på bål eller lika lite känner till Erica Jong och the zipless fuck.

Rösträttskamp, jämlikhet, feminism och behåar (och korsetter såklart) har intresserat mig sedan den dag jag blev intresserad av mode och kanske speciellt sedan jag skrev en bok om behå-historia (Tidens Under, behåns historia). Rolig och lätt-konsumerad är Bra: A Thousand Years of Style, Support and Seduction av Stephanie Pedersen. I den boken nämns en av behå-historiens bästa och roligaste reklamkampanjer, amerikanska Maidenforms I Dreamed-serie som drogs igång i början av 1950-talet. Min egen favorit är ”I dreamed I went shopping in my Maidenform bra”, där modellen befinner sig på varuhusets hattavdelning iförd strutbehå, kjol, hatt och långa svarta handskar. Tyvärr har jag ingen aning om vem som ”drömde upp” kampanjen, men jag tror det var en kvinna eftersom bara en kvinna (och varför inte en feminist) kan känna igen drömmen …

Av den axelbandslösa behån att döma kan annonsen vara från 1957. Idén till kampanjen kommer från filmen ”Åklagarens vittne”, där Marlene Dietrich, klädd i Dior, spelade huvudrollen, som mycket riktigt lurade juryn. © Maidenform

Maidenform grundades på 1920-talet i New York av Ida Rosenthal och Enid Bissett som drev ateljén Enid Frocks. De ifrågasatte det rådande idealet med platt byst och behå-bandåer och designade en två-kupig behå ”i naturlig form” som Idas man gav namnet Maiden Form Brassiere. Ida själv står bakom aforismen ”Nature made women with a bosom, so why fight nature?” På 1990-talet återupplivade Maidenform idén med I Dreamed-kampanjerna, bland annat står modellen iklädd behå, trosa, minkpäls och handväska framför ett skyltfönster – texten lyder: The Maidenform woman. You never know where she’ll turn up. Kanske inte helt politiskt korrekt, men vem bryr sig – behån var skitsnygg, i hudfärgad satin med spets. Senaste kollektionen kallas förresten The Dream Collection.

Supermodellen Lara Stone i push-up-behå ur serien Naked Glamour från Calvin Klein Underwear. Foto Patrick Demarchelier. Jag beskar bilden så ni kan koncentrera er på the cleavage. Lara Stone debuterade för övrigt som catwalk-modell hos just Calvin Klein 2007; då tyckte modellbranschen att hon var för tanig och hade för stora bröst, och så var det den där glipan mellan tänderna … tack vare Calvin blev hon supermodell.

Ett annat viktigt kapitel i behå-historien är push-up-behån, den mjukvadderade behån med bygel som faktiskt kom till 1964 men som blev supermode först 1992 – samma år som Vivienne Westwood på catwalken visade en Wonderbra under en ljusblå skräddad men uppknäppt kavaj. Man kan lugnt påstå att sedan dess är det politiskt korrekt att låta behån skymta. Wonderbra gjorde för övrigt en populär annonskampanj (1994) där blonda modellen Eva Herzigova förtjust leende tittar ner på sina svällande bröst i spetskantad svart behå – texten var ”Hello Boys”. (Caitlin Moran, hon som skrivit How To Be a Woman, kallar förresten sina bröst ”my girls”.)

Fick ni årets julklapp?

Någonstans inhämtade jag att ”årets julklapp” skulle vara en matkasse – ja, typ Leilas matkasse eller Ekolådan, med utvalda råvaror och speciella recept. Någon annan stans inhämtade jag att årets designjulklapp skulle vara en snygg och behändig brandsläckare – som är så snygg att man inte gömmer den utan har den framme i hallen eller köket. Som den här, slimma matta pulversläckaren ”designad” i samarbete mellan svenska Brandsläckaren.se och Asplund.

Pris 1 450 kr. Överkomligt, med tanke på att den har fem års tryckgaranti och kan återfyllas. Att den är så snygg att man vill ha den framme är särskilt tänkvärt: dagligen brinner det i svenska hem och 70 procent av dessa bränder startar i köket, så står snyggingen i köket är den lättillgänglig. För övrigt råkar det så vara att 75 procent av alla svenska hushåll saknar brandsläckare … det är något med att de flesta tycker att de röda är fula och känns ”offentliga”. Gå gärna in på Brandsläckarens hemsida (www.brandslackaren.se) och se att i princip kan man få vilken färg man vill – utom den ”offentligt” varningsröda. Före jul fanns även en ”designad” variant på Åhléns, som fixarna i Äntligen Hemma gjort olika mönster till. I mitt tycke var Björn Christiernssons variant med zodiakens stjärnbilder bäst, så då visar jag den.

Ta det nu försiktigt med nyårssmällarna. Själv tänker jag ägna mig åt smällarna av champagnekorkar.

Mjukt & hårt i modesammanhang

För ovanlighetens skull börjar jag med en bild. Den här söta och dessutom oerhört begåvade tjejen heter Sandra Backlund. Googla henne och snart har ni klart för er att hon inte är vilken modedesigner som helst. Enligt mitt förmenande är hon ett modeunder – och det prisas hon nu för. (Foto: René Habermacher.)

Jag börjar med att gnälla lite: när en svensk modedesigner får ett prestigefyllt stipendium blir det inte stora rubriker och inte blir hon inbjuden till tv:s morgonsoffor. Men att Therese Alshammar tilldelas SVD:s bragdguld renderar bild på tidningens förstasida och många sidors reportage, och naturligtvis uppmärksammas det i tv. Inte vet jag hur vår kultur- och idrotts-ministern förhåller sig till saken, men hon var inte på plats när modedesignern & konsthantverkaren Sandra Backlund mottog Bildkonstnärsfondens stora stipendium tidigare i veckan.

Det är riktigt märkvärdigt; dels därför att det är första gången en modekreatör får stipendiet, vilket i mina ögon bekräftar att mode är en kulturyttring. Sandra Backlund är nu också ensam i Sverige om att på ett mycket speciellt sätt förena mode och konst: hennes (ofta stickade) skapelser är rena konstverken och har mycket riktigt visats på en mängd konstutställningar, framför allt utomlands – där Sandra välförtjänt är mycket mera känd och uppskattad än här hemma. Å andra sidan hade hon en ”rivstart” i konstsammanhang just här hemma: delar av hennes plagg från examenskollektionen på Beckmans skola år 2004 var med på vårsalongen Formbart på Liljevalchs 2005. Exakt vad Sandra gjort sedan dess hittar ni förstås på hennes generösa hemsida www.sandrabacklund.com

Jag tycker som sagt att Sandra är fantastisk, inte minst på grund av sin egensinnighet, fantasi och modet att våga vara annorlunda. Det hon gör – själv och för hand – har både skulpturala och arkitektoniska uttryck och ingår definitivt i samma kategori ”bärbar konst” som exempelvis Alexander McQueen, Rei Kawakubo och Issey Miyake signerat. Jag lägger till Viktor & Rolf och Hussein Chalayan. Så hög klass håller hon som kreatör! Det var länge sedan en sådan begåvning kom fram i Sverige, varför jag än en gång förvånas över att det inte uppmärksammats mer. Konstnärsnämnden (som står bakom Bildkonstnärsfondens stipendium) har gjort en fin katalog om Sandra Backlund som går att beställa (gratis) på hemsidan www.konstnarsnamnden.se

Från mjukt och organiskt till hårda pärmar: det är dags att tipsa om hårda paket under granen, och det blir mest böcker om mode och fotografi.

Omslag till Carl Bengtsson Portraits; modellen Elin Jakobsdottir poserar i en Dior/Galliano-blåsa i Paris år 2006.

Carl Bengtsson Portraits, Bokförlaget Arena. Boken gjordes i samband med utställningen Modefotografier på Röhsska Museet i höstas och består av 104 modellporträtt. Urvalet är mycket personligt och alla bilder har den där speciella, aningen drömska karaktären som är så typisk för Carl Bengtsson, en av de säkraste och mest egensinniga modefotografer som Sverige har. Det säger jag med emfas! Manna för sådana mode- och foto-nördar som jag.

Åter till verkligheten & En annan historia, fotografi ur Moderna Museets Samling, Moderna Museet/Steidl. Två olika blytunga coffee table böcker som visar ett generöst urval av museets gedigna samling fotografier (på runt 100 000 bilder) från 1840-talet fram till idag, publicerade i samband med de tre utställningar som nu pågår. Åter till verkligheten har ett mer dokumentärt urval, i En annan historia finns bilder av storheter och pionjärer som Julia Margaret Cameron (måleriskt vackra porträtt!), Nadar, Stieglitz, August Sander, Goodwin, Duane Michals, Diane Arbus, Irving Penn, Bill Brandt, Christer Strömholm, Cindy Sherman … Personligen faller jag mer pladask för En annan historia, kanske för att den har en större spännvidd och mer generellt skildrar fotografiets utveckling, och innehåller ”allt” från naturbilder till porträtt.

Vidal: The Autobiography, Pan Macmillan. Mästerfrisören Vidal Sassoons memoarer, som kom ut förra året finns nu i mjukband, för bara fem pund på amazon. Härlig historiebok för modemedvetna: Sassoon är mannen bakom blow dry & geometriska klippningar som hör ihop med 60-talet, i frisörvärlden är han lika märkvärdig som Vionnet och Chanel i modevärlden.

Chanel, An Intimate Life, av Lisa Chaney, Penguin Fig Tree. Just i år har det kommit ut tre nya böcker om Chanel – jag väljer ut den här som varande bäst, eftersom den kartlägger hela den lilla damens liv och verk med referenser till bland annat Paul Morands The Allure of Chanel och Edmonde Charles-Roux’ stora bok Chanel, som anses vara de mest tillförlitliga i genren. Det lite mera bläddervänliga andra valet, med flera härliga bilder och fina illustrationer av Karl Lagerfeld, är Coco Chanel: The Legend and The Life, av Justine Picardie, Harper Collins förlag. Däremot tycker jag att Sleeping With The Enemy: Chanel’s Secret War (av Hal Vaughan) är riktigt dålig och fånigt spekulativ, så glöm den!

Så blev då alla goda ting sex, för övrigt ett ämne som Chanel var väl invigd i. Vilket får mig att minnas en av de första gångerna jag föreläste om mode på Beckmans skola och skulle prata om just Chanel, då en av eleverna bryskt sa att hon verkligen hoppades att jag inte skulle tjata om alla Chanels kärlekshistorier. Jag tror att jag konstaterade att det var svårt att undvika vissa historier eftersom de faktiskt påverkade Chanels idéer för kläder och smycken.

Namnkunnigt på auktioner & foto-utställningar

Än bubblar köpfebern vad gäller samtida & nutida konst, konstaterar konstkritikern Souren Melikian i International Herald Tribune efter att ha bevistat de fyra senaste auktionerna på Sotheby’s och Christie’s. Efter två dagar på de senaste två auktionerna hade de köphungriga spenderat drygt 500 miljoner dollar; det som fortfarande förundrade kritikern var att ”names, not art, were the targets” – det är plånboken och inte hjärtat som styr, vilket i princip innebar att man många gånger struntade i kvalitet. Hur kan man annars förklara att Andy Warhols screentryck Mickey Mouse, som i princip är en affisch av en seriefigur, går för 3,44 miljoner dollar?

I Sverige handlar det inte om lika höga siffror, men nog läggs det höga summor på kända namn och även här är kvaliteten högst varierande. Det var det här jag var nyfiken på och därför finner anledning att återkomma till: efter att ha gått igenom utbudet (dvs resultatet av auktionerna) kan jag konstatera att man här satsar på ”säkra kort” lokalt sett vad gäller konst men är inte helt beredd på att betala fantasipriser, och gäller det möbler kan man antagligen ”se en allmän prisbild” och sedan göra fynd hos antikaffärerna. Analysen är alltså densamma som IHT:s kritiker gör: det är namnen, varumärkena, och inte det emotionella värdet hos konstverken, eller designföremålen, som gills. (Är ni tillfreds med det konstaterandet så är det bara att sluta läsa härifrån sett. Men ordglatt fortsätter jag. Och kommer slutgiltligen med lite mera om fotografi som är ett favoritämne.)

För två av de fyra konstverk som Auktionsverket var så stolta att bjuda ut gick det dåligt: Ralph Goings Hot Fudge Sundae Interior förblev osåld, likaså Ulrik Samuelsons Sista skriket/en Vogue som låg på ett utrop på 1–1,2 miljoner kronor – den senare är förstås svårsåld eftersom den kräver en hel vägg, det krävs en studiovåning för att hänga den. Ola Billgrens sista verk med utrop på miljonen gick för 890.000 kr; Karin Broos De röda skorna II med utrop på 100.000 kr klubbades för 180.000 kr. Att namn räknas visade sig exempelvis för Leif-Erik Nygårds foto av en naken Marilyn Monroe, som med utrop på 40–50.000 kr klubbades för 95.000 kr – i det fallet är det som räknas att ha Marilyn på väggen. Den som köpte Joe Colombos två rätt slitna plywoodstolar från 1960-talet för 44.000 kr vill jag gratulera, det var ett bra ”kap” för två fullt användbara stolar som annars bara finns på museum; italienske Joe Colombo (1914–1978) är en av vår tids mest spännande och framtidsvisionära industri- och möbelformgivare, vars verk är ganska så underskattade på våra breddgrader.

Hos Bukowskis gick det bra för ”internationella varumärken” som Andy Warhol, även om jag personligen tycker att 825.000 kr för en Marilyn är ett väl högt pris; å andra sidan är Warhol uppenbarligen inte lika begärlig här som utomlands, priserna pekar faktiskt neråt. Bland svenskarna kan jag konstatera att Astrid Sylwan och Jens Fänge är på väg uppåt, Ernst Billgren och Clay Ketter är överskattade och går under värderade utrop, Ola Billgren är både över- och underskattad. Karin Mamma Andersson förstår jag inte storheten i och med, så egentligen borde jag väl bli ”glad” att hennes faktiskt rätt mediokra (ointressanta!) målning Bohemer klubbades för 1 miljon kr, en bit under utropet på 1,2–1,4 miljoner. På Bukowskis bjöds ovanligt mycket fotografi ut: mesta skrytfaktor hade Nick Brandts lejoninna (utrop 180.000 kr, klubbad för 230.000 kr) och Richard Avedons väldigt vackra Dovima with Elephants i storformat, som klubbades för 2,5 miljoner kr. Christer Strömholm håller fortfarande ställningen som namnkunnig, men annars tycker jag att det är intressant att åtminstone två foton antagligen gick till nära nog överpris därför att personerna på bilderna är de ”namn” man vill hänga på väggen (kanske rentav i sovrummet, med tanke på vilka de är): Albert Watsons rökande Keith Richards (härlig bild, utrop 60.000 kr, klubbad för 95.000 kr) och Bert Steins söta porträtt av Marilyn Monroe (utrop 20.000 kr, klubbad för 36.000 kr). Min egen lilla favoritbild, en manipulerad svartvit modebild från 1950-talet av Lillian Bassman, gick för 34.000 kr; jag gratulerar köparen, 94-åriga Lillian Bassman är en av världens bästa kvinnliga fotografer och en av de mest konstnärliga – hon började sin karriär som fotograf för Harper’s Bazaar, där hon så småningom började manipulera sina egna kopior och målade på dem vilket gjorde dem än mer skissartade än de från början var – Bukowskis-bilden är just en sådan kopia! Det tyckte inte Harper’s var så bra, och så slutade Lillian plåta mode.

Och vill man nu kolla mera på prisbilder & konstverk så gå bara in på hemsidorna: www.auktionsverket.se och www.bukowskis.se

Huruvida nu fotografi är konst, konstnärligt eller inte pågår det sedan ett bra tag diskussioner om. Det har en hel del att göra med att foto bjuds ut tillsammans med måleri, skulpturer och konstinstallationer på auktionsverken och allt oftare ägnas specialutställningar på museer. Inte minst här: fotografi har på flera sätt likställts med litografiska tryck (seriegrafier, screen, akvatint, torrnål, träsnitt osv) och görs numera i rätt stora upplagor. Ett problem är prissättningen. Men är det egentligen ett problem? Det är efterfrågan och tillgång som styr, precis som i all annan serieproduktion. Den konstnärliga aspekten styrs också av smaken. Kanske ska man inte heller underkänna att fotografi på många sätt är vår tids ”måleri”: det fanns en tid när måleri var ögonblicksbilderna, sedan förändrades det med tidens smak, och sedan kom fotografi – som också förändrats en hel del …

Om man nu hör till dem som BARA vill titta på fotografi har jag tre rekommendationer, enligt min princip att alla goda ting är tre:

Fotografiska: Nick Brandts djurbilder, pågår till 8 januari 2012 & Helen Levitts street photography, Urban Lyrics, pågår till 11 december. Nick Brandts fantastiska ”porträtt” av savannens mer eller mindre utrotningshotade djur är faktiskt magiska! En annan rekommendation är att köpa boken A shadow falls, där just utställningens alla bilder finns med: fördelen med boken är att den varar. Ryskjudiska amerikanskan Helen Levitt (1913–2009) är en av dessa gudabenådade ”ögonblicksfotografer” som skildrar stadens gatuliv (i New York) på ett både rakt, humoristiskt och poetiskt sätt som är hjärteknipande. Och just därför så sevärt.

Moderna Museet: En annan historia, del III av bilder ur de fotografiska samlingarna, pågår till februari 2012. I och med att den sista delen av denna ”delvisa dokumentation” av vad som finns i museets samling på över 100.000 bilder visas får man en komplett bild av fotografins historia hittills. I det sista tillägget finns de riktigt gamla bilderna, bland annat med måleriskt ljuvliga porträtt av Julia Cameron och fina bilder av olika yrkesgrupper tagna av August Sander. Samt fantastiska naturbilder, där mina personliga favoriter är Anselm Adams grafiska bilder. Börja alltså längst in i museihallarna och vandra vidare in i nutiden och njut av det som fotografi oftast handlar om: ögonblicken och ljuset! (Och förstås den magi som inträffar i mörkrummet.) Ta god tid på er. Och ge er själva i julklapp att se den här FANTASTISKA, välhängda, väl ljussatta utställningen – det kommer förmodligen att ta mycket lång tid innan Moderna ”luftar” resten av de här samlingarna …

Gun Gallery: Sølve Sundsbø, bilder från boken & utställningen Savage Beauty, pågår till 18 december. Det här är en riktigt fin liten pärla i det enda riktiga fotogalleri som finns i landet. Bilderna hör ihop med mode-utställningen Savage Beauty på Metropolitan Museum of Art’s Costume Institute med Alexander McQueens minst sagt fantastiska (och ibland grymt vackra!) kläder. (Boken kan beställas från amazon, speciell katalog för bilderna som visas på Gun Gallery finns på galleriet.) Bilderna, som är otroligt vackra och tar fram just det vackra och suddar ut det destruktiva i McQueens kreationer – är dessutom till salu, pris 45.000 kr, vilket i och för sig är intressant; norrmannen Sølve Sundsbø, tidigare assistent till fantastiske Nick Knight, är en av nu-nutidens absolut bästa och mest fantasifulla modefotografer men också en fotograf vars bilder i gemen stiger i pris på gallerier och auktioner. Wow, säger jag om just de här bilderna!

Åter igen är jag grym och visar inga bilder: jag tycker ni ska uppsöka källan.